”Njae, STEPHENSON” artikulerade kyrkoherden för att den något höreselskadade kamraten skulle höra.
St. John berättade att han hade fått ett samtal från en kollega i Londons utkant som hade haft med en Mr Stephenson att göra. Det hade tydligen vart mycket trubbel och problem då Stephensons snickeriföretag hade hamnat i likvida. Detta hade gjort att Stephenson beslutat att flytta ut på landsbygden för att komma bort från storstadens stress och de ständiga konflikter han verkade hamna i.
Nu började de två hästburna herrarna närma sig en stor äng där de alltid red på fredagarna. Plötsligt slutade de att samtala och såg på varandra ett kort ögonblick. Sedan skrek de till, körde sina sporrar i hästens sida, och kom upp i en våldsam galopp. De båda visste vad som gällde. Först till andra sidan ängen vinner en flaska sherry på den andres bekostnad. Detta var prestige på hög nivå och de båda herrarna drev på sina hästar med rop och smackningar. När det bara var trettio meter kvar skrämdes Sir Morgans gyllenbruna springare av något i skogskanten. Sir Morgan höll så när på att kastas ur sadeln men parerade rutinerat. St. John hade nu kommit fram till andra sidan av ängen och stod som segrare denna fredag. En mycket upprörd Sir Morgan red fram till skogskanten och undersökte vad som skrämt, att förlora var alltid svårt för advokaten, som till varje pris skulle ta reda på orsaken till varför hästen skenat. I skogskanten fick han syn på två små barn som gömde sig bakom några träd.
”ANFÄKTA OCH ANAMMA, NI SKRÄMDE JU HÄSTEN, FAN!”
Kyrkoherden kom nu travandes fram till skogskanten.
”Vad försiggår här?” frågade han.
”Di här jävlarna skrämde ju slag på min häst!” skrek Sir Morgan och gestikulerade yvigt med armarna.
Barnen som nu tittade fram bakom träden började gråta och kyrkoherden förmådde, som den gode herde han i någon mån var, Sir Morgan att lugna ner sig och trösta barnen.
”Urm, nåja det var kanske inte så farligt” muttrade en surmulen Sir Morgan och de två ryttarna gjorde helt om och fortsatte den traditionella fredagsvägen.
St. John nämnde något om en flaska sherry och fick med en gång en ilsken blick från den rödbrusige advokaten. Sedan brast de båda ut i ett våldsamt skratt. Kyrkoherden satte saliv i halsen och höll på att falla av hästen. Snart var de på väg igen och när de närmade sig en vägkorsning föreslog St. John att de skulle rida in på Lovelace’s Track. Den breda stigen ledde nämligen fram till Lovelace Hall, Lord Lovelaces gamla gods.
”Utmärkt idé”, sade Sir Morgan och styrde in hästen på stigen.
Landskapet i dalen var mycket vackert, det var tidig höst och löven började så smått gulna och falla från träden på gången fram till Lovelaces gods. Godset hade börjat förfalla men de två kamraterna mindes forna dagars stora fester de hade varit på, här på Lord Lovelaces gamla gods. Men nu hade färgen på huset börjat flagna och ogräset blomstrade i rabatterna.
Dörren på huvudbyggnaden stod öppen och en bil var parkerad utanför på gårdsplanen. De två erfarna ryttarna satt av och lät sina dyra hästar beta lite på godsets gräsmatta. Som på en tyst, given signal krafsade de fram en varsin pipa ur fickorna, stoppade den varsamt med jubileumstobak utan det minsta tecken på att ha bråttom. De två tände därefter sina pipor och smuttade gott på den tjocka röken.
St. John gick runt hörnet på byggnaden och letade efter livstecken på gården. Sir Morgan gick in i den öppna dörren och ropade ”Hallå!” samtidigt som han blåste ut ett stort rökmoln. (Nu kan man tro att Sir Morgan glömt bort sig eftersom han rökte inomhus, hos någon annan, men i de kretsar han rörde sig var det absolut inget konstigt med att röka inomhus.) St. John gick även han in i byggnaden och plötsligt kom en man ner från övervåningen i huset. ”Eh hej” sade mannen. Han var klädd i beiga kortbyxor och någon slags t-tröja.
”HEJ, HEJ” sade Sir Morgan högljutt och sträckte fram handen och skakade hand med den nyinflyttande.
De presenterade sig för varandra och snart stod det klart att mannen i fråga var självaste Mr John Stephenson. Han hade en liten gles skäggodling och log brett och skrattade på ett underligt ansträngd vis.
”Jag skulle vilja att ni inte rökte inne”, sade han plötsligt.
Detta föranledde inga åtgärder hos gästerna som fortsatte in i huset. Lite diskussioner om husrestaureringar följde.
Plötsligt avbröts samtalen med att någon ropade ”Pappa!” och kom inspringande i rummet. Två barn i femårsåldern såg förskräckta ut när de såg att den store advokaten från ängen stod i deras hus och rökte. St. John förstod att han var tvungen att medla.
”Så det är era barn?”
”Aa” svarade Mr Stephenson.
”Ja vi har ju träffats” sade Sir Morgan och spände ögonen i de två pojkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar