100

Syssloliv tackar för de fina gratulationer vi emottagit vid vårt hundrade inlägg. Med detta n:o 101 i ordningen triumferar vi oss själfa i ett hjärtligt Hurra!

Vi vill be våra kära läsare att med uppsluppen glädje knacka i borden därhemma, såsom en rejäl Sysslomannaapplåd till våra framsteg.

Ety, idag firas Sysslolivet.

De goda plaggen 5. Sysslokalsongen

När det kommer till underkläder är preferenserna väldigt varierande även bland de mest konventionella av sysslomän. Det handlar helt enkelt om att vi är väldigt olika på detta plan och vad man blivit uppfostrad med osv. Om man tvingas kora en sysslokalsong så är det dock utan tvekan boxershortsen. Dessa bäres i neutrala skjort- eller pyjamasmönster som till exempel blåvita ränder eller rödvita rutor.

Vad som blir något enklare är vad som inte är sysslokalsonger: Tangas bör undvikas då det bäres av pojkar och kvinnor och vill man inte medvetet bli förknippad med dessa så bör man avstå. Sysslomannen bär inte heller kalsonger med någon annan mans namn än sitt eget. Varför ska det stå Börje Salming, Björn Borg, Dolce Gabana eller Herman Göring på mina kalsongerna när de är mina? Nej, en syssloman bär endast sina egna kalsonger utan synliga logotyper eller egennamn på.

Myten säger att de absolut skönaste kalsongerna inte går att tillverka som kalsonger. Syssloredaktionen är på det klara med att detta är en av de många sanna myter som bitit sig kvar i generationer (tillsammans med sanningar som att man inte ska lita på: nattgammal is, bristande båge, bruds ord i bädden, björnars lek mfl här). Det man måste göra är att klippa av benen på ett par befintliga långkalsonger strax ovanför knäet. Oavsett hur lika de är ett par vanliga kalsongshorts så kommer de garanterat kännas helt annorlunda, prova själv får du se.

En annan bekväm och opretentiös kalsong är försvarsmaktens gröna sköna. Dessa kan köpas i butik för tänk inte tanken att rota fram de gamla lumpenöverskotten. Modellen är frukten av generationers utprövande för att finna den perfekta passformen bland svenska män. Det har varit fädernas strävan som sträcker sig bortom karolinernas dagar. Som bekant var det di gröna kalsongerna som räddade så många tappra karoliner under såväl den rysska som den norska kölden. Det har även hävdats att det bakom varje Svenskt nederlag (tex Poltava) funnits ett akut underskott av kalsonger i försörjningslinjerna.

Kort sagt: En syssloman kan bära vilken kalsong som passar honom men den enda riktiga sysslokalsongen är det klassiska boxershortset – går även bra att bada i när badbyxor inte medtagits vid spontana bad. Kalsonger med tryck bör helst undvikas.

De goda plaggen 4. Syssloskjortan

I do not mean to suggest for a moment that all it takes to be a top executive is a custom-tailored european suit. You also need the shirt and tie.

Trots Dave Barrys väl valde är skjortan aldrig något annat än ett underplagg. Sysslolifvet fordrar därför ganska många skjortor, så att skjortan kan bytas efter varje bad/dusch. Syssloskjortan bör således vara av god kvalité, av uppenbart ekonomiska skäl. Den ska ju hålla för många tvättar.

Skjortan är alltså inte Sysslomannens "finplagg", eller något han har då och då. Han har inget annat. Skjortan är för honom vad T-tröjan är för så många unga svenska män idag. Sysslomannen måste ha skjorta lika självklart som bekväma kalsonger och rejäla strumpor. På jobbet, till kostymen eller till kavajen med slips. Eller mer avslappnat uppknäppt till samma kostym eller kavaj när tillfället fordrar det. Uppkavlade ärmar till sköna sommarchinos eller små shorts under sommaren, eller till en skön tröja på lediga dagar. Enda gången Sysslomannen inte använder sig av skjortan som underplagg är när han bär sin sköna tenniströja om sommaren. Men å andra sidan - även denna bekvämlighet av piké har karaktär av skjorta!

Sysslomannen satsar därför först och främst å ganska neutrala skjortor, utan hänsyn till modets nycker. En uppsättning ljusblå skjortor - såväl mer dressade med dubbelvikt manschett, som Sysslofavoriten med buttons-down för casualbruk - är den bästa grunden. Utöver detta bygger man vidare med någon finrandig i vitt och ljusblått och någon trevlig rutig som kan vara mer kulört.

Den vita skjortan med dubbelvikt manschett (och gärna i poplinbomull) är givetvis ett nödvändigt ont, som ofta fordras till kostymen. Över huvud taget trist att ha att göra med en sådan skjorta före och efter, men väl rätt trevligt när man bär den.

Sysslomannens favorit är emellertid den choisefria hemmaskjortan. Den behöver egentligen inte vara av god kvalité. Den kan vara gammal och sliten, med trasiga manschetter eller förlorade knappar. Den kan vara ljusblå, eller grovt storrutig. Men det är hemmaskjortan - en trotjänare för de lediga dagarne, en bekväm vän som känner sin Syssloman.

Till sist något om modellen. Ja, det spelar inte så stor roll om skjortan har en rak skuren klassisk modell eller en mer "slim fit". Allt beror på bärarens egen figur och trivsel. Men betänk att en rakt skuren skjortan kan få den lille att se pösig ut, liksom de slimmade skjortorna är störttråkigt uttjatade som om allt tajt vore rätt.

Citatet

Redaktionen hittade ett citat på en närbelägen blogg, som på ett ypperligt sätt ringar in Sysslolifvets klädideal:

Har faktiskt sydda frontveck på de flesta av mina byxor. Hade det även innan det blev vanligt igen. Det är helt enkelt snyggt.
Har man en viss kroppstyp/utstrålning ser man aldrig gubbig ut vilka gubbklassade plagg man än tar på sig.
Snarare är kontrasten mellan ålderdomlig stil och ungdomlig utstrålning bland det snyggaste som finns ur modesynvinkel.

De goda plaggen 3. Sysslobyxan

Om byxan i Sysslolifvet har vi ordat mycket i tidigare inlägg. Det tycks förvisso vara ett djupt och viktigt ämne. Generellt kan väl sägas ungefär såhär: Inget ont om jeans, men Sysslomannen har svårt för det. Det beror dock inte på att det skulle vara fel, oklätt eller annan kritik som brukas riktas mot jeansbyxan. Nej, Sysslomannen tycker helt enkelt att hårda jeans är för obekväma. Låg midja, tajta på låret och trånga kring livet - det rimmar illa med det bekväma och behagliga Sysslolifvet.

Vår rekommendation är att du ska satsa på en snygg och bekväm byxa. Liksom med kostym och blazer finns ett brett urval av modeller, färger och kvalitéer. Passform får man själv prova sig fram till. Men de svenska modeskaparnes bidrag till World Fashion - den låga midjan - går ju helt bort. Hur kan man bära något sådant? Oskönt, ofint, otrevligt. Nej, lär av seklernas visdom om manligt mode! Har någon sett JFK i byxor med låg midja, eller ens James Dean med sådana jeans?

Byxan ska vara hög upptill och vila behagligt på höftbenet. Detta är en av de allra viktigaste Syssloreglerna och kan inte sägas för ofta.

Å ena sidan är också byxan ett viktigare plagg än kavajen, då genomlidandet av en timme i en obekväm byxa är bra mycket värre än en dag i en illasittande blazer. Å andra sidan är kavajen mer iögonfallande för betraktaren.

Byxor är ofta slitstarka om de inte tvättas för ofta. Många gör misstaget att man hela tiden tvättar eller kemar sina byxor, vilket bara sliter ut dem. En byxa behöver inte tvättas oftare än en - max två! - gånger per säsong. Vinfläckarne kan man ta bort med en tvättsvamp, tvål och vatten.

Sysslomannen klarar sig på tre sorters byxor.

Å hösten/vintern bär han helst sköna manchesterbyxor i mörkbrun eller svart (vilket passar utmärkt till tweedkavajen). Manchesterbyxan kan vara trevlig med gångveck upptill, men då får man se upp så att inte möstret är så grovt och tungt. Detta kan få byxan att kännas stor och vid. Grövre bommullstwill eller mollskinn går också bra, men bör då vara utan gångveck. Man klarar sig gott och väl med två sådana höst- och vinterbyxor.

Inför sommaren bär Sysslomannen mer tvättade material i bomull, alltså chinos. Chinon är mörkblå, grön eller beige. En av varje färg är ett bra chinosförråd, men mörkblå och olika nyanser av beige är viktigast att skaffa. Chinon kan med fördel ha gångveck upptill, även om vissa stilprofessorer motsätter sig detta. Men man får helt enkelt välja: vill jag ha det bekvämt eller skitnödigt tillrättalagt? Vidare kan en benvit linnebyxa vara "vin-festlig" vid sommarfester (och då räcker det utmärkt med nederdelen till en glad linnekostym).

Slutligen har Sysslomannen en eller två grå pressvecks, att använda till klubbkavajen. Ibland hamnar man ju i det mellanläge där kostym är för uppklätt och blazer med manchester/chinos är för casual. Här räcker det med en enda byxa i mörkgrå ull. Gångveck eller inte spelar ingen roll. Vill man kan man ha en byxa i flanell för höst- och vinterbruk, och en i tunnare lätt ull för sommarbruk.

Till sist: Ska byxan ha pressveck? Den grå byxan åtminstone bör väl ha det, men pressveckens skärpa råder det olika meningar om. Den som vill vara högtidlig kan ju stryka dobbelveck. Delad glädje är ju, som bekant, dubbel dito.

De goda plaggen 2. Sysslokavajen

Den udda kavajen, blazern, tillhör Sysslolivets allra bästa vänner. Var och en som vill leva Syssloliv häpnar aldrig att glädjas över den udda kavajens stora användningsområde. Blazern är trevlig, praktisk och utmärkt för vardagens allehanda. För alla som arbetar eller studerar i sammanhang där kostymen helt enkelt är för uppklädd finns det inga gränser å blazerns betydelse.

Dagens blazer fick sin form under tidigt 1900-tal då kostymöverdelen började användas till en udda byxa för att skapa en något mer avspänd stil. Det rörde sig då nästan uteslutande om sportiga sammanhang. Idag avgör matchningen med skjorta, byxa och slips om man är ledig eller välklädd.

När det gäller Sysslokavajens passform gäller generellt vad vi tidigare sagt om kostymen. Beträffande knapparne bör man tänka symetriskt. Alltså, en tvåknäppt kavaj ska ha två, eller helst fyra ärmknappar å vardera sida. En treknäppt kavaj ska ha tre eller fem dito. Det är vidare viktigt att akta sig för kavajer utan slitsar. En slitslös blazer smiter åt runt ryggslutet på ett olustigt sätt och får kavajen att se "ogjord" ut.

Sysslomannen klarar sig egentligen å endast tre blazers.

Han behöver en jordenrunt-kavaj för sommarbruk. Denna bör vara i beige eller benvit och kan gärna vara av linne. Har den å andra sidan inslag av syntetmaterial gör den skäl för sitt namn och kan tvättas i egen maskin, vilket är vansinnigt praktiskt.

För höst-, vinter- och tidigt vårbruk klarar sig Sysslomannen långt på en välsittande tweedkavaj. Denna är givetvis grövre och varmare än sommarkavajen, men också mörkare i exempelvis gröna eller bruna nyanser. Ett lätt rutmönster i gult eller rött är trevligt. Denna kavaj kombineras med fördel till varma tröjor. Under tidig höst och tidig vår används den gärna som jacka med halsduk, då det inte finns någon mening med att springa i långrock om det inte är påkallat.

Till sist har Sysslomannen en klubblazer; mörkblå med guldblanke knappar. Tyget kan vara tunnare ull eller lite grövre kamgarnsserge. Likgiltigt vilket. Desto viktigare är dock att ta sig en funderare över blazerns knappar. En köpt klubbkavaj har egentligen "temporära" knappar med tillverkarens symbol. Tanken är att man ska byta ut dessa mot egna klubb- eller regementesknappar. Förutsätter klubben att man ska bära klubbkavaj bör de alltså tillhandahålla sådana knappar. Militärer kan tillämpa den gamble "sprätta från uniformen-principen". Tillhör man ingen sådan klubb eller regemente bör man ha helt släta blanka knappar.

Jorden runt-kavaj, tweedkavaj och klubbkavaj räcker långt. Allt utöver det är lyx, som kan vara trevligt men inte är nödvändigt.

De goda plaggen 1. Sysslokostymen

If a man runs for president, interviews for a high-level job, or needs a good table at a smart restaurant, chances are he'll be wearing a suit.

Alan Flussers ord i bokön Dressing the Man gäller också Sysslomannen.

Kostymen är ett tidslöst plagg som den som lever Sysslolivet alltid har god nytta af. Grundformen med jacka och byxa har väl sett likadan ut i drygt 100 år, däremot ändras passform och snitt alltefter tidens smak.

Sysslomannen är inte särskilt trendkänslig, utan ekonomisk och har svårt för krångel när det gäller kläder. I ett Syssloliv har man alltså klassiska kostymer. Helst två-knäppt, men tre-knäppt går naturligtvis också an. Enkelknäppt passar de flesta, men den som kan bära upp en dubbelknäppt kostym bör utan tvekan göra det. Dubbelknäppten gör sig bäst högt knäppt och - för allt i världen! - med slitsar. Hög eller låg knäppning är en fråga om smak, så länge kavajjackan smiter åt.

För tillfället är det många som går omkring i korta kavajer, så att jackan slutar mitt på ryggslutets mitt eller till och med därovan. Detta är helt vansinnigt, fult och opraktiskt. Det ser barnsligt och oklätt ut. Principen är att jackans längd ska vara till tumvecket i den nedåt sträckta armen. Detta är, så att säga, tumregeln. Mihi.

En Syssloman har 50-talsideal och klarar sig bra med två kostymer. Vana kostymbärare på 50-talet nöjde sig nämligen ofta med just två. Kostymerna varvades varannan dag, emedan skjorta (ett underplagg!) och slips byttes kontinuerligt. Detta var praktiskt, trevligt och otillrättalagt elegant.

Väljer man modellen med två kostymer bör man ha en mörkblå och en mörkgrå. Den mörkblå blir den festliga kostymen, och den mörkgrå den mer affärsmässiga. Den mörkblå blir bröllopskostym, den mörkgrå blir begravningskostym. Den mörkblå kan dessutom ha lätta kritstreck, för att festa till den ännu mer. Den mörkgrå, å andra sidan, ska vara enfärgad och diskret. En svart kostym har man ingen direkt användning för, försåvitt man inte är begravningsentreprenör eller präst.

De goda plaggen

I ett ägta Syssloliv är kläder ett nödvändigt ont. Det tillrättalagda och utvalt perfekta saknar liv och därmed saknas karaktär. Saknas karaktär saknas elegans över huvud taget. Alltså noll Syssloliv.

Men även det nödvändigt onda - kläder - behöver en systematik. Sysslomannen lär sig att ha ögat inriktat på det han vill ha: de goda plaggen.

I ett par inlägg kommer vi nu att presentera de goda plaggen, utan vilka en Syssloman inte kan känna sig så otillrättalagd och karaktärsfull som han vill vara.

Nonchalans!

Det finns i vårvädret en typ av nonchalans som kan vara klädsam föd den som bär upp nonchalansen på ett smakfullt sätt. Man kan spankulera i parken med vårkravatt eller dricka punsch i frack och studentmössa på en bättre uteservering. Framåt kvällen avnjuts en pipa och en grappa ifrån balkongen medans man högmodigt ser ned på folkmassorna nedanför. Man hälsar artigt men kyligt på bekanta och undviker allsmäktigt att söka ögonkontant under det sakta mak man tar sig ner för boulevarderna.

Men nonchalansen är ett hårfint förhållningssätt som kräver fingertoppskänsla och rätta doser. Det är för sysslomannen inte tal om några stureplansvulgäriteter eller nedlådsamhet utan rätta glimten i ögat. Man är nonchalant på ett lagom dekadent och klädsamt sätt helt enkelt. Det är mer av ett manér än ett karaktärsdrag.

Här kan ni se ett gott exempel på klädsam nonchalans. Notera särskilt hur denna syssloman introduceras i dramat och vilken fantastisk posé han antar i trappan! Det är ett spel med ögonbrynen för att understryka gesterna.

Här kan ni se en upptrappning i nonchalans i ägta brittisk 1700-tals tappning. Archibald Cunnighams iskyla är lika fruktansvärd som kittlande. Dock går hans nonchalans till slut absolut över gränsen som ni kan se i denna scen. Varning för känsliga läsare.. Detta är alltså inte Syssloliv!

Nonchalans ska brukas med måtta och god smak. Det kan då i gynnsamma tillfällen vara syssloliv.

Valborg

Strax är det dags för det glada ursvenska firandet å Valborgsmässoafton. Vintern har rasat ut, våren är kommen. Ulster byts mot trench och den mörka kostymen hängs undan för enkom kvällsbruk.

Detta "sista april" eller "Valborg" har gambla anor i vårt land. Och även om det finns en gemensam nämnare i vårdkasar, akademiska upptåg och mycken svensk sprit, kanske traditionerna ändå skiljer sig åt.

Nu inbjuder vi er, kära läsare, att berätta om ert ideala Valborgsfirande, Valborgstraditioner eller Valborgsönskemål. Låt kommentarfältet flöda öfver likt Fyrisån i slutet av april!

Syssloliv goes restaurant (motsv)

Sysslofebern drar över riket. Alla vill vara sysslomän och leva syssloliv. Senaste i raden av sysslosatsningar är restauranten Sysslomannen i Upsala. Här finns en länk till restaurantens hemsida!

Den hembske förkylningen

Så var det då dags! Den vår som nu bejublas och högtidligt hälsas har gjort sitt intåg i depressionernas och glädjepillrens underbart befriade land. Ett drygt halvår av totalt mörker, kyla och åtta timmars arbetsdag har nu nått sitt slut. Temperaturen har stigit till strax under 10 grader, solen lånar oss några strålar och svensken kastar av sig alla sina mörka uniforma vinterkläder, plockar fram de knälånge Dressmann-shortsen och hyllar den efterlängtade våren.

Ur ett internationellt, eller i alla fall kontinentalt, perspektiv är det förvisso fortfarande vinter i Sverige. Men det gör detsamma, eftersom vi har valt att kalla just denna period för vår. Den svenska vårens bejublade intåg kanske lättar upp den tragiska vinter- och mörkerdepressionen, som ju är så vanlig i socialförsäkringarnas förlovade land. Men dessvärre ersätts detta av en annan folksjukdom. Den hembske förkylningen.

Den hembske förkylningen är en av Sysslomannens värsta fiender. Att vara förkyld är knappast Syssloliv. Samtidigt kan det ju heller inte betraktas som ett misslyckande i strävan efter Syssloliv, bara för att man råkar bli förkyld. Så är det naturligtvis inte. Däremot kan man bemöta förkylningen som en ägta Syssloman, och därmed gå segrande ur det hela. Låtom oss ge någre råd.

1. "Svettas in våren". Där artikelförfattaren kommer ifrån har detta utmärkta råd länge undervisats. Svettas in våren! Alltså: vinterrocken kan hänga med ett bra tag in i april. Kashmir- eller ullhalsduken likaså. Handskar är en självklarhet en bit in i maj. (Inte minst vid second hand-shopping är handskar ett klokt val året om.) Var varmt klädd. Byt hellre skjorta två gånger om dagen, istället för att gå ut i vårsolen som vore det sydspansk sommar.

2. Undvik barn. Små barn, i synnerhet dagis- och skolbarn, är erkända smittbärare. Undvik dem under förkylningstiderne. Den som har egna barn bör under denna period vara särskilt noga med att lära ut, och praktiskera, sund vardagshygien. Tvätta händerna regelbundet och ofta varje dag.

3. Se till att ha en läkarvän. En god vän som är läkare är en klok investering i alla sjukdomstider. Ett gott SMS-råd kan lugna den förkylde. Tips om halsmedicin eller förebyggande medicin kan betyda mycket!

4. Praktisera den klassiska huskuren. Så fort förkylning nalkas - ety, man måste lära sig att känna igen dess inledningsfas, för det att förkylningen helt har brutit ut - bör man göra följande. Först tar man på sig sin pyjamas och morgonrock. Varma tofflor eller tjocka strumpor. Sedan går man till köket. Två delar varm mjölk och en del konjak hälls upp i en mugg och drickes i lagomt tempo, ungefär som en kopp te. Kort därefter, med viss andhämtning, tar man två alvedon, eller motsvarande, och går till sängs. Man lägger sig tidigt och "sover ut". Även om man är varm av alvedonen, eller pyjamasen, bör man sova med en extra pläd eller filt över täcket. En svettig och varm natt masar undan förkylningen. Behövs det tar man ytterligare två alvedon å morgonen. Å sen eftermiddag/kväll upprepas huskuren om förkylningstendenserne kvarstår.

Tidlös vår med Syssloliv

Snabba trender och säsongsmode hör inte hemma hos Syssloliv. Här satsar vi på att bära kläder att åldras i, få en historia med och få en relation till.

Man köper hellre en dyrare och hållbar tröja på bättre herrekipering än 20st HM tröjor som tappar färg och passform efter tre tvättar. Det är både miljövänligt och etiskt riktigt mot alla inblandade i produktion och konsumtion.

Ibland kan man förfasa sig över svenska mäns flockbeteende avseende stil. Märk exempelvis hur det via modehusens reklamkampanjer utgick ett påbud i år om hur byxorna ska avslutas – inte uppvikta, inte nedvikta utan upprullade ! Veckan efter bar alla svenska metrosexuella män detta slaviskt och förfasade sig vid åsynen av ”de som inte kände trenden”.

Fint eller fåraktigt?

Visst kan man bära upprullade byxor men detta är bara ett exempel av många på trender som följs helt okritiskt män som har bättre koll på senaste trendfärgerna än på världsnyheterna. Det är en av alla fåniga trender som skapas i syfte att få oss att konsumera och kontinuerligt överge gamla kläder för nya. Förändring är metoden - Skjortkragar, midja och passform på byxor, slitsar på kavajer och halsdukarnas längd är särskilt utsatta för modeindustrins påfund. Men allt detta överlåter vi åt modemagasin och modebloggar att diktera för den enfaldige.

På Syssloliv satsar vi istället på den tidlösa sysslostilen som aldrig kommer lämna dig i sticket! Vi på Syssloliv blir ditt andrum i konsumtionshetsen och ett alternativ till trendiga bloggar som kräver att du har tre dagar ledigt i veckan för att hålla kollen på säsongens nycker. Att du sedan slipper skämmas för barnbarnen framför framtidens fotoalbum är en bonus.

Kampen om England. Epilog

Bröderna John och Andrew Stephenson tröttnade på de lokalnoblas trakasserier. John återvände till London, blev student på ett sämre universitet och gick i personlig konkurs. Men han somnade i varje fall sällan ensam. Andrew begav sig på upptäcktsfärd till Mellanamerika, där han försvann spårlöst.

Den förhatlige Sir Thomas of Ritthar valdes till borgmästare i Greenwich. Genom beslut i fullmäktige tog han över den omstridda bäck som under alla år skilt Georgeson Castle från Ritthar Hall. Som grädde å moset valdes han året därpå till parlamentsledamot för liberaldemokraterna och blev sedermera partiets förste premiärminister i Storbritannien.

Efter bröderna Stephensons flykt lade advokat Sir Morgan Georgeson beslag på Lovelace Hall genom att förfalska testamentet. Han blev därmed den sjunde Earlen av Tweed och Baron av Lovelace. Efter att ha blivit avgiftad å ett kurhem i mellersta England återvände han till Greenwich som en helt ny människa. Valet av Sir Thomas till borgmästare gjorde dock att han började dricka igen. Han tvingades lägga ned sin advokatbyrå och låste in sig i ett litet rum på Lovelace Hall, förbittrad på det samhälle som aldrig kunnat tåla sådana som han.

Kyrkoherde Ian St John misslyckades med alla karriärförsök i den engelska statskyrkan. Trots att han på punkt efter punkt kompromissade med sitt samvete, och övergav varje "otidsenlig" bekännelsefråga, blev han aldrig mer än kyrkoherde i lilla Greenwich. Sedan bäste vännen Sir Morgan låst in sig på Lovelace Hall begav sig St John till Oxford som student, trots sin höga ålder. Han försökte göra comeback i sitt gamla Magdalen College, men söp ned sig och blev den akademiska historiens mest tragiske överliggare.

Advokat Eric Tenton bytte snart sida och blev Sir Morgans nära medarbetare och delägare i advokatbyrån. Men på grund av Sir Morgans fördjupade missbruk lades byrån ned och Tenton fick leva på en skral pension. För belånade medel köpte han den gamla fattigstugan i Greenwich och inrättade där ett patetiskt "hov" med sig själv. Tenton höll dock fanan högt, kallade pensionen för "fallskärm" och stugan för "herrgård".

Stalledrängen Burt Loui fattade efter hand mod och sade upp sig från sin underbetalda tjänst, till St Johns stora förtret. Väl självständig bildade han eget stuteri och blev norra Englands mest framgångsrike entreprenör. Drottningen upphöjde honom till Kommendör i Order of the British Empire och han blev Sir Burt. Allmänt känt var han rik som ett troll. På den pampiga gravvården lät han hugga följande minnesord över honom själv, över Greenwich - och över den kamp om England som aldrig segrade:

Från de öden och äventyr,
genom vilka jag lidit under mångårigt hån och spä,
har jag nu vänt mig bort.
Grånad och ensam är slottets herre.
Trött och sjuk är dess herde.
Narren styr hennes roder.

Mustighetstyp no 4. "Vagabondmustig"

(klicka på bilden för större)

Ni kanske har fått intrycket av våra inlägg att man måste vara rik för att vara mustig men så är icke fallet!
Det finns en vagabondmustighet som är ovärderligt personifierad i denna film som ni kan se här.

Den vagabondmustige har en sammansatt personlighet som pendlar mellan burdus och munter. Han tillämpar klädsel i lager å lager och är mycket bra på att ”hålla låda” och fabulera historier ifrån sin ungdom. Han är ingen riktig finsmakare men har snappat upp ett och annat om god mat och dryck genom åren och kan därför slänga sig med lämpliga omdömen när seden kräver.

Han kan också vara en kameljont när så krävs – ”tala med bönder på bönders vis och med vise män på latin”.

Kläderna är måhända lagade och kantslitna här och där men bär på en historia och en relation till ägaren som gör dem värda mer än allt smör i småland. Den vagabondmustige är ofta en omtyckt typ som gärna är alla till lags när det passar men som dock kan gå sin egen väg när det faller honom in.

Ett exempel på kvinnlig mustighet ges också nedan från en italiensk tidning angående jordbävningskatastrofen:
Willy Silberstein, L’Aquila, Italien rapporterar att: ”Maria D’Antuono, 98, kom inte ut ur sitt hus och många hade förmodligen gett upp hoppet om att hon levde. Men när räddningspersonal fick upp dörren satt hon där vid god hälsa och gott humör. Maria hade fått tiden att gå genom att virka, förklarade hon för den häpna personalen.”

Mustighetstyp no 3. "Elefantmustig"

Elefanten är ett av djurrikets mustigare inslag. Men herr Elefant är varken ta-plats-mustig eller Carl Lidbom-mustig. Han är elefantmustig.

Man behöver dock inte vara elefant - eller ens ett djur! - för att kategoriseras som elefantmustig. Inte alls. Det krävs bara att man stämmer in på ett par punkter.

Lugnet. Den elefantmustige mannen har en aura av lugn omkring sig. Han lunkar fram, gärna med armarna lätt rörande utmed sidorna som den ta-plats-mustige. Lugnet och lunkandet förtar dock inte den majestätiska skepnanden. När Herr Elefant spatserar fram - för det handlar om att spatsera! - då märks det. Humöret är stillsamt och vänligt. Den ta-plats-mustige brusar upp och blir upprörd, den Carl Lidbom-mustige grinar illa och skäller. Men den elefantmustige brusar aldrig upp, ler bara värdigt och lunkar vidare. Men om det behövs smäller han till. Dock inte med skällsord eller rödbrusigt ansikte, utan helt enkelt med en välriktad smäll på käften.

Fetman. En elefantmustig är behagligt fet. Men knappast överviktig, enligt honom själv. "Storvuxen, min gode man. Storvuxen", kan han förklara sig med ett vänligt leende. Naturligtvis beror storleken på intresset för mat. Mer mat än dryck, faktiskt. En kall pilsner föredras framför vin. Men det mesta går ner i elefantbuken.

Säckigheten. Kläder inhandlas på speciella herrkonfektionister som har "Big Boy", och liknande. Eftersom en elefantmustig är "stor" så sitter inget särskilt bra. De stora kavajerna - som ofta är gröna och beiga - ger därmed ett säckigt intryck, liksom gör byxorna som sitter lite illa strax under midjan.

Att vara elefantmustig är att, med bibehållet lugn, äta gott igenom livet, vara välklädd utan att vara välskräddad. Och framför allt - att trivas bra med sin tillvaro å gatornes savanner.

Glad Påske!

En sysslokväll i ett syssloliv

Våren har kommit och vad gör man med den lördag man plötsligt fått en lucka? Vännerna samlas å eftermiddagen efter den första vårhelgen.

Man har kavaj och pressvecks, eller kostym och rosa slips för att framhäva den rödflammighet som vårsolen eller det myckna vindrickandet framkallat i ansiktet. Man dricker ett franskt vitt vin – Poully Fume 2006 och äter ankpaté på snitt medan kvällssolen går ner. Då beger man sig ut å restaurang.

Eftersom ankan fortfarande gör sig påmind struntar man i förrätt och går direkt på varmrätten. Man äter:

Det mustiga alternativet - Lammlegg med gemsallad,schalottenlök,chorizo och grönaärtor. Detta sköljs ner med mängder av rött vin förstås i detta fall en Bellingham, Cabernet Sauvignon ifrån Sydafrika 2005.

Det våriga alternativet med grillad tonfisk med blomkålscreme, grönsaksvinaigrette.koriander,mandelpotatis chips och fyra sorters peppar. Till detta dricker man ett spanskt rosévin Agramont Navarra 2007.

Man avslutar taffeln med Chokladtryffelterrinne.

Efter detta går man å en bättre bar och tar en snabb espresso innan man går in på drinkmenyn. Det själklara alternativet blir en djupgrön cocktail med absint, limejuice, vodka, mynta och vispad äggvita. Vispad äggvita är vårens passion.

Efter denna kväll är man en nöjd syssloman. Man knäpper upp en knapp i och hummar lite grand åt det angenäma susandet i huvudet. Man somnar godth som en skjuten kejsare. Ytterligare en sysslodag i ett syssloliv.

Mustighetstyp no 2. "Carl Lidbom-mustighet"

Den andra av de grundläggande mustighetstyperne är den, för mången kanske okända, s k Carl Lidbom-mustigheten. Kategorin har naturligtvis fått sin benämning av upphovsmannen med samma namn - Carl Lidbom.

Carl Lidbom (1926-2004) var hög jurist, statsråd och ambassadör. Av karriärskäl var han också socialdemokrat. Lidboms livsstil, intressen och nöjen förkroppsligade på alla sätt en kategori av mustighet, där det färgstarka och uttrycksfulla liksom hämtar sin näring i en rökig fransk hög-stjärnig restaurang.

Kläder. En Carl Lidbom-mustig person är välklädd. Dock inte till vilket pris som helst. Det är inte tal om något "trams" med bröstnäsdukar, kulörta slipsar eller annat ofranskt. Kostymen är sobert mörkblå och slipsen likaså. Skjortan är gärna ljusblå. Allt är sobert utan extravaganser. Medan en ta-plats-mustig sommartid skulle bära storspräcklig skjorta utanför byxorna, skulle en Carl Lidbom-mustig bära kortärmad vit skjorta nedstoppad i linnebyxor.

Rökning. En Carl Lidbom-mustig är, per definition, rökare. Men så fort det handlar om pipa eller cigarrer rör det sig inte om Carl Lidbom-mustighet. Möjligen kan en Carl Lidbom-mustig röka cigarr å någon socitetsfest i smoking, sisådär, men då bara för etikettens skull när man blir bjuden. Annars röker man cigaretter. Mycket. Ofta. Det är i cigarretten som den Carl Lidbom-mustiges själfva livssluft finns. Mer än kläderna är det just den elegante cigaretten som uttrycker ägta Carl Lidbom-mustighet. Den Carl Lidbom-mustige skrattar i mjugg åt rökningens hälsorisker. Röka är helt enkelt något man gör. Det finns inga alternativ. Men man röker inte med munstycke eller annat "fjolligt", som den Carl Lidbom-mustige skulle säga skrattande i goda vänners lag. Inte heller har man något tramsigt och opraktiskt etui. Däremot ska det vara franskt och dyrt. Riktigt dyrt. En Carl Lidbom-mustig hittar sitt märke och håller sig till det, ety han röker inte vad som helst. Trots sitt motstånd mot "finlir" när det gäller rökning, är han en stor finsmakare. Gauloises cigaretter ligger bra till.

Dryckesvanore. Som alla mustiga dricker den Carl Lidbom-mustige vin. Mycket vin. Vin. Vinsorter, vindruvor, vin till den och den rätten. Allt handlar om vin. Det finns ett enormt intresse för vin. Whiskey och groggar kan väl vara trevligt, men inget är ändå som vin. Vin.

Kärlek. Den Carl Lidbom-mustige har en älskarinna. Inte av respektlöshet mot sin hustru/motsvarande, eller för att han inte älskar henne. En älskarinna är helt enkelt något man har. Det har den Carl Lidbom-mustige lärt sig i Frankrike. Med älskarinnan är det ofta som med rökning: det ska vara franskt och dyrt. Riktigt dyrt. Men man hittar sin älskarinna och håller sig till henne, ety man är inte med vem som helst.

Möten och mat. Man träffar inte vänner för "en fika", "en kopp kaffe", "en promenad" eller något sådant. Man ses å en restaurang! En Carl Lidbom-mustig har en handfull riktigt bra restauranger i världens stora städer där han mer eller mindre är stamgäst, eller åtminstone känner sig trygg. Men detta med dyra restauranger är inget som den Carl Lidbom-mustige liksom talar om som om vore han lite "fin"; han säger inte "Ska vi äta en bit mat?" Nej, han talar om matställena som om det inte fanns så många alternativ: "Vi kan väl ses på Le Meurice då?"

Politik. En Carl Lidbom-mustig är socialist av några slags (obegripliga?) konservativa skäl. Det handlar om stabilitet och samhällsbevarande. Socialismen är fransk och mest en finess. Man hatar kommunister och "tokvänster".

Detta är Carl Lidbom-mustighet. "Man skulle ha tänkt det i alla fall", säger jag och håller cigaretten i ena handen, småskrattandes med hes, rökig röst. Jag har ätit en god fransk måltid bestående af chèvrebrulée med liten sallad, hummersoppa, någon tryffel uppå en Boeuf Bourguignon. Jag har lutat mig tillbaka, lett i mjugg åt min text och känt mig lite sådär socialistisk. Det här med solidaritet är väl ändå viktigt.

Man skulle ha tänkt det i alla fall.

Mustighetstyp no 1. "Ta-plats-mustighet"

En av de grundläggande mustighetstyperna är de s k ta-plats-mustiga. Nedan skall ges en kort presentation hur en person ur denna mustighetskategori ser ut och uppträder.

En ta-plats-mustig stil går ut just på det som ordet antyder; att ta plats. Att ta plats handlar om att uppfylla sina medmänniskors sinnen.

En ta-plats-mustig person uppfyller sina medmänniskors synsinne genom att ofta vara stort byggd (oftast på bredden). Hans ansikte är i regel rosenrött i normaltillstånd; inte tillföljd utav för mycket solande utan främst på grund av medicinska samt skäl som kan härledas till alkoholvanor.

Han bär ofta ett stort skägg men än viktigare är att han har en iögonfallande frisyr. Oftast håret lite längre, luftigt och stort, sällan impregnerat av hårvatten.

Klädseln är vidare kraftigt iögonfallande. Sommartid bärs ofta stora skjortor i kraftiga färger, gärna utanför byxorna, kanske ett festligt mönster. På huvudet bärs ofta en excentrisk huvudbonad. Det kan vara en avbrytande och iögonfallande solhatt likaväl som en bredbrättad cowboyhatt. Vintertid bäres stora rockar i exvis kashmirbrunt med en stor färgglad halsduk. På huvudet en stor hatt, kanske en tweedhatt i lapptäckemodell. Han kan också sägas ha en slags fäbless för guld och ringar, stora stenar i olika tappningar som återigen är mycket iögonfallande. Även kroppsspråket är iögonfallande, den ta-plats-mustige mannen går långsamt med högburet huvud, armarna svängande med raka och öppna armar längs sidorna. Han ser sig om, har munnen lätt öppet leende och nickar jakande mot sina medmänniskor.

En ta-plats-mustig lämnar heller inte en medmänniskas luktsinne oberört; han sprider nämbligen mången doft omkring sig. Främst är det rakvattnet av kraftfullare och tyngre variant som sätter tonen, men doften av invärtes alkoholbruk är också vanligt i detta sammanhang. Det är oftast inte fråga om ett alkoholmissbruk utan något som snarast hör till den dagliga medicineringen. Tobaksrök är dock den tredje viktiga doften som en ta-plats-mustig sprider omkring sig då de till 99 % är storrökare. Eller har varit. Detta ligger också bakom de hörselpåverkande egenskaperna som är omistliga för en ta-plats-mustig; en ta-plats-mustig hörs nämbligen väldigt mycket. Hela tiden. Han beter sig som berusad fast han ändå är nykter (allt är relativt, menar han själv) Han vansinnesskrattar vid minsta lilla skämt. Främst sina egna s k pratical jokes. Det okontrollerade skrattet går i regel över i mycket våldsamma och fruktansvärda hostattacker som blir jobbiga för medmänniskorna. Hjärtmedicinen måste finnas nära till hands annars är infarkten snart ett faktum.

Den ta-plats-mustiges liv och leverne går som vi har sett ut på att njuta av livet, skåda och omge sig med sköna ting, äta och dricka bara det bästa och glädjas åt den tid man fått å moder jord. Detta leverne resulterar dock inte sällan i att tiden i detta livet blir tämligen kort. Men som den ta-plats-mustige skulle ha sagt med ett brakskratt; underbart är kort – alldeles för kort.

Kvinnlig mustighet?

Kan kvinnor vara mustiga?

Detta är en fråga som har sysselsatt sysslomännen bakom Sysslolif under många år och är en fråga som vi alltjämt tvistar om. Som upptakt inför framtiden vore det intressant att fråga hur pass insatta våra läsare är i frågan om mustighet och dess tillämplighet för kvinnor. Syssloredaktörerna har träffat mustigliknande kvinnor (en rökande sådan syns på bilden ovan) men frågan om man generellt sett kan tala om mustiga kvinnor kastas härmed ut till läsarne!

Mustigaste av de mustiga!

Mustigheten personifierad finner vi ofta i skönlitteraturen – ofta i brittisk sådan och ofta från seklets början eller tidigare. Men ingen personifierar den sysslosamma mustigheten så väl som Paddan i Det susar i säven!

Paddan, eller The Toad, som han också kallas tycker om att röka mustiga ciggarer, äta gott, spela bridge eller åka i Petterssonbåt. Han har ständigt nya projekt å gång i ”Toad Hall” och han bär gärna tweed eller rutigt och oftast huvudbonad. När det är fest har paddan och de andra djuren lustiga hattar å sig..

Paddan har en fäbless för snabba bilar vilket kan beses här. Liksom sysslomannen innan en middag (se tidigare inlägg) gillar paddan att sjunga, gärna med värja som dirigentpinne som ni kan se här.

Paddan är det mustiga i syssloliv helt enkelt!

Mustig!

Mustig betyder färgstark och uttrycksfull. Det är Syssloliv att vara mustig. Det är till och med så att ett ägta Syssloliv är helt beroende av mustiga inslag för att vara just Syssloliv.

I ett par artiklar ska vi nu presentera mustighetsbegreppet i sina många dimensioner. Så, gode läsare, luta dig tillbaka och försjunk i det mustiga Sysslolivet. Fråga dig själv: Vilken sorts mustig är jag?

En Sysslohelg i backspegeln

Vin. Vin.

Färgklickar efterlyses

Det svenska homogena och likriktade samhället saknar färgklickar. Här är svensk politik en karikatyr.

På frågan om det finns risker med att tillgängliggöra läkemedel, i form av ett utbud på Ica eller Konsum, svarade socialminister Göran Hägglund igår, att visst finns det risker. Sedan gav han en saklig framställning, verkade påläst och helmysig. Tänk om socialministern istället hade svarat: "Jaae, risker och risker. Klart det finns risker va, men det finns det ju överallt." Eller: "Vad är det för jävla fråga? Det är klart det finns risker."

Syssloliv saknar färgklickar i politiken. Var i vårt land finns den plufsmustige ministern i fluga och med pipa? (Furst Karel Schwarzenberg är utrikesminister i Tjeckien...) Vilken svensk statsminister skulle komma i slagsmål med israeler i Jerusalem? (Framlidne ministern Robin Cook från Storbritannien var slagsmålsmustig...)

Det sitter säkert en massa människor där ute och är innerligt glada över våra korrekta och "sakliga" politiker. Det är människor som inte begriper vad guldkant på vardagen handlar om.

Var är Jan O Karlsson när han behövs som mest?

Sysslomusik

Musik är Syssloliv. Och då i synnerhet karaktärsfull musik mer än "rätt" musik. Att leva Sysslolivet är nämligen långt mycket mer än att lyssna på Wagner och röka cigarr.

Den ägta (äkta) Sysslomannen konsumerar givetvis en hel del musik. Men inte för att "outa" sig, utan för att tonerna för honom långt bort ifrån den grå vardagens tristess av arbete eller studier. Om vi bortser från den förutsägbara, men ack så ädle, marschmusiken, vill vi här ge några axplock ur den stora floran av Sysslomusik.

Klassisk musik är Syssloliv. Men Sysslomannen spisar inga "Best of-skivor", utan konsumerar opera för opera, symfoni för symfoni. Richard Wagner passar en del, visst. Men Johann Sebastian Bach är den store sysslomusikern. I den store Bachs kompositioner finner Sysslomannen glädje, sorg, uppbyggelse och förundran.

Cellosvit nr 1 rekommenderas för tågresan. Brandenburgkonserterna för arbetet eller studierna. Goldbergvariationerna för vilan. Matteus- och Johannespassionerna för uppbyggelsen.

Men eftersom den klassiska musiken riskerar att bli något förutsägbar, väljer Sysslomannen då och då den gamble jazzen. Men då ska det vara jazz med lite gammaldags finess. Louis Armstrong givetvis, eller Errol Garner. Svante Thuresson går helt bort! Jazzen spisas bäst på rätt låg volym, till lättsamt arbete, eller också rekordhögt medan man t ex dukar ett festmiddagsbord eller lagar mat.

Fascinationen för karaktärsfulla personligheter gör att Sysslomannen också har kungen Elvis i skivhyllan. Naturligtvis. Kärleken till klassisk musik gör att Elivs senare, pompösa och stororkestrala verk uppskattas mest. Till Elvis kopplar Sysslomannen av, och sjunger med lite smått.

Eftersom en ägta Syssloman har en stor portion humor har också Magnus Uggla en särskild plats i hans sysslomusikaliska hjärta. Ugglas träffsäkra satir och trallvänliga melodier imponerar på honom. Ugglas musik är som jazzen: på låg volym kan den stimulera arbetet, på hög volym är den bra som middagsförberedare.

Sysslomusik ska nämbligen byggas utav glädje. Av glädje bygger man Sysslomusik.