Kampen om England. Epilog

Bröderna John och Andrew Stephenson tröttnade på de lokalnoblas trakasserier. John återvände till London, blev student på ett sämre universitet och gick i personlig konkurs. Men han somnade i varje fall sällan ensam. Andrew begav sig på upptäcktsfärd till Mellanamerika, där han försvann spårlöst.

Den förhatlige Sir Thomas of Ritthar valdes till borgmästare i Greenwich. Genom beslut i fullmäktige tog han över den omstridda bäck som under alla år skilt Georgeson Castle från Ritthar Hall. Som grädde å moset valdes han året därpå till parlamentsledamot för liberaldemokraterna och blev sedermera partiets förste premiärminister i Storbritannien.

Efter bröderna Stephensons flykt lade advokat Sir Morgan Georgeson beslag på Lovelace Hall genom att förfalska testamentet. Han blev därmed den sjunde Earlen av Tweed och Baron av Lovelace. Efter att ha blivit avgiftad å ett kurhem i mellersta England återvände han till Greenwich som en helt ny människa. Valet av Sir Thomas till borgmästare gjorde dock att han började dricka igen. Han tvingades lägga ned sin advokatbyrå och låste in sig i ett litet rum på Lovelace Hall, förbittrad på det samhälle som aldrig kunnat tåla sådana som han.

Kyrkoherde Ian St John misslyckades med alla karriärförsök i den engelska statskyrkan. Trots att han på punkt efter punkt kompromissade med sitt samvete, och övergav varje "otidsenlig" bekännelsefråga, blev han aldrig mer än kyrkoherde i lilla Greenwich. Sedan bäste vännen Sir Morgan låst in sig på Lovelace Hall begav sig St John till Oxford som student, trots sin höga ålder. Han försökte göra comeback i sitt gamla Magdalen College, men söp ned sig och blev den akademiska historiens mest tragiske överliggare.

Advokat Eric Tenton bytte snart sida och blev Sir Morgans nära medarbetare och delägare i advokatbyrån. Men på grund av Sir Morgans fördjupade missbruk lades byrån ned och Tenton fick leva på en skral pension. För belånade medel köpte han den gamla fattigstugan i Greenwich och inrättade där ett patetiskt "hov" med sig själv. Tenton höll dock fanan högt, kallade pensionen för "fallskärm" och stugan för "herrgård".

Stalledrängen Burt Loui fattade efter hand mod och sade upp sig från sin underbetalda tjänst, till St Johns stora förtret. Väl självständig bildade han eget stuteri och blev norra Englands mest framgångsrike entreprenör. Drottningen upphöjde honom till Kommendör i Order of the British Empire och han blev Sir Burt. Allmänt känt var han rik som ett troll. På den pampiga gravvården lät han hugga följande minnesord över honom själv, över Greenwich - och över den kamp om England som aldrig segrade:

Från de öden och äventyr,
genom vilka jag lidit under mångårigt hån och spä,
har jag nu vänt mig bort.
Grånad och ensam är slottets herre.
Trött och sjuk är dess herde.
Narren styr hennes roder.