Juleklappsförslag

Det lackar mot jul och många har ännu inte hittad de gode julklapparne som erfordras för att fylla den svenska sekulariserade folksjälen med mening och innehåll. Istället för att glädjas öfver Frälsarens födelse tar svenskarne dryga banklån för att kunna ge de odrägliga barnen snowboarden eller cykeln, för att kunna ge hustrun den stora spa-resan eller för att över huvud taget få julekalaset att gå ihop.

Men låt oss för all del, från Sysslolivs sida, komma med några bra juleklappsförslag till den som nu kallsvettas om nätterne då det fortfarande fattes flera juleklappar att inhandla.

Till alla

Ett par strumpor
I dagens tramsiga värld en helt föraktad gammaldags julklapp. För sysslomannen en idealisk gåva att ge till vem som helst. Ett par strumpor är trevligt, rejält och räcker bra som gåva.

Necessär/toalettväska
Alla behöver en ny necessär. De slits snabbt, de blir gamla och fordrar sällan ett noggrannt utväljande. Således blir alla glada av en ny toalettväska.

Till honom

Pyjamaskostym
Förutsatt att man vet sin nära anförvants storlek är en ny pyajamaskostym en mycket uppskattat julklapp. Det är nämligen en sådan sak som är ruskigt tråkig att köpa själf.

Slips
Lika föraktat som strumporna. Likväl slipper du här fundera å storlek eller annat. Här kan du helt enkelt påverka mottagarens stil genom att ge honom en slips som du själv gillar. En slipsgåva är fullgod som enda juleklappe.

Till henne

Morgonrock
Ja, need we say more? Dressing gown-avkopplingen gäller inte enkom mannene, utan äfven kvinnan. En perfekt juleklapp!

Lärdomen? Det klassiska vinner. Som alltid. Färggranna strumpor och sidennäsdukar kan dra dit pepparn växer! Julen är silverrävarnas högtid! Mahaha.

Ståndsmässigt uppträdande 4. Konstnären

Bland den brokiga skara som kallar sig konstnärer finner vi förstås en rad mer eller mindre svåravgränsade kategorier. Men här ska en ståndsmässig schablon av konstnärsyrket när det blir som finast, som mest Syssloliv, skisseras.

Konstnären lever sitt liv i sus och dus, mellan lidande och njutning och i drömmar om rosor och eld. Rutiner och förutsägbara vanor bryts regelbundet men håller samtidigt ihop det hårt idoga arbete som konstnären sysselsätter sig med. Konstnären har valt att leva sitt liv i storm istället för vardag, värdighet och struktur.

Konstnären klär sig gärna å ett sätt som åberopar historiska ideal eller helt enkelt en viss excentrism. Det är för att man är så nära ett självförverkligande. Å vernissagen behöver konstnären inte som di andra gästerna, klä sig i kavaj eller vårdat utan kan framträda i vilken framtoning som helst – bara inte den är trivial. Till konstnärens typiska register hör generösa byxor, huvudbonad, hängslen, halsdukar av olika slag, samt gärna en stark färgskala eller oftare i s.k. ”art director-svart”. Det art director-svarta har blivit något av konstvärldens yrkesamannauniform även bland gallerister, curatorer och kritiker. Man tycker att den starka personligheten är nog för att illuminera rummet, klädernas färg skulle endast störa, man låter den egna kroppen och mimiken vara nog som ”uttryck” som konstnären skulle säga.

Konstnären lever på passion. Det kan vara av vilket slag som helst så länge det inte är trivialt. Vardagen, det vanliga, det inrutade, skyr konstnären som pesten. Inte för att försöka vara speciell men för att det tråkar ut honom. Därför dricker konstnären helst absintbaserade drinkar, gärna med pepparot eller vispad äggvita. Men om sanningen ska fram; när vernissagevinet är slut drickes nästan vad som helst. När det kommer till dryck är inte konstnären knusslig av sig så länge den är gratis och inte tar slut.

När det kommer å damer kan konstnären mycket väl kyssa å hand om det vill sig. Man har en uppsjö älskarrinnor omkring sig i ett stormigt och inte sällan destruktivt kärleksliv. Konstnären blir ofta blixtförälskad, ofta olyckligt. Han har gärna en idéalkvinna, en musa – riktig eller imaginär.


När det kommer till politiska ställningstaganden förhåller sig konstnären uttråkad. Man ägnar sig åt extrema frågor som liv och död, inte sjukpeng eller glesbyggdspolitik, hat och kärlek, inte arbetsmarkanadsstrategier och skatteregleringar.

Men man är icke nihilist eller rumlare. Det som finns som en stomme i konstnärens liv är didikeringen till konsten, det hårda arbetet och att kompromisslöst offra allt för att göra di egna konstverken rättvisa.

Ståndsmässig jul

Ska lutfisken, för matsmältningens skull, afsluta varmrätterne - eller ska den gamble luten afnjutas å juldagen? Ska man dra ut telefonjacket när man äter lutfisk? Är ris-a-la-Malta den gifvna efterrätten å julbordet? Ska man ha genever? Kalle Anka eller kommunisten Jonsson?

Gode läsare. Julen tåger allt närmare. Innan Syssloliv ger välbehövda tips å sista minuten-julklappar och någre gode rim-förslag vill vi inbjuda till ett festligt spontant tyck till!

Ange i kommentarfältet ditt skrå, och sedan hur du anser att julafton bör arrangeras för detta skrå. Ety, äfven julen bör firas ståndsmässigt!

Att vara "århundrademustig"

Sysslofokus är för närvarande ståndsmässighet. Därför ska våra läsare få fundera något över begreppet "århundrademustig".

Alla är "århundrademustiga" - på ett eller annat sätt. De som är mest inriktade på självständighet och att "inte vara som alla andra" kan nästan alltid sorteras in i "slutet av 1900-talet/början av 2000-taletmustigheten". De köper plagg som de tror att ingen annan bär, och de ger sina barn namn som Liam och Noel i naiv tro att de gjort unika val.

Om man är medveten om vilket århundrade man har sin mustighet kan vardagen bli så mycket enklare, roligare och - framför allt - litet mer av ett syssloliv.

Välj och braka!

Medeltidsmustig
A. Du tycker om helstekt mat som du sköljer ner med vin. Observerae att maten ska sköljas ned med vin, vilket alltså inte ska sippra fjantlöjligt på läpparne. Till måltiderna hör mycken skratt, skrål och glädje.
B. Humor: Sparka andra i baken, eller - för all del - att sätta sig å andra.
C. Kläderna är fräggranna och uttrycksfulla.

1600-talsmustig
A. Du tycker om flerrätters, och det gör dig ingenting om du blir riktigt fet av att äta så länge maten är god och vällagad. Tyskt vin är bra vin.
B. Dans och musik gläder dig.
C. Du är välklädd utan att vara uppklädd, blandar välputsat och avslappnat. Stora kostymer.

1700-talsmustig
A. Matens kvantitet är fullkomligt oväsentlig i förhållande till kvalitén. Du älskar efterrätter. Franskt vin.
B. Humor: Kurragömma och kvinnor.
C. Kläderna ska vara välsittande, visa figur och midja. Det blir en slags preppystil när du blandar klassiskt herrmode med små granna detaljer, såsom skojiga strumpor eller en uttjatad röd näsduk till smokingen.

1800-talsmustig
A. Det ska vara smörgåsbord! Ägg, sill, kallskuret, skinkor, Janssons, korv - mycket korv. Du gillar öl, men ännu mera punsch.
B. Humor: Städad och torr.
C. Det finns två sorters stilar. Du kan bära det klassiska med fokus å det mörka och korrekta; inget lek, inga tramsiga färger annat än - möjligen! - å slipsen. Eller också gillar du det uniforma. Hur civil du än är klädd ser du ut som en paradofficer, med välsittande rock, matchande korrekt slips och mycket välputsade skor. Hatt.

Ståndsmässigt uppträdande 3. Advokaten

De svenske advokaterne har under 1900-talet gått från att ha varit en vanryktad samling brännvinsadvokater till dagens väletablerade, priviligerade och respekterade skrå som en omistlig del av det svenska rättssystemet.

Advokaten kan, till skilland från exvis domaren, tillåta sig ett något mer vidlyftigt levnadssätt i både uppträdande och klädsel. Detta har att göra med advokatens oberoende och fria ställning i förhållande till stat och klient.

Det finns lika många advokatstilar som advokater, och inbördes skiljer sig advokatmanéren mkt åt beroende på vilken typ av advokat man är. Gemensamt för samtlige advokater är just denna denna möjlighet att kunna tillåta sig de lite friare tyglarne. Därför behandlar vi här en bild av den advokatstil, med viss ton av exentrism, som de lite mer framgångrika advokaterna inte helt sällan lägger sig till med.

En tumregel för advokaten är att han i rätten bär kostym. Inte sällan en lite dyrare sådan. Det är inte fråga om något ansträngt skräddarsytt från Savile rov, utan snarare fråga om en designerkostym av märket armani eller något sådant. Kostymen är mörk, ibland kritstrecksrandig, och bärs med fördel tillsamman med en s k advokatskorta. Dvs en skjorta med färgad botten men med vit krage och vita - dubbelvikte - manschetter. Slipsen - som också är obligatorisk för den processande advokaten - är gärna färgglad för att liva upp den allvarliga stämning som den torre domaren och åklagaren lägger över förhandlingarne. Glänsande smycken som armband och glittrande manschettknappar skänker också advokaten en betydligt mer exklusiv glans än sina juridiska kollegor i rättssalen.

Advokaten arbetar jämt. När han dock är ledig vill han därför koppla av ordentligt. Då passar en slottsweekend med behandlingar och god mat och dryck perfekt. Ännu bättre är att man kan förlägga byråns styrelsemöte till slottet och på så vis utnyttja slottstiden till viktigt "styrelsearbete". Ett annan vanlig advokathobby är den gamle golfen. Golfen har dock med det vanliga folkets inträde på golfbanorna medfört att köerna på banorna blivit olidliga för den upptagne advokaten. Därföre har advokaternas golfintresse svalnat något på senare år.

När det gäller damerne är detta ett särskilt kapitel för advokaterne. Arbetet som advokat inverkar menligt på privatlivet och advokaternas förhållanden och äktenskap spricker så gott som alltid. Därför träffar advokaterna många olika damer och har på grund av detta framövat en charmörstil som rönt stor framgång bland damerne. Kyssa på hand är inget för advokaten; han kramas ömt och glatt.

När det gäller det fysiska utseendet kan ingen generell bild av advokatens kroppsbyggnad illustreras. Vad som är mer intressant är de yttre attribud som advokaterna lägger sig till med och som fungerar som igenkänningstecken bland klienter. Några existerande sådana goda advokater är guldtanden, krulltotten och hästsvansen. Kanske några advokatkännare finns bland de gode läsarne som kan lista ut vilka desse är?

Ovan antyddes att frisyren inte sällan används som en advokats kännetecken. Advokatens frisyr kan, just med hänsyn till den fria ställningen, släppas helt fri. Den lite längre och kladdigare "backslicken" blev väl tyvärr sinnebilden för en advokatfrisyr vid en uppmärksammad pengatvätthärva för en tid sedan. Dock har advokaterna i allmänhet friare, längre och lustigare frisyrer än de torra juristkollegorna på andra sidan rättssalen. På så sätt får frisryren och attribuden avslutningsvis symbolisera advokaterna i förhållande till andra jurister och yrkesgrupper; friare, lustigare och vidlyftigare!

Ståndsmässigt uppträdande 2. Domaren

Till den gamble svenske ämbetsmannakårens finaste yrken hör domaren. Det är möjligt, rentav sannolikt, att domaren utgör själfva arketypen för den svenske högre statstjänstemannen.

Det är till en början viktigt att vi särskiljer domaren från jurister i allmänhet. För till exempel advokaten eller åklagaren gäller en helt annan ståndsmässighet, än vad som är fallet för lagmannen eller justitierådet. Åklagaren är ju en lite torrare, tristare och, i sin stil, halvdan person. Åklagare har polyesterslips och tubsockar. Advokaten, å andra sidan, tangerar bankvärldens uppträdanden, är litet gangster och vill vara en klass för sig. Han har massor av kostymer och har någon dyr hobby.

Domaren, däremot, är en elegant silverräv. Han är torr, som åklagaren, men eftersom han är saklig och korrekt. Han bär kostym, som advokaten, men har inga tramsiga dyra hobbies. Domaren gläds istället att å lediga stunder kunna ta sin stora bil till kusten, lägga sig å klipporne och simma i det sköna sommarhavet. En sådan avkoppling räcker gott, framför golf eller jakt.

I förhållande till damerne är domaren alltid korrekt och artig. Eftersom han till sin person är lagens långa arm förkroppsligad är det dock inte tal om att kyssa å hand, som officeren gör. Han tar i hand. Nära vänner får en lätt kram. Däremot är domaren ingen kvinnokarl. Han är stabilt gift sedan länge, eller ogift sedan ännu längre tillbaka.

Med åtminstone ett undantag är den svenske domaren i själfva verket mycket snäll. Det tror man kanske inte, men så är det. Ilskna äldre gubbar som går omkring och morrar på stan - det är ofta gamla direktörer. Dock inte domare. Som pensionär blir domaren ännu vänligare och snällare än han var som yrkesverksam.

En domare är smal. Ofta är han också kort. Men hans tunna figur beror inte å god fysik, utan å hårt arbete och god kosthållning. Han har ofta stel rygg.

Håret är välkammat och välfriserat, emedan kortrakningen i nacke och ofvan öronen inte är lika strängt efterhållet som å officeren. Givetvis har domaren en liten bena, som han försiktigt kammar till före varje mål i rätten.

Den fine svenske silverräven till domare är dock inte främst road av processerna, och rättegångsförhhandlingarna. Han tycker bäst om att författa domarna, att sitta och skriva, vända på ord, formulera rätt. Han älskar helt enkelt ord, språk och att uttrycka sig korrekt.

Ståndsmässigt uppträdande 1. Officeren

Inom de flesta yrkeskategorier finns olika uppträdandekoder. Eller fanns, rättare sagt. Som alla andra goda seder har även denna försvunnit. Men hur borde det vara? Och - för att spetsa till det hela å sysslovis - vilka konsekvenser får det när man inte är på jobbet?

En gång i tiden var officeren mönstret för alla män i fråga om adekvat klädsel, hållning och grace. Det gäller visserligen inte mertalet av dagens militärer, där de flesta antingen är dansbandslyssnande överstelöjtnanter eller vikingalika och lajvlekande fänrikar.

Men genom uniformen borde ju officeren ha mycket gratis. Tänka sig, att alltid kunna vara så elegant å jobbet. Den strama uniformen fordrar god hållning. Här ska vi tänka på den gamble svenske löjtnanten, som alltid har varit ett föredöme när det gäller korrekt svankning, rakt huvud, manliga mustascher och korrekta manér, inte minst - ja, i synnerhet - visavi damerne. Kavallerilöjtnanten intar här en synnerlig särställning.

