Den förpestade stadsbilden...

När sysslos medarbetare idag skulle äta lunchmat på ett sånt där nydanande salladsställe byttes ivern av den fina maten inom kort till en panikångestattack tillfogad av ett välkänt problem inom den nutida stadsbilden.
Aptiten förlorades plötsligt och mattallriken blev bara uppäten till hälften. Något kaffe på maten - som redan betalts för - blev det inte heller.
Fenomenet är inget nytt, det är heller knappast första gången någon gnäller på det; tvärtom börjar det bli tjatigt att höra kritik emot denna grupp. Det hindrar inte syssloliv att tycka lika illa om det fenomen som alla andra - utom deltagarna i denna rörelse - också tycks hata. Det handlar om de unga mammornas "offentliga barnpassning".

Nio barnvagnar med tillhörande mammor och barn slog sig plötsligt ner invid sysslolivs medarbetares lilla lunchbord. Detta ägde rum på en restaurangyta stor som ett mindre studentrum. Lunchfriden förböts abrupt till ett inferno av skvallrande tugummituggande mammor, gallskrikande spädbarn, totalblockerade utrymmen, inträngda gäster, snoriga syskon, fånigt bebisprat, fotande till barndomsalbumen och droppande bröstmjölk.
Nu tänker väl förstås vissa läsare: "oj vad förutsägbart och mossigt att syssloliv skriver om detta eftersom mamman i sysslomännens värld ska stå hemma vid spisen, så tyyyyypiskt sysslolif". Till dig som fick en sådan tanke vill jag återspegla förutsägbarheten till dig själv; så förutsägbart att d u fick j u s t d e n tanken. För detta handlar ur sysslolifs perspektiv ingalunda om könsroller eller traditioner, det handlar enkom om dels ren och skär respekt för andra människor, dels om omtanke för barnen i fråga.

Att utsätta sina medmänniskor för det dessa mammokollektiv gör framstår som oacceptabelt för många andra grupper i vårt samhälle. Ta till exempel ett restaurangbesök av en grupp om tio rullstolsbundna som velat luncha på en central lunchkrog. De skulle behöva kryssa in med tiotalet rullstolar på restaurangen och av uppenbara anledningar blockera vägar och försvåra för andra gäster att äta (Märk väl att utrymmesproblemet bara är ett av de problem som mammorna åsamkar sina medmänniskor) Nu skulle väl alla av oss verkligen unna en sådan grupp som rullstolsbundna att komma ut på restaurang, men g