Mustighetstyp no 1. "Ta-plats-mustighet"

En av de grundläggande mustighetstyperna är de s k ta-plats-mustiga. Nedan skall ges en kort presentation hur en person ur denna mustighetskategori ser ut och uppträder.

En ta-plats-mustig stil går ut just på det som ordet antyder; att ta plats. Att ta plats handlar om att uppfylla sina medmänniskors sinnen.

En ta-plats-mustig person uppfyller sina medmänniskors synsinne genom att ofta vara stort byggd (oftast på bredden). Hans ansikte är i regel rosenrött i normaltillstånd; inte tillföljd utav för mycket solande utan främst på grund av medicinska samt skäl som kan härledas till alkoholvanor.

Han bär ofta ett stort skägg men än viktigare är att han har en iögonfallande frisyr. Oftast håret lite längre, luftigt och stort, sällan impregnerat av hårvatten.

Klädseln är vidare kraftigt iögonfallande. Sommartid bärs ofta stora skjortor i kraftiga färger, gärna utanför byxorna, kanske ett festligt mönster. På huvudet bärs ofta en excentrisk huvudbonad. Det kan vara en avbrytande och iögonfallande solhatt likaväl som en bredbrättad cowboyhatt. Vintertid bäres stora rockar i exvis kashmirbrunt med en stor färgglad halsduk. På huvudet en stor hatt, kanske en tweedhatt i lapptäckemodell. Han kan också sägas ha en slags fäbless för guld och ringar, stora stenar i olika tappningar som återigen är mycket iögonfallande. Även kroppsspråket är iögonfallande, den ta-plats-mustige mannen går långsamt med högburet huvud, armarna svängande med raka och öppna armar längs sidorna. Han ser sig om, har munnen lätt öppet leende och nickar jakande mot sina medmänniskor.

En ta-plats-mustig lämnar heller inte en medmänniskas luktsinne oberört; han sprider nämbligen mången doft omkring sig. Främst är det rakvattnet av kraftfullare och tyngre variant som sätter tonen, men doften av invärtes alkoholbruk är också vanligt i detta sammanhang. Det är oftast inte fråga om ett alkoholmissbruk utan något som snarast hör till den dagliga medicineringen. Tobaksrök är dock den tredje viktiga doften som en ta-plats-mustig sprider omkring sig då de till 99 % är storrökare. Eller har varit. Detta ligger också bakom de hörselpåverkande egenskaperna som är omistliga för en ta-plats-mustig; en ta-plats-mustig hörs nämbligen väldigt mycket. Hela tiden. Han beter sig som berusad fast han ändå är nykter (allt är relativt, menar han själv) Han vansinnesskrattar vid minsta lilla skämt. Främst sina egna s k pratical jokes. Det okontrollerade skrattet går i regel över i mycket våldsamma och fruktansvärda hostattacker som blir jobbiga för medmänniskorna. Hjärtmedicinen måste finnas nära till hands annars är infarkten snart ett faktum.

Den ta-plats-mustiges liv och leverne går som vi har sett ut på att njuta av livet, skåda och omge sig med sköna ting, äta och dricka bara det bästa och glädjas åt den tid man fått å moder jord. Detta leverne resulterar dock inte sällan i att tiden i detta livet blir tämligen kort. Men som den ta-plats-mustige skulle ha sagt med ett brakskratt; underbart är kort – alldeles för kort.

Kvinnlig mustighet?

Kan kvinnor vara mustiga?

Detta är en fråga som har sysselsatt sysslomännen bakom Sysslolif under många år och är en fråga som vi alltjämt tvistar om. Som upptakt inför framtiden vore det intressant att fråga hur pass insatta våra läsare är i frågan om mustighet och dess tillämplighet för kvinnor. Syssloredaktörerna har träffat mustigliknande kvinnor (en rökande sådan syns på bilden ovan) men frågan om man generellt sett kan tala om mustiga kvinnor kastas härmed ut till läsarne!

Mustigaste av de mustiga!

Mustigheten personifierad finner vi ofta i skönlitteraturen – ofta i brittisk sådan och ofta från seklets början eller tidigare. Men ingen personifierar den sysslosamma mustigheten så väl som Paddan i Det susar i säven!

Paddan, eller The Toad, som han också kallas tycker om att röka mustiga ciggarer, äta gott, spela bridge eller åka i Petterssonbåt. Han har ständigt nya projekt å gång i ”Toad Hall” och han bär gärna tweed eller rutigt och oftast huvudbonad. När det är fest har paddan och de andra djuren lustiga hattar å sig..

Paddan har en fäbless för snabba bilar vilket kan beses här. Liksom sysslomannen innan en middag (se tidigare inlägg) gillar paddan att sjunga, gärna med värja som dirigentpinne som ni kan se här.

Paddan är det mustiga i syssloliv helt enkelt!

Mustig!

Mustig betyder färgstark och uttrycksfull. Det är Syssloliv att vara mustig. Det är till och med så att ett ägta Syssloliv är helt beroende av mustiga inslag för att vara just Syssloliv.

I ett par artiklar ska vi nu presentera mustighetsbegreppet i sina många dimensioner. Så, gode läsare, luta dig tillbaka och försjunk i det mustiga Sysslolivet. Fråga dig själv: Vilken sorts mustig är jag?