När officeren inte är i tjänst följa hållningen med honom utanför kasernerne. Han ska vara rakryggad och med vakna ögon. Han ler inte i onödan, men när han ler gör han det med lagom charmans och inför den flickas hand han kysser. En officer är en gentleman och det är inte tal om annat sätt att hälsa å ogifta damer, än att kyssa deras hand. Eftersom de unga snärtorne idag inte är vana vid sådant fnissar de till och rodnar. Officeren, som ju inte vet av annat sätt att hälsa å dem, räddar situationen genom att verka obemärkt och föra in samtalet å något annat.

God fysik är A och O, och uppnås, där ridning inte förekommer, med en rejäl motionshund. Denne heter Archibald eller Caro.

Slutligen ska något sägas om frisyren. En illa klippt officer är som en skandal i Kungahuset. Det får helt enkelt inte förekomma. Han ska vara kortrakad, alltså snaggad, i sidorne och i nacken. Överhåret ska vara något längre. Beträffande överhårets längd finns ett visst utrymme för eget tycke och smak. Viktigt är dock att det finns en ordentlig bena. Kortrakad hjässa, som vore det fråga om en amerikansk marinsoldat, är det inte tal om för vår officer.

Ståndsmässighet

Härmed inleder Syssloliv en liten artikelserie om ståndsmässighet.

Men risk för att göra flera icke-namngivna läsare besvikna kommer denna artikelserie dock inte att handla om bakgrund, ädla anor eller hur man på olika sätt motsvarar den uppfostran man menar sig ha. Nej, Syssloliv vill resonera om för- och nackdelarna med att vara, leva och tala utifrån sitt värv. Det handlar om människors förväntningar - men också de egna krafven å sig själf.

"Var dig själv!" har kanske någon fått höra under sin uppväxt. Ja, det är precis detta det handlar om. De val vi gör i livet - val av utbildning, yrke, vänner och partner - danar oss till de vi är.

Ståndsmässighet, eller att leva i sitt stånd, kommer att handla om att motsvara förväntningar samt att upprätthålla urgammal yrkesstolthet.

Låt er väl smaka!

Englandsresa

Om sysslomannen eventuellt ska resa till England, låter han inte eventuella skavsår eller sjukdomar hindra den skojiga upplevelsen.

Dressing gown valet

Vi avslutar Syssloveckan med att göra en sista djupdykning i veckans tema - Dressing gown (och/eller pyjamas). Nu till ett område som endast nämnts flyktigt - att välja rätt! Syssloredaktionen har därför haft Boris M. Jisander till förfogande för att som modell visa upp olika bra och dåliga exempel å gowns. Låtom oss skåda:

Här ser vi en klassisk variant i siden, fin färg och stiliga ränder. Garanterat ett Syssloalternativ.
Här ser vi en liknande skuren modell fast i pupur. Syssloredaktionen ställer sig tvekande till färgvalet, purpurn som i det gambla Rommariket var en kejserlig färg, endast förbehållen kejsaren, kan blir lite tvetydig i många sammanhang.

Vi säger det igen - ser stulen ut!

Här har vi en rosa frottévariant som förvisso inte ser stulen ut men som en tokrolig variant av Hugh Heffners ökända rock. Dock gör sig playboykungens air inte i frotté varför vi avråder ifrån denna modell.


Ännu mer frotté varför vi påminner om att Syssloredaktionen egentligen rekommenderar bomull som tidigare nämnts. Men annars är ju den här färgen mustig och kan vara ett gott komplement till den underliggande siden pyjamasen å vintern.


Här har vi slutligen ett "ta plats mustigt" alternativ i frotté! Notera vad fint det blir med kontrasten med blå pyjamasbyxor under, ett trick som även den Svenska Fanan praktiserar med framgång. Hurra!

Ah! Ett klassiskt alternativ som inte kan ogillas. Passar bra i vit länstol.

Grönt är skönt och vilken lyster - Matchar fasanhannens bröst! En klar Sysslovinnare!


Denna variant är lite för 80-tal för Syssloredaktionen, men på rätt Syssloman kan det säkert vara en seger.

Sysslotävling andra delen – Ägta Syssloman?

Efter att ha synat skurken Jisander i sömmarna och underkänt denne på veranda punkt när det gäller sysslomannaskap (och övrigt aktningsvärda egenskaper) fortsätter vi att ställa oss frågan om individer i vårt avlånga land – Sysslo eller ej?

Denna gång är det den pensionerade advokaten Bo Hållenius som frågan gäller. Bo möter ni i Svt:s dokumentär Moderna Måltider. OBS: Glöm inte att ni drar fram tidslinjen tills EXAKT 44.00 minuter in i programtiden.

Filmen ser man HÄR.

Är detta en Syssloman eller ej?

Dressing gown dekadens

Sysslomannen faller ibland djupt men - han faller vackert. Särskillt faller han för exklusiva rökrockar och ett eskapistiskt leverne isolerad från en otacksam omvärld (se tidigare inlägg som "Orka med landet lagom" och "Den förpestade stadsbilden").

Sysslomannen startar då sin dag på kvällen, gärna genom att dra å sig tofflorna i samma andetag som en flaska Whiskey intages (se bild). Man just dessförinnan vaknat i rökrocken med gårdagsnattens air av dekadens och ciggar omkring sig. Rökrocken, ett nästan lika sällsynt väsen som Sysslomannen, blir då en slags tillvaro i sig - en tillflykt, ett sista värn. Man lever i den dygnet runt.


Hemmet blir en borg dit möjligtvis väl valda gäster må komma att dela dekadensen. Man klär sig i toga (över rökrocken) och dricker varje ny klunk ur nya glas, spelar pingpong eller krocket (inomhus), blir blasé och chanserar långstamt till spillran av en Syssloman. Man har inlåtit sig i Dressing-gown dekadens, detta så många Sysslomäns sorgliga öde. Hur det slutar? I rökrocken förstås!

Den som vill se ett besök hos en fallen Syssloman kan se detta klipp om ett besök hos Quilty.

Dressing gown-romantik

The dressing-gown - eller helt enkelt morgonrocken - tillhör sysslomannens bästa vänner. Ety, den stämmer väl överens med hans något franska inställning om att hans hem är hans absolut privata och ointagliga borg.

Låtom oss systematisera bruket.

Morgonrockens stil ska vara enkelt elegant. Den kan vara i siden, nästintill kimono, men då är det viktigt att den inte är för kort. Siden kan dessutom bli lite, hur ska vi säga, för mycket... Vit frotté går naturligtvis bort; det ser ut att vara stulet och är på tok för varmt. Nej, bäst är en enkelt mönstrad morgonrock i bomull, där tjockleken kan varieras efter tycke och smak.

Morgonrockens detaljer. Enkla således. Knytbandet i midjan är viktigt. Bröstfickan kan vara festlig för glasögon, pipa eller bröstnäsduk. Sysslomannen stoppar allt detta i samma bröstficka, ihopknölat.

Under morgonrocken kan man ha allting: pyjamas, byxor och skjorta med slips, naket. Den som bara har sin morgonrock efter duschen är ingen syssloman. Den som har ett par tofflor till har förstått.

När bära morgonrocken? Om morgonen vid uppstigandet. Hela den lediga dagen, förutsatt att man är klädd i skjorta och byxor under (se bilden). Vid sänggåendet, efter ombytet till den gamble pyjamasen.

Varför morgonrock? Sysslomannen är till naturen folkskygg. Han vill helst vara i fred. De bästa stunderna livet har att erbjuda är därför hemmets stunder. Och sysslomannens hem är hans borg. Det betyder att det är hans och ingen annans. Därför svarar han sällan i telefon och öppnar sällan dörren. Han vill vara i fred! Morgonrocken i hemmet är därför ett sigill på detta, ety den signalerar detta underbara: Här, hemma hos mig, bor jag, inte du. Så, låt mig vara i fred!

Alltså, kära läsare, god morgonrock! Mihi.

Vinterväst

Vad trevligt det är med sådana här västar utan knappar, tycker Syssloliv.

Särskilt denna årstid är västen utan knappar skön att ha under kavajen. Den v-ringade tröjan blir ibland för varm, emedan den trevliga västen utan knappar ("slipover") skapar stilfull elegans till kavajen och slipsen. Lagom varmt. Lagom akademiskt. Full pott sysslolif.

Sysslomannen klarar sig med en (max två) sådana västar. Helst ska den vara i ett tråk-klassiskt utförande, till exempel marinblått. Med en fiskbenskavaj, en tartan-rutig slips, en kraftig glasögonbåge och en välkammad lugg blir det hela trevligt och bekvämt.

Så, vad skönt det är med sådana här västar utan knappar!

Halloween!

Sverige är ett land med ångestladdad dödsskräck. I inget annat europeiskt land går det så lång tid mellan dödsfall och begravning som här. Snittet är en månad, medan norrmännen enligt lag begraver sina döda inom åtta dagar.

Eftersom vi är rädda för döden leker vi Halloween i dessa dagar. Istället för ett medicinskt faktum, blir döden då istället en trevlig maskerad. Ety, marginaliserad är sedan länge den fina svenska sedan att särskilt använda denna helg till att minnas de döda. Bättre då med med någon slags bjudning, eller "festa" som de flesta Halloween-utövare kanske säger.

Sysslomannen däremot är en gammal god svensk och hatar alla slags white trash-fester. Därför kommer han i morgon kväll, efter en bättre middag i hemmets lugna vrå, besöka sina käras gravvårdar å kyrkogården. Där kommer han att tända något ljus samt i stillhet minnas dem som gått före, i ödmjukhet över livets gåva och inför det faktum att även han har döden att se fram emot.

Väl hemma kommer han att vara klädd i en lufsig kofta, så att intrycket av "arga gubben" blir komplett när han kastar ut de tarvligt utklädda grannungarna i oförståndets och dumhetens kyla, som de genom egen lojhet och oförstånd förutbestämts till.

Sysslolif önsker en god allhelgonahelg!
Memento te mortalem esse.

Sysslotävling!

Direktör Thomas Jisander har idag dömts till fängelse för anstiftan till grof förskingring.

Är han en syssloman eller inte? Se klippet nedan och ange svar i kommentarfältet.



Lycka till!

Naturen kallar!

Hösten är en tid för en Syssloman. Hjortronlikören är mogen, vädret tarvar en whiskey i länstolen allt som oftast, och det är tid för kontemplation.

Men innan löven skrumpnar ihop till den grådaskiga tillvaro nya tiders barn känner som vinter, vill man ut i skogen – det har blivit dags för svamphelgerna! Nu tycker kanske en och annan att det varit moget länge men betänk att den riktiga utmaningen är att plocka svamp när frosten står å dörren!

Man sätter gasen i botten ut å landsvägen. Bakom sig lämnar man det förpestade stadslivet, lattepappor, skrikande barn, jantelagar, extrapriser och repriser och gör det som Rosseau och di andra drömde om..

Träd med kråkor av Caspar David Friedrich
som nu kan beses å Nationalmuseum

Man ger sig ut med en redig korg, stövekskaften i knäleden, tweed, halsduk, hjortronlikör och en näsa för de gylldene kantarellerna eller kanske de matiga sopparna? Först vittjar man di gambla gömmorna, grämer sig över att folk hittat överallt numer eller att skogen försurats. Så provar nya svampmarker. Sen äter man en ordentlig matssäck och en kopp kaffe.

Man går å andra sidan vägen, dit man vanligtvis inte söker sig. Tittar på myrstackarna och lavarna för att ta ut en riktning, sätter sig i snåren och tar en klunk hjortronlikär innan nästa dunge utforskars. Där, ja just där - hittar Sysslomannen sitt guld i samklang med skogens och markens befriande samvaro.

Framåt kvällen sitter man visslandes i köksoffan och rensar sin tredje korg. Man har en stuvning redan puttrande å spiseln.

En sådan dag är det gott att vara syssloman!

Det gylldene guld (vid sidan om punchen)

Den förpestade stadsbilden...

När sysslos medarbetare idag skulle äta lunchmat på ett sånt där nydanande salladsställe byttes ivern av den fina maten inom kort till en panikångestattack tillfogad av ett välkänt problem inom den nutida stadsbilden.
Aptiten förlorades plötsligt och mattallriken blev bara uppäten till hälften. Något kaffe på maten - som redan betalts för - blev det inte heller.
Fenomenet är inget nytt, det är heller knappast första gången någon gnäller på det; tvärtom börjar det bli tjatigt att höra kritik emot denna grupp. Det hindrar inte syssloliv att tycka lika illa om det fenomen som alla andra - utom deltagarna i denna rörelse - också tycks hata. Det handlar om de unga mammornas "offentliga barnpassning".

Nio barnvagnar med tillhörande mammor och barn slog sig plötsligt ner invid sysslolivs medarbetares lilla lunchbord. Detta ägde rum på en restaurangyta stor som ett mindre studentrum. Lunchfriden förböts abrupt till ett inferno av skvallrande tugummituggande mammor, gallskrikande spädbarn, totalblockerade utrymmen, inträngda gäster, snoriga syskon, fånigt bebisprat, fotande till barndomsalbumen och droppande bröstmjölk.
Nu tänker väl förstås vissa läsare: "oj vad förutsägbart och mossigt att syssloliv skriver om detta eftersom mamman i sysslomännens värld ska stå hemma vid spisen, så tyyyyypiskt sysslolif". Till dig som fick en sådan tanke vill jag återspegla förutsägbarheten till dig själv; så förutsägbart att d u fick j u s t d e n tanken. För detta handlar ur sysslolifs perspektiv ingalunda om könsroller eller traditioner, det handlar enkom om dels ren och skär respekt för andra människor, dels om omtanke för barnen i fråga.

Att utsätta sina medmänniskor för det dessa mammokollektiv gör framstår som oacceptabelt för många andra grupper i vårt samhälle. Ta till exempel ett restaurangbesök av en grupp om tio rullstolsbundna som velat luncha på en central lunchkrog. De skulle behöva kryssa in med tiotalet rullstolar på restaurangen och av uppenbara anledningar blockera vägar och försvåra för andra gäster att äta (Märk väl att utrymmesproblemet bara är ett av de problem som mammorna åsamkar sina medmänniskor) Nu skulle väl alla av oss verkligen unna en sådan grupp som rullstolsbundna att komma ut på restaurang, men g r u p p e n s j ä l v a skulle aldrig drömma om att i lag om tio rullstolar - utan att i vart fall anmält det till restauratören i förväg - ta sig in på en lunchrestaurang i rusningtid; detta av just medtanke till sina medmänniskor. Men det hindrar inte dagens mammor. Varför är det så? Sysslolif kan bara spekulera i hela fenomenet men uttryckssättet signalerar ett obehagligt och aggressivt rättighetstänkande; en slags oantastlig rättighet som ingen får ifrågasätta eftersom småbarnsmammor har det tufft som det är! Basta. Läskigt tycker sysslolif.
Det är dock också en sysslouppfattning att små barn inte ska uppfostras i restaurangmiljöer. Buller och pladder, ohälsosam luft och osäker miljö bör man bespara de yngsta från så länge som möjligt. Vem kan egentligen säga emot det? Det gäller även de ofta förekommande syskonen till de jollrande barnvagnsbarnen. De är ofta med och av klänger och ruskar av leda i lillsyskonets barnvagnen då de inte är upptagna med att blänga på andra restaurangbesökare med sina stora oförstående ögon. Nej, ut med barnen i skogen eller lekparken där de kan andas frisk(are) luft, lära sig saker och aktiveras. Man kan raljera om att leka bonngård med kottar och pinnar, men det är är förmodligen betydligt bättre för barnen o c h mammorna - och alla andra - än att föra det krig som idag förs i landets städer.

Stereotyper

Hur stereotyp är du? Stämmer den gambla fina polariserade indelningen som det svenska folkhemmet är uppbyggt å? Kommentera nedan och säg om mönstret har brutits i ditt fall...

Om man röstar å Moderaterne
är man arg officer eller präst,
med SEB som bank,
prenumurerandes å Svenska Dagbladet,
och vid döden anlitas privat lokal begravningsbyrå.
Kyrklig begravning.

Om man röstar å Folkpartiete
är man småföretagare eller lärare,
med Handelsbanken som bank,
prenumurerandes å Dagens Nyheter,
och vid döden anlitas privat lokal begravningsbyrå.
Borgerlig begravning.

Om man röstar å Centerpartiet
är man bonde eller homosexuell (dock ej båda),
med Föreningsbanken (numer Swedbank) som bank,
prenumurerandes å lokaltidning,
och vid döden anlitas lokal begravningsbyrå.
Kyrklig begravning.

Om man röstar å Socialdemokraterne
är man jobbare eller karriärist,
med Sparbanken (numera Swedbank) som bank,
köpandes Aftonbladet,
och vid döden anlitas Fonus.
Kyrklig partibegravning.

Orka med landet lagom

Sysslomannen, som är en kontinental natur utan att vara utlänning, känner sig ofta instängd i sitt eget hemland. Det smalt snäva sociala och kulturella klimatet i Sverige kväver honom. Lika klart som han ser orsakssambanden till detta från Du-reform och industrivälde - lika klart håller han ut som motståndsman, trots att den kampen är hopplös.

Den gamla svenska stormakten byggde på enhet i trohet till konungen och enhet i religionen. Alla tyckte och trodde lika. Det var mycket bra. Sedan kom individualismens tidevarv med tyngdpunkt på personliga ställningstaganden i såväl politik (liberalismen) som religion (frikyrklighet). Alltså skapades en svensk mix av, å ena sidan, enhet och likriktighet men, på samma gång, individualism och självförverkligande.

Det är därför den i Sverige vanliga utsagan "Jag vill bli kändis" bara är ytligt individualistisk, eftersom den, trots den starka jag-fixeringen, är något som alla säger.

Den som har hört, och förstått, den festliga sången "Ingen vill veta var du köpt din tröja" hänger med å resonemanget.

Ett exempel från kontoret

Låtom oss ta ett exempel från kontorens värld.

Det finns extremt många skäl till att tycka att den vanliga mörka kostymen med diskret slips är den bästa kontorsklädseln: respekten för arbetskamraterna, förtroendeingivandet, representationen, med mera, med mera.

Den insikten har man gjort i hela Europa. Men inte i Sverige.

I Sverige ska man vara lagom. Det betyder att man ska vara ytligt individualistisk och det ska se ut som om man har "hittat sin egen stil". I själva verket ser man ut som alla andra. Drag blicken öfver en dag å stan eller ett större varuhus. Spana in de yngre damerne. Vad ser man, såhär i hösttider? Jo, majoriteten av dem har svarta kappor i trench- eller ullmodell. 75 % har stövlar, de andra ankelboots. Ungefär lika många har långt utsläppt hår. Alla har jeans. Nu anser drygt 95 % flesta av dessa damer att de har en egen stil. Sysslobetraktaren inser emellertid... "Nej, men. De är likadana!"

Låt oss återvända till kontoren och göra ett litet bildkollage.

Den som skulle klä sig såhär skulle på många kontor uppfattas som "extravagant", "överklädd", "snobb". Eller en svensk klassiker: "Hur ska han kunna möta människor, som är så finklädd jämt?" (I Sverige är det finaste som finns att "jobba med människor", trots att ingen vet vad det egentligen betyder.)

Men huh!! Såhär får man absolut inte se ut om man ska passa in i folkhemmet (som, by the way, är en myt).

Klockrent! Såhär ska man se ut på det svenska kontoret. Lagomt proper. Sin egen stil, men ändå som alla andra. Inte för välklädd, usch, då kan ju någon ta illa upp! Inte för egen, usch, då kan ju någon bli stött.

Sysslomannen känner sig instängd i sitt eget hemland - och i sitt kontor.

Bach!

Vad kan man säga, sysslomannen är Bachälskare.

Sysslodrömmar

Drömmen om en annan tillvaro hör med till det ägta sysslolivet. Även om sysslomannen är framgångsrik i sina studier, välbetald advokat, erkänd konstnär, eller kanske till och med tillhör det andra ståndet, lever han ständigt med drömmen om något annat.

Det här betyder på inget sätt att sysslomannen är en orolig själ - tvärtom! Sysslomannen är trygg i sina goda och bekväma vanor. Men hans glada mentalitet kräver helt enkelt att han, då och då, unnar sig drömmen om att lämna allt och leva ett helt annat lif.

