Ståndsmässigt uppträdande 2. Domaren

Till den gamble svenske ämbetsmannakårens finaste yrken hör domaren. Det är möjligt, rentav sannolikt, att domaren utgör själfva arketypen för den svenske högre statstjänstemannen.

Det är till en början viktigt att vi särskiljer domaren från jurister i allmänhet. För till exempel advokaten eller åklagaren gäller en helt annan ståndsmässighet, än vad som är fallet för lagmannen eller justitierådet. Åklagaren är ju en lite torrare, tristare och, i sin stil, halvdan person. Åklagare har polyesterslips och tubsockar. Advokaten, å andra sidan, tangerar bankvärldens uppträdanden, är litet gangster och vill vara en klass för sig. Han har massor av kostymer och har någon dyr hobby.

Domaren, däremot, är en elegant silverräv. Han är torr, som åklagaren, men eftersom han är saklig och korrekt. Han bär kostym, som advokaten, men har inga tramsiga dyra hobbies. Domaren gläds istället att å lediga stunder kunna ta sin stora bil till kusten, lägga sig å klipporne och simma i det sköna sommarhavet. En sådan avkoppling räcker gott, framför golf eller jakt.

I förhållande till damerne är domaren alltid korrekt och artig. Eftersom han till sin person är lagens långa arm förkroppsligad är det dock inte tal om att kyssa å hand, som officeren gör. Han tar i hand. Nära vänner får en lätt kram. Däremot är domaren ingen kvinnokarl. Han är stabilt gift sedan länge, eller ogift sedan ännu längre tillbaka.

Med åtminstone ett undantag är den svenske domaren i själfva verket mycket snäll. Det tror man kanske inte, men så är det. Ilskna äldre gubbar som går omkring och morrar på stan - det är ofta gamla direktörer. Dock inte domare. Som pensionär blir domaren ännu vänligare och snällare än han var som yrkesverksam.

En domare är smal. Ofta är han också kort. Men hans tunna figur beror inte å god fysik, utan å hårt arbete och god kosthållning. Han har ofta stel rygg.

Håret är välkammat och välfriserat, emedan kortrakningen i nacke och ofvan öronen inte är lika strängt efterhållet som å officeren. Givetvis har domaren en liten bena, som han försiktigt kammar till före varje mål i rätten.

Den fine svenske silverräven till domare är dock inte främst road av processerna, och rättegångsförhhandlingarna. Han tycker bäst om att författa domarna, att sitta och skriva, vända på ord, formulera rätt. Han älskar helt enkelt ord, språk och att uttrycka sig korrekt.