Mustighetstyp no 3. "Elefantmustig"

Elefanten är ett av djurrikets mustigare inslag. Men herr Elefant är varken ta-plats-mustig eller Carl Lidbom-mustig. Han är elefantmustig.

Man behöver dock inte vara elefant - eller ens ett djur! - för att kategoriseras som elefantmustig. Inte alls. Det krävs bara att man stämmer in på ett par punkter.

Lugnet. Den elefantmustige mannen har en aura av lugn omkring sig. Han lunkar fram, gärna med armarna lätt rörande utmed sidorna som den ta-plats-mustige. Lugnet och lunkandet förtar dock inte den majestätiska skepnanden. När Herr Elefant spatserar fram - för det handlar om att spatsera! - då märks det. Humöret är stillsamt och vänligt. Den ta-plats-mustige brusar upp och blir upprörd, den Carl Lidbom-mustige grinar illa och skäller. Men den elefantmustige brusar aldrig upp, ler bara värdigt och lunkar vidare. Men om det behövs smäller han till. Dock inte med skällsord eller rödbrusigt ansikte, utan helt enkelt med en välriktad smäll på käften.

Fetman. En elefantmustig är behagligt fet. Men knappast överviktig, enligt honom själv. "Storvuxen, min gode man. Storvuxen", kan han förklara sig med ett vänligt leende. Naturligtvis beror storleken på intresset för mat. Mer mat än dryck, faktiskt. En kall pilsner föredras framför vin. Men det mesta går ner i elefantbuken.

Säckigheten. Kläder inhandlas på speciella herrkonfektionister som har "Big Boy", och liknande. Eftersom en elefantmustig är "stor" så sitter inget särskilt bra. De stora kavajerna - som ofta är gröna och beiga - ger därmed ett säckigt intryck, liksom gör byxorna som sitter lite illa strax under midjan.

Att vara elefantmustig är att, med bibehållet lugn, äta gott igenom livet, vara välklädd utan att vara välskräddad. Och framför allt - att trivas bra med sin tillvaro å gatornes savanner.

Glad Påske!