Den ägte sysslomannen vet själv vilken dröm som är en ägta sysslodröm. Naturligtvis handlar det inte om att vilja flytta till New York och göra samma sak där som man gör hemma i Sverige. Det handlar inte om att "förverkliga" sin gamla dröm om att hoppa fallskärm eller annat sentimentalt upplevelsetrams. Nej, sysslomannens dröm är att lämna allt.

Att sälja allt man äger och har för att flytta till Tibet, bo där i en bergsby och bli skomakare - det är en sysslodröm. "Tänk vilken trivsam tillvaro, i lugn och ro bland vänligt folk", tänker sysslomannen.

Att lämna sin trista kontorstillvaro i Sverige för att starta en egen cirkus, turnera Europa runt med skojiga upptåg - det är en sysslodröm. "Tänk så roligt att få göra andra människor glada med några pajaskonster", tänker sysslomannen.

Vilken sysslodröm har du? Kommentera nedane.

Strandliv - Utrustningen

Nu när Britt håller hösten stången med sommaren kan vi i god ro avsluta vår Strandlivs serie. Nu till utrustningen! För sysslotyp 1 (se föregående inlägg) alltså den som vistas på Kurort eller av familj eller värmebölja drivs att tillbringa en hel dag å stranden finns det en del värdefull utrustning. Förutom det vanliga krävs:

1) En bra picknickkorg, flätad och försedd med lock och tyg för att hålla kylan.
2) Parasoll (istället för solkräm).
3) Solstol av rätt typ (se bild).
4) God bok av lättsamt slag men inte för dens skull skräplitteratur. Gärna skönlitteratur som hör sommaren till.

Har man barn ska cyklop, hink och håv tas med istället för strandpingisracketar och andra styggelser. I strandzonen finns en stor artrikedom för barn att förkovra sig i.

Att bada eller inte bada...

...är inte frågan, ty sysslomannen älskar att bada och plaska.

Frågan var dock om sysslomannen gör skillnad på ett öde och ett välbesökt badställe, vilken nog för de flesta fall får besvaras jahkande.

Utgångspunkten för stranduppförande torde vara den personlighetstyp aktuell syssloman sållar sigh till. Är man lagd åt det mer försigtigha hållet - och inte gärna väcker uppseende - bör man uppträda såsom beskrevs i föregående inlägg. Är man däremot sk ta-platsmustig kan man gott unna sig att låta bli att ta på sig badkläder över huvudtaget (man gör bättre s k bombar då. Det räcker alltså med en badrock på vägen till och från stranden och ett par gode träskor.
Och varför ska man bada där man behöver bry sig om andra människor? När sysslomannen är ledig och semestrar vill han inte vara bland andra än sina närmsta. Därföre badar den den ägte sysslomannen naken. Ty sysslomannen vill inte att något så världsligt som ett par fåniga kortbyxor skall komma honom och elementen emellan. Han vill vara ett medh nathuren. Sysslomannen badar alltså vid sin egen brygga och besöker endast undantagvis allmänna badstränder. Om han så gör, handlar det om ett hälsobad i samband med vistelse å hälso- och badort.

/Bad-Redax från Sysslobryggan

Hur bör sysslomannen se ut på stranden?

Som första fråga i vår serie om Strandliv har vi: Hur bör sysslomannen se ut på stranden?
Regeln för Sysslomannens klädsel å stranden är okomplicerad. Regeln lyder:

Den syssloman som har en normal till atletisk kropp klär sig i badbyxor utan överdrivna reklamtryck eller andra vulgära budskap samt ett par ordentliga sandaler typ Birkenstock eller möjligen espandrillios (Glöm plastiga flipflops, crocks eller andra vederstyggligheter). På överdelen bär man en skjorta, pikéttröja eller t-shirt tills dess man kommit fram då överplagget må tas av. Badbyxor samt eventuellt solskydd har applicerats INNAN man ankommer å stranden. Som krona å huvudet bär sysslomannen gärna en panamahatt eller stråhatt med kulört band.


Den fete sysslomannen eller den med på ett annat sätt förfallande kropp, vet att det kan vara distraherande som ett slags momento mori för de andra badgästerna. Skolkuratorer och mödrar till trots - man lägger sig vid sidan av eller håller kroppen skyld med undantag av färden till, vistelsen i, och färden från vattnet.


Här finns en rad tilltalande möjligheter för den fete sysslomannen. Exempelvis kan man bära fina linneskjortor, badrockar av bättre slag eller varför inte en randig baddräkt a la 20-talets starke Adolf? Se det goda exemplet på feta familjen som trots sin grossess i godan ro kan leka sina strandlekar triumferande i sina baddräkter.


Den mustige sysslomannen som kan skatta sig lycklig över en ståtligare grosshandlarmage med en och annan korpulent vinkel, har förstås inget att dölja. Han kan glatt applicera reglerna för en normal till atletisk syssloman med tillägget att det är fritt fram att på ett mustigt och värdigt sätt lunka längst stranden och tex ”göra bomben” så att det stänker ner kladdiga barn och sandiga föräldrar
Så gör man!