En Sysslohelg i backspegeln

Vin. Vin.

Färgklickar efterlyses

Det svenska homogena och likriktade samhället saknar färgklickar. Här är svensk politik en karikatyr.

På frågan om det finns risker med att tillgängliggöra läkemedel, i form av ett utbud på Ica eller Konsum, svarade socialminister Göran Hägglund igår, att visst finns det risker. Sedan gav han en saklig framställning, verkade påläst och helmysig. Tänk om socialministern istället hade svarat: "Jaae, risker och risker. Klart det finns risker va, men det finns det ju överallt." Eller: "Vad är det för jävla fråga? Det är klart det finns risker."

Syssloliv saknar färgklickar i politiken. Var i vårt land finns den plufsmustige ministern i fluga och med pipa? (Furst Karel Schwarzenberg är utrikesminister i Tjeckien...) Vilken svensk statsminister skulle komma i slagsmål med israeler i Jerusalem? (Framlidne ministern Robin Cook från Storbritannien var slagsmålsmustig...)

Det sitter säkert en massa människor där ute och är innerligt glada över våra korrekta och "sakliga" politiker. Det är människor som inte begriper vad guldkant på vardagen handlar om.

Var är Jan O Karlsson när han behövs som mest?

Sysslomusik

Musik är Syssloliv. Och då i synnerhet karaktärsfull musik mer än "rätt" musik. Att leva Sysslolivet är nämligen långt mycket mer än att lyssna på Wagner och röka cigarr.

Den ägta (äkta) Sysslomannen konsumerar givetvis en hel del musik. Men inte för att "outa" sig, utan för att tonerna för honom långt bort ifrån den grå vardagens tristess av arbete eller studier. Om vi bortser från den förutsägbara, men ack så ädle, marschmusiken, vill vi här ge några axplock ur den stora floran av Sysslomusik.

Klassisk musik är Syssloliv. Men Sysslomannen spisar inga "Best of-skivor", utan konsumerar opera för opera, symfoni för symfoni. Richard Wagner passar en del, visst. Men Johann Sebastian Bach är den store sysslomusikern. I den store Bachs kompositioner finner Sysslomannen glädje, sorg, uppbyggelse och förundran.

Cellosvit nr 1 rekommenderas för tågresan. Brandenburgkonserterna för arbetet eller studierna. Goldbergvariationerna för vilan. Matteus- och Johannespassionerna för uppbyggelsen.

Men eftersom den klassiska musiken riskerar att bli något förutsägbar, väljer Sysslomannen då och då den gamble jazzen. Men då ska det vara jazz med lite gammaldags finess. Louis Armstrong givetvis, eller Errol Garner. Svante Thuresson går helt bort! Jazzen spisas bäst på rätt låg volym, till lättsamt arbete, eller också rekordhögt medan man t ex dukar ett festmiddagsbord eller lagar mat.

Fascinationen för karaktärsfulla personligheter gör att Sysslomannen också har kungen Elvis i skivhyllan. Naturligtvis. Kärleken till klassisk musik gör att Elivs senare, pompösa och stororkestrala verk uppskattas mest. Till Elvis kopplar Sysslomannen av, och sjunger med lite smått.

Eftersom en ägta Syssloman har en stor portion humor har också Magnus Uggla en särskild plats i hans sysslomusikaliska hjärta. Ugglas träffsäkra satir och trallvänliga melodier imponerar på honom. Ugglas musik är som jazzen: på låg volym kan den stimulera arbetet, på hög volym är den bra som middagsförberedare.

Sysslomusik ska nämbligen byggas utav glädje. Av glädje bygger man Sysslomusik.

Sysslotävlingen Vinnaren – Bäst klädde (och avklädda) despot

Syssloliv rankar i det följande historiens bäst klädde despot. Romerska kejsare är undantagna då togan visserligen är elegant men lite tråkig. Likaså har många diskvalificerats pga. despoternas ”stilfälla” nummer ett, nämligen den uttjatade uniformeringen. Dock har di bästa av di bästa betygsatts nedan. Observera att de inte är listade i ordning och att du finner vinnaren längst ned.
(klicka på bilderna för större)

Plats 4 Napoleon Bonaparte – Kejsare
Napoleon har en smak för det lyxigt överdådiga och skulle nog idag anlita en designer som Lars Wallin som vill väcka uppmärksamhet med sin klädsel. När inte uniformen är på är det regalier som gäller i färgtonerna rött, blått och vitt som tri coloren. Men de stiliga avbildningarna till trots var Napoleon nedklädd till vardags och red egentligen på en åsna istället för häst – visserligen även Jesus och Hannibals val men kanske inte så elegant. Betyget blir därför tre grodor.

Plats 6 Adolf Hitler – Fuhrer
Uniformer sydda av nyvarande Hugo Boss och dubbelknäppta kavajer under de sällsynta stunderna ”till vardags”. Hitler får trots de notoriskt snygga uniformerna endast tre svastikor av fem då variationen är mager. Han faller i dispoternas klädfälla nummer ett – tråkiga uniformer vilket också diskvalificerat bland annat Stalin, Franco, Chauchesko, Karl XII mfl.

Plats 10 Nijazov Turkmenbasji (Övers: ”Alla turmeners fader”)
Guld och prål kan lätt bli lite av en ”overkill”. Se bara på amerikanska rappare som efter att ha tagit sig ur slummen investerar allt sitt kapital i guld, cars n hoes medan släkten svälter kvar i gettot. Nijazov drar detta ännu mer till sin spets genom att resa en guldstaty över sig själv – visserligen elegant iklädd västerländsk kostym, men därtill omgiven av landets enda vattenreserv i form av en fontän. Att vara stilig på piedestaln när folket dör av törst är inte syssloliv. Så gör man inte. Endast en kaktus av fem.

Plats 4 Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga (Övers: "Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig").
Iklädd fräsig leopardmössa , vansinnesmönstrad tunika och tro det eller ej – sköldpaddsbågar! – platsar Mubotu som en riktig tungviktare i denna tävling. Därtill den fina tavlan bakom skrivbordet med europeisk belägringsmotiv. Sist men inte minst en käpp i form av ett ormsvärd, ger Mubotu fyra betar av fem! Exempel på en exotisk stil som känns lika naturlig som övertygande.

Plats 8 Kim Jong Il – Generalsekreterare
Kims stil har redan nämnts i inlägget Mägtig smak. Trots en fäbless för Champagne och hummer och de andra påpekade förtjänsterna kan inte gymnastikkläder och uffmössa bli mer än två folkmord av fem.

Plats 9 Fidel Castro – Kommendör
Pyjamasen och sköldpadds! till trots (se inlägg Mägtig smak) faller Castro på den tidigare nämnda uniformsfällan. Ett annat fall av scenen som kan beses här gör också honom olämplig som stilförebild. En despot faller icke -och reser sig igen.. En Cohiba av fem.

Plats 12 Josip Broz Tito – Marsalk
Trots tidigare påpekade förtjänster så faller Tito i uniformsfällan (se Hitler). En epolett.


Plats 5 Robert G Mugabe – President
Tråkigt klädd efter att ha blivit portad från Saville row. Ej heller klassiskt skuren då han aldrig varit en man av måtta. Mugabe bär dock framgångsrikt det stildrag som är mest karakteristiskt en ondskefull och maktgalen despot likt som så många andra notoriska despoter – den excentriska mustaschen! (se bara bland de tävlande där 6 män och en kvinna delar detta) Tre Mercedes av fem.

Plats 7 Saddam Hussein – President
Saddam älskar Hollywoodfilmer med Van Damme och har köpt en guldkalaschnikov till sin son Udday Hussein. Alla som vet något om guld vet också att det är olämpligt som vapenmaterial då det är böjligt särskilt vid upphettning. Dock ett litet plus då man även kan se det som en glimten i ögat utveckling av skurkarketypen al la JamesBondskurken - Man with the golden gun. Alltså två guldkalaschnikovs av fem.

Plats 2 Kaiser Wilhelm II – Kejsare
Mannen som gjort pickelhuvan obrukbar genom sin starka association med plagget. Det är numera svårt att bära pickelhuva och bli tagen på allvar.. Lyckas även bära upp en slängkappa vilket inte är många dödliga förunnat. Slutligen sabel och utfall mot kameran ger fem pickelhuvor av fem möjliga! Visar hur man kan bära uniform och ändå inte se tråkig ut.

Plats 13 Mao Tse tung – Ordförande
Om ändå Mao varit lika fräsig som på Warhols bilder.. I nuläget faller han platt som den kanske mest slätstrukna despoten av alla. En halv sparv till Mao.

Plats 3 Hatsepsut – Kung
Trots att kvinnliga stildrag som lösskägg idag kan tyckas svåra att smälta placerar sig denna kvinnliga kung mycket högt upp på sysslolivs lista över bäst klädde despot. Den slanka gestalten, de mandelformade ögonen och de eviga dragen ger ger oss en odödlig stil som stått emot årtusenden av dålig smak. Huvudbonaden blir så mycket mer elegant då det är det enda plagget. Här har vi en person som verkligen vet att arbeta med kropp och kontur. I alla lägen tävlingens bäst avklädde despot – fyra kobror av fem.

Plats 9 Erik den XIV – kung
Erik med sitt tveskägg och spenstiga figur kan idag te sig nästan parodisk. På bilden kan man bese det friarporträtt som Erik skickade till Elisabeth II tillsammans med sin trognaste man och ett friarbrev. Drottningen, som aldrig sett Erik i verkligheten, gav vår svenske konung nobben genom att skicka tillbaka porträttet. Vi kan kanske inte klandra henne idag när vi betraktar Erik som trots det dåtida modet ändå ger ett parodiskt intryck med sina storkröda ben – ett stildrag idag endast gillas av östermalmsgubbar å dagsseglats till Sandhamn (och motorbåten hem bakfull nästa morgon). En ärta av fem.

Plats 1 Elizabeth I – Drottning
Det eldröda håret i kombination med de vansinniga kreationerna, spetsarna, taggarna, figuren och floren gör henne till en lika egensinnig som stilfull despot. Att hon dessutom nobbade Erik XIV visar också på hennes stilmedvetenhet då den storkbente monarken endast kvalade in på en en ärta i denna tävling. Om Napoleon har hermelinsvansar kring halsen har Elizabeth en hel hermelin på armen! Det gör henne till den krutkärring som vunnit Sysslolivs förstaplats som bäst klädde despot!

Sysslotävlingen – Bäst klädde despot!

Med anledning av förra inlägget om mägtig smak tar sig nu syssloliv ann att kora historiens bäst klädde despot. Det finns något kittlande i att studera kontrasten av yttre smak hos en person som uppenbarligen har bristande smak när det gäller andra områden. Dessutom är det tal om personer som skulle kunna bära vad som helst i hela världen och därtill skapa ett mode.

De tävlande är:

Kaiser Wilhelm II - Kejsare
Erik den XIV - kung
Adolf Hitler – Fuhrer
Elizabeth I – Drottning
Kim Jong Il – Generalsekreterare
Fidel Castro – Kommendör
Napoleon Bonaparte - Kejsare
Josip Broz Tito – Marsalk
Robert G Mugabe - President
Saddam Hussein - President
Nijazov Turkmenbasji (Övers: ”Alla Turmeners fader”)
Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga (Övers: "Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnade ett spår av eld efter sig").
Mao Tse tung - Ordförande
Hatsepsut – Farao/Kung (kvinnlig sådan)

Medan syssloliv förebereder en närgranskning av dessa despoter (som skulle kunna jämföras med Svenska akademiens läsning av författare och sedan despotiska beslut) uppmanar vi er – våra högt värderade läsare, att reflektera kring era egna val innan Sysslodomen faller. Ni kan även fundera på hur en samtida svensk despot skulle kunna vara klädd..

Mägtig smak

Extravagans och överdåd är inte Syssloliv. Men att uppmärksamma mägtig - mäktig - smak med den glade glimten i ögat är Syssloliv. Med andra ord krävs det en Syssloman för att bära bruna mockaloafers med storfräsig Christian Dior-spänne.

Här bjuder Syssloliv på de mägtigas smak. De storfräsigas överdåd. Diktatorernas extravagans. Låt er väl... smaka.

Mer berömd än Argentinas president och diktator under 40- och 50-talen är nog hans hustru Eva "Evita" Peron. Hon var skådespelerskan som blev presidenthustru och "Nationens andliga ledare", som hon officiellt utnämndes. Evita var makalöst vacker och uppnådde en sådan popularitet bland folket att hon liksom - på något vis - kunde kosta på sig en överdådig stil. Låt oss bjuda på en glimt ur "Santa Evitas" walking closet.

Notera särskilt de många skorna, men framför allt galaklänningarnas utsökta kvalité.

Marskalk Josip Broz Tito var gerillakrigaren som blev det enade Jugoslaviens oinskränkte härskare. Bara genom att hellre kalla sig "marskalk" än bara det torra "president" visade han sin känsla för stil. Tito var inte som andra kommunistiska diktatorer, utan hade en erkänd känsla för medelhavslyx och galans. Han var en omtyckt gäst på statsbesök och stora middagar.

I vårt tidigare inlägg skrev vi om vikten av att ha bra konst ovanför skrivbordet. Marskalk Tito erbjuder här ett lysande exempel i sitt gambla arbetsrum. Som nationens överbefälhavare hade han givetvis ett militärt motiv ovanför sitt skrivbord. Troligen rör det sig om Slaget vid Kosovo Polje.

När vi är inne på rum och möblering måste vi ge ett något mer smaklöst exempel från Zimbabwe. Sedan 1980 har landet styrts av Robert G Mugabe, en ond man som visserligen är känd för viss stil. Före alla embargon mot hans land, medan Zimbabwe fortfarande var avkolonialiseringens kronjuvel, sågs Mugabe ofta å Sawile Row för att måtta upp kostymer. Därefter brukade han dricka te med Drottningen å Buckingham Palace, där han var mycket omtyckt. Idag får skräddaren flygas till Harare.

Låt oss ta en titt på ett av president Mugabes "vardagsrum".


En annan gammal diktator på den hårdföra vänsterkanten är Commendante Fidel Castro. Han är numer mycket sjuk och har lämnat över presidentmakten till sin yngre bror. Ofta framträder han på fotografier i en fräsig kubansk träningsoverall. Men även den gamble Castro kan som synes vara konvalescens-elegant.

Pyjamaskostymen är svår att analysera, men notera morgonrockens solida sidenkvalité.

Men en mägtig diktator behöver inte nödvändigtvis göra sig en kraktär genom dyra kostymer eller sidenmorgonrockar. Den glade Kim Jong Il av Nordkorea (född antingen 1941 eller 1942 å ett mycket heligt berg) har gjort det lite till sin "grej" att alltid bära festliga sportoveraller. Pilotstilen inspirerar honom. Dressen är beige. Överdelen är ofta en midjejacka (s k midje), som bärs direkt på undertröjan och utan skjorta. Nederdelen utgörs av välpressade byxor och snyggt putsade skor. En slags sportig elegans, eller business casual, om man så vill. Den okunnige skulle ju bära träningsoverall eller knölig flygaruniform. Men inte Kim. Å honom är det välpressat och flott. Midje och pressvecks är så Kim helt och hållet.

Se nu hur Kims stil avancerar till vinterklimat.

En läcker skidjacka utanpå midjejackan. Till detta en pälsmössa, som tyvärr kan misstas för att vara inköpt å Myrorna. Solglasögonen är visserligen rentav fula, men hela Kims outfit visar här att han värdesätter en praktisk och karaktärsfull stil mer än bara dyr stil. Jämför med Karl XII, vars "manskapsuniform" såg ut som den enkle soldatens men var av yppersta ullkvalité med knappar av solid guld.

Ofvanför skrivbordet

Biblioteket är hemmets arbetsrum. Där samlar man sina vackraste volymer i alla genrer, facklitteratur och kartböcker. Det självklara inslaget i biblioteket är skrivbordet. Där utrymme finns bör detta placeras "i mitten bakåt", gärna framför ett fönster. Man sitter då med ryggen mot fönstret och får naturligt solljus som extrabelysning bakifrån. En sådan möblering är vacker.

Det är dock inte alla som har utrymme för ett stort bibliotek. Har man liten eller medelstor lägenhet är det svårt att inreda ett bibliotek över huvud taget. Då blir skrivbordets placering en mer delikat fråga.

Den som väljer att ställa sitt skrivbord framför ett fönster gör ett gott val. Har man inget bibliotek bör man absolut undvika placeringen "i mitten bakåt", utan istället sitta mitt emot fönstret. Solljuset kan då visserligen vara något störande, så man får välja fönster noga. Med denna möblering får man en snygg och stillsam arbetsplats. Och oavsikt utsikt är "utomhus" (väder, vind, träd) en god framsida för skrivbordet. Man bör dock vara medveten om att en sådan möblering i regel blir mycket iögonfallande. Detta fordrar alltså ett snyggt och städat skrivbord.

Men den som bor riktigt litet, med kanske två eller ett möblerbart rum, har sällan möjlighet att ställa skrivbordet framför fönstret. Då ska man istället arbeta med tavlor.

Afficher, anslagstavlor eller post-it-lappar går naturligtvis bort för sysslomannen. Upp på väggen ska nämligen en tavla som skapar samma harmoni och fantasi som en fönsterutsikt. Två krav bör ställa å en sådan tavla.

Först måste tavlan ha bra proportioner. En alldeles för liten tavla vid ett större skrivbord blir oharmonisk och ful. Detta är det vanligaste problemet, som man ofta ser hemma hos folk. Men en stor tavla vid ett litet skrivbord ser, å andra sidan, löjlig överdådig ut. Dessutom ger det ett trångbott intryck.

För det andra är motivet högst väsentligt. Fotografier bör undvikas; realismen i dessa kan skapa oro och störa arbetet. Man bör med fördel välja en tavla med fartygsmotiv, helst med en eller två segelbåtar. För många fartyg på samma tavla kan skapa oro. Ett sjöslagsmotiv däremot kan vara vackert, så till vida att man kan något om slagets skeenden och utgång. Då kan man redogöra för det på trevligt vis när man har gäster.

Hittar man ingen bra fartygstavla bör man välja en vacker stadsbild. Det kan vara en skildring från den gambla studieorten, med universitetshus och kyrka. Det kan vara hemgatan i en historisk miljö.

Den som skriver dessa rader sitter framför ett gammalt kopparstick från 1696, föreställande Kungliga Stallet å Helgeandsholmen i Stockholm. Gatulivet är harmoniskt, då inte vem som helst fick komma i närheten av detta höga stall. Hästarna är spänstiga och vackra. Bortom holmen Strömmen med några fregatter och en slup. Där bortom det rofyllda Ladugårdslandet. Och allt detta ofvanför skrivbordet.

Gammalbrittisk elegans

Vem vet mer om ägta brittisk elegans än Oscar Wilde – mannen som skrivit om evig skönhet! Dessutom anknyter kanske hans hemliga liv till veckans uppblossade debatt kring Lord Mendelson och hans ”vän” (se föregående inlägg). Men oavsett o-sysslomässiga spekulationer kring sexualitet som är så på modet så visste Mr Wilde med största säkerhet vad stil och smak innebar - Se bara på den fantastiska filmatiseringen av Picture of Dorian grey ifrån 1945. Denna film som borde tjäna som stilföredöme för var och varannan syssloman vare sig man har ett porträtt på vinden eller ej.


Syssloliv bjuder här på två smakprov ur detta mästerverk.

Här kan du se originaltrailern ifrån 1945 med en visserligen o-brittisk ”speaker” men i bästa hollywoodidealisering av det brittiska modet när det stod på sin höjd. Se om ni kan hitta de fem sysslo attributen i trailern. Det gäller att vara uppmärksamför att hitta alla – lösningen finner ni i kommentarerna.

Denna filmsnutt visar när Dorian Grey besöker ett lägre nöjesetablissemang (idag motsvarandes av Ohleary’s eller Birger jarls i Upsala). Notera det värdiga bemötandet Dorian får av ägaren av Two Turtles (och av damen i fråga). Det är samma bemötande som en ägta syssloman kan förvänta sig (och samma som undertecknad får å krogen och damerna).

Tu ägta britter

I min ungdom påstod någon att Sir Winston Churchill skulle vara det bästa exemplet på en helgjuten engelsman, en ägta - äkta - britt. Sir Winston var Conservative, tjock, rökte och drack mycket alkohol. Han skulle troligen ha platsat utmärkt i berättelserna om Greenwich och turerna kring Lovelace Hall. Men låt oss höja oss något ovanför den försupne rökande britten och istället presentera två nu levande äkta britter. Tu ägta britter.

Prinsen av Wales. Den gamble Prins Charles kvalificerar sig inte så mycket p g a sin kungliga börd, som sin frisyr. Håret är nämligen mycket brittiskt. Kortrakat - alltså snaggat - i sidorna och i nacken, något längre överhår, luggen kammad snett bakåt. Det är inte bara en mycket romantiserad engelsk frisyr, utan också en Sysslofrisyr. Så har man.

Klädseln är alltid oklanderligt elegant. Ofta dubbelknäppta kostymer, skurna på klassiskt Sawile Row-vis: hög knäppning, snäv midja, dubbla slitsar. Bröstnäsdukarna finns aldrig där som en slags festlig "brytning" med klädseln i övrigt, utan som ett naturligt inslag utan krussiduller.

Prins Charles är hatad av sitt folk. Därmed är han väl ett bra exempel på hur världen i övrigt ser på britter: Snobbiga, tramsigt artiga, Imperie-tokiga. Prinsen av Wales är en inkarnerad fördom om britter.


Lord Peter Mandelson. Någon tänker kanske att denne Labour-politiker är Prins Charles raka motsats, om inte annat p g a sin politiska hemvist. Så är naturligtvis inte fallet. Lord Mandelson är champagne socialist, d v s hans "socialdemokrati" handlar mer om bakgrundslojalitet eller karriär. Partiboken är helt enkelt ett slags alibi för gåslever och dyrt vin.

Frisyr och klädsel är naturligtvis alltid tipptopp. Lord Mandelson är akademiker i fingertopparna. Eleganta kostymer och snygga läsglasögonbågar (han byter ofta). För att "bryta av" använder han inte bröstnäsduk - vilket ju ibland kan kännas hopplöst uttjatat - utan någon trevlig väst. En sobert färgad väst, eller slipover, skapar en spännande helhet tillsammans med den enkelknäppta kavajkostymen.

Frisyren är eftertraktansvärd. Ni som har lite lätt fall i luggen: klipp er som Lord Peter Mandelson! Det kan inte bli fel.

Lord Mandelson är också homosexuell på ett elegant brittiskt vis. Alltså inte en burlesk Pridefestival-homosexuell, utan liksom lite finare. Han har ingen partner - han har "en vän". Han talar inte om sin sexualitet - den är en offentlig hemlighet.

Därmed kan man säga att Lord Peter Mandelson är en reality-inkarnation av TV-serien Brideshead Revisited.

Kampen om England 7. Allt enligt planerna?

Den kvällen serverades vildsvin på Georgeson Castle. Vildsvin med pomme chateâu och rött vin - naturligtvis. Vinet hade advokat Sir Morgan Georgeson fått från Lord Bachelor som var källarmästare i Greenwich vinkällarförening.

Sir Morgan satt ensam vid sitt stora engelska ekbord och smaskade på sitt helstekta vildsvin. Han sköljde ner köttet med ett par rejäla klunkar ur den stora medeltida bägaren och lade av ett brakskratt. Sir Morgan var mycket nöjd.

Den lilla hämnden mot Sir Thomas of Ritthar hade gått bättre än förväntat. Av alla Greenwich lokalnobla var det Sir Morgan som mest hatade Sir Thomas. Den lydige Burt Loui hade också gjort vad han skulle med Lovelace Halls paradtrappa. Med den indränkt i grisblod borde väl bröderna Stephenson begripa att ta sitt pick och pack och lämna bygden!

Sir Morgan tog en till klunk vin. Brakskrattade igen, men började rökhosta våldsamt otrevligt. Efter en andhämtning kunde han skratta igen, fast lite lugnare.

Hade det ändå inte varit en riktigt bra dag? Sir Morgan funderade för sig själv och smålog.

Han hade kontaktat lantmäteriet för att få ett förbud mot exploatering av Lovelace Halls marker. I flanellkavaj och ridbyxor hade han skjutsat lantmäterimännen till Lovelace Hall. Det hade bara varit en ren njutning när den inget ont anande John Stephenson ertappat dem:

”Aae men vad tar ni er till?” Stephenson hade ropat medan han sprang emot dem.

”Vi utför en objektiv värdering av marken.” Sir Morgans svar var hånleende och hade fått just det ansiktsuttryck han velat visa för Stephenson. Sedan hade han visat upp ett tillstånd från åklagaren.

Sir Morgan tog en klunk vin och mulnade till.

Det enda som hade stört allting var att den fete Eric Tenton kommit flåsande efter Stephenson. Det fanns inte med i planerna! Hur och när hade Tenton kommit till Greenwich? Vad var han ute efter? Var han det hot Sir Morgan innerst inne trodde?

”Helvete!”

Sir Morgan smällde besticken i det stora engelska ekbordet och röt av hela hjärtat:

”HELVETE!!!”

Sedan kom rökhostan tillbaka. Och han fräste vin.

Kampen om England 6. Advokat Tenton

Även om Sir Thomas of Ritthar visste att han inte var särskilt omtyckt av någon i Greenwich trodde han aldrig att det skulle gå så här långt. Visst hade han tvistat med Sir Morgan och kyrkoherden förut, men aldrig hade det gått till ytterligheter och aldrig hade det blivit mer än hot och smädelser.

Nu låg Sir Thomas på Greenwich sjukstuga med inslaget näsben och krossade knäskålar.

Gärningsmannen hade varit maskerad, men masken var illa gjord. Sir Thomas var övertygad om att våldsverkaren hade varit Burt Loui, dumsnäll stalldräng hos kyrkoherde St John. Loui hade rykte om sig att ha en omänsklig blodtörst som han inte riktigt kunde hantera. I händerna på St John och Sir Morgan kunde han utnyttjas som ett effektivt vapen.

Mr John Stephenson hade hört om misshandeln av Sir Thomas via brevbäraren. Men han var inte ett dugg förvånad. Samma natt hade Lovelace Halls stora paradtrappa målats in i grisblod med texten ”ÅK HEM ERA JÄVLAR!”

Stephenson satt i sitt arbetsrum på Lovelace Hall. Den gamle Lordens vackra bibliotek hade förvandlats till ett osmakligt kontor med skrivbord i glas och vita väggar. De gamla målningarna av Lovelace-klanens huvudmän hade plockats ned och stod ihopsamlade i en hög på golvet. Lovelaces stora boksamling hade rensats och många böcker låg kastade i uthuset.

Plötsligt log Stephenson. Jag har ändå ett triumfkort kvar, tänkte han och hörde hur en bil parkerade på uppfarten. Han reste sig sakta och såg ut genom det stora fönstret. Ur taxin klev en liten rund gestalt. En mörk röst mullrade och en viss tvist om betalningen för resan tycktes uppstå mellan den nyanlände gästen och taxichauffören.

Advokat Eric Tenton var rödbrusig och bar en festlig halmhatt. Utan att ta av sig hatten, tog han lojt Stephenson i hand och antydde att han var törstig.

”Ah, inga problem” sade Stephenson och vinkade åt hembiträdet att hämta något. Hon kom snart tillbaka med ett glas pepsi-cola light.

Man kunde verkligen se besvikelsen i advokatens ögon över att han serverades läskedryck och inte sprit.

”Näe men det är bra ändå”, sade Tenton och sköt glaset ifrån sig.

Mitt triumfkort..., tänkte Stephenson.

Haggisromantik

Att besöka ett land utan att äta dess nationalrätt är respektlöst och olämpligt. Då kan man lika gärna åka till Gran Canaria och äta svenska köttbullar.

Att resa i Skottland är en fantastiskt upplevelse för de flesta av våra sinnen, men den skotska matkulturen häcklas ständigt som barbarisk. Med bakgrund i den tes som lades fast inledningsvis krävs alltså vid ett besök i Skottland att nationalrätten 'Haggis' intas. Kokta inälvor med potatis- och rotmos är en smakupplevelse utöver det vanliga. Låt inte det fåniga svenska livsmedelsverket - som har klassificerat inälvsmat från får som otjänlig människoföda - skrämma dig. Haggis har ätits av generationer av skottar och ännu har ingen dött. Av haggis alltså.

Nej, förlora dig istället i denna mustiga och proteinrika delikatess! Ta lite mos och skölj ner maten med ett gott öl, men glöm inte den gamble whiskeyn; det kanske främsta av haggistillbehören. Om du är kräsmagad; se till att ta ett par stadiga whiskey även innan måltiden så ska du se att att även du kommer att uppskatta denna nationalrätt, utan att göra de gamble skottarne besvikna!

Tre piprökare

Få saker är så intimt förknippade med en romantiserad bild av den engelska landsbygden som - den gode piprökningen. Visserligen har piprökandet ifrågasatts av den icke-rökande generationen, utdömts som farligt och förkastats. Men Syssloliv intar, som vanligt, en pragmatisk inställning när vi nu lanserar Sysslorökarens kännetecken.

Piprökning har sällan med nikotinism att göra. För många piprökare handlar det inte så mycket om beroende, som om karaktär, personlig stil och apperance. Detta är på gott och ont. Piprökningen känner nämligen tre sorters rökare: storrökaren, fjantrökaren och Sysslorökaren.

Storrökaren. Till denna räknas nikotin-beroendet. Storrökaren har helt enkelt "halkat in" på pipa, men kunde lika gärna röka cigaretter, cigariller eller cigarrer. Han är mycket beroende av såväl piptobaken som den orala känslan att ha sin pipa i munnen, suga pipsaft och bita på rökdonet. Storrökaren är en äkta pipkonnässör som uppskattar god engelsk tobak och hela det romantiska livet som hör med till piprökandet. För att hantera sin rökning behöver han omkring 2-3 olika pipor. Man ska dock komma ihåg att storrökarens livsstil inte är särskilt hälsosam.

Fjantrökaren å andra sidan är ingen äkta rökare. Han är visserligen oerhört kunnig om tobakskonst och pipsorter. Han äger ganska många pipor - många gånger betydligt fler än storrökaren. Dessutom älskar fjantrökaren olika sorters pipverktyg, då dessa förhöjer piprökningens elegans. Han har "valt" pipan eftersom den är lite finare, lite mer karaktärsfull, än t ex cigaretten. Rökningen sker nästan enbart till fest, eller närhelst andra ser på.

Sysslorökaren däremot äger sällan fler pipor än storrökaren. Pipverktygen är ofta borttappade, kvarglömda eller trasiga. Den orala känslan, dvs att "låtsas-röka", är för Sysslorökaren minst lika viktig som själva rökandet i sig. Pipsaften står nästan i klass med tobaken. För Sysslorökaren är piprökningen ofta en friluftssyssla som passar allra bäst till rejäl regnjacka, engelsk lantkeps och riktigt hundväder. Däremot drar sig Sysslorökaren från att feströka med sin pipa; dels för att det kan bli lite too much, och dels för att det känns lite vardagligt. En god och långsam cigarr är festligare, säger Sysslorökaren!

Gissa vilken av de tre piprökarne som är mest Syssloliv...

Retorisk analys - Den kungliga vigselannonseringen

Här på syssloliv har vi tidigare gjort en retorisk analys av Obamas installeringstal. Nu har turen kommit till Kungens eller Kungafamiljens tal till nationen med anledning av kronprinsessans förlovning. Detta tal kan beses på kungahusets hemsida, närmare bestämt HÄR.

Huvudsyftet är att framföra nyheten men framför allt att introducera Daniel Westling som en ny medlem av familjen. När de fyra talat framstår ett par saker alldeles tydligt.

Talen möter den retoriska situationen på ett alldeles utmärkt sätt. Vi får höra Kungaparets inställning till Daniel och till de åligganden som väntar de båda, tankar om familj och mottagande av folket. Viktoria talar öppenhjärtligt dock något långsamt och lite väl utdraget (antagligen för pensionärer) om sin kärlek och trygghet vid Daniel.

Det som dock är klandervärt ur en retorisk synpunkt är att denna TV produktion är av ganska låg kvalité. Förutom att det är fult filmat och klippt ser man tydligt hur familjen läser sina tal innantill på lappar som ligger på bordet eller i knäet. Det hela är märkligt då allt ifrån nyhetsuppläsare till Obama i det nämnda talet naturligtvis läser på en särskild display framför kameran. Det är en diskret lösning som inte riktar uppmärksamhet på att talet läses innantill. Vi ser även de andras reaktioner – hur de tittar ner på lapparna på den som just läst. Särskilt i Drottningens fall blir det hela extra problematiskt då hennes läsning är ett mycket personligt riktat tack till svenska folket. Det uppstår en mycket onaturlig läsning då hon stakar sig på flera ord och slutkänslan blir närmast parodisk.

Kanske är det för att kungahuset står utan sin före detta presschef Elisabeth Tarras-Wahlberg som bättre visste hur en slipsten skulle dragas.

Kampen om England 5. Mobilisering

”Då så mina herrar, vi har samlats för att samtala om våra nya grannar på Lovelace Hall. Stephensons river vår gamle broders livsverk och skall anlägga en syndig golfbana på angränsande ägor. Han kommer från staden, är dålig och liberal på alla sätt”. Kyrkoherde Ian St John skrädde inte orden.

Greenwich lokalnobla var samlade i prästgårdens salong. Sir Morgan satt som vanligt i den länsstol han alltid använde hos St John. Vinmästaren Lord Bachelor var som alltid klädd i extravagant kostym med starka färger överallt. Tobakshandlaren Bridgemount hostade djupt och högt. Sir Thomas of Ritthar var också där, trots att ingen brytt sig om att bjuda in honom. Han var illa ansedd bland de andra, eftersom han flera gånger varit i tvist med Sir Morgan om ägarskapet till den bäck som skilde de bådas gårdar.

Kyrkoherden fortsatte:

”Att London redan förfallit och sekulariserats det kan vi inte göra något åt, men i vårt Greenwich skall den gamla Greenwichandan bevaras och skyddas mot sådana som Stephensons.”

Alla nickade instämmande utom Sir Thomas of Ritthar.

”Men du, jag tror inte riktigt att det är så, jag eller’” avbröt den lätt skäggige mannen och kliade sig på hakan.

”Förlåt, men vad menar ni?” sade St John och höjde på ögonbrynen.

”Jag träffade Stephenson i London för några månader sedan, så vi blev goda vänner och jag rekommenderade honom att flytta hit. Så nu tycker jag du är orättvis, nästan cynisk Ian.”

Sir Morgan rodnade av rosenrasande ilska, reste sig upp och satte händerna i sidorna när han röt:

”Hörre du, du din Sir 'of Ritthar'! Håller du inte med kyrkoherden är det nog ingen idé att du stannar. Dra åt helvete din jävla parasit!"

Sir Morgan skulle just ta upp en bordslampa och kasta mot Sir Thomas, när denne skakade på huvudet:

”Tänk att du är då otrolig, du Morgan.”

Han krängde på sig sin skrytsamma pälsrock, tog hatten i handen gick ut. Dörren stängde han med en smäll.

”En sådan fräckhet!” honlog Sir Morgan medan han tände en cigarill. Sedan släppte han loss en våldsam skrattattack.

Nu började man planera. Prästgårdens bonne – alltså hembiträde – bar fram starka drycker som bröderna drack med glädje. Gemenskapens ständige sekreterare, Lenny Johnson, förde noga anteckningar om vad som sades och beslutades. Målet var klart. De lokalnobla skulle få Stephensons att försvinna från Greenwich. Man skulle utnyttja alla sina kontakter.

Johnson sammanfattade med sin skorrande, men mycket eleganta, röst:

”Ja, klubben har kommit fram till följande: Kyrkoherden här kontaktar lantmäteriet om utbyggnadsförbud av Lovelace Halls egendomar. Sir Morgan samverkar med brottsmyndigheterna och gör en ekonomisk analys av familjen Stephenson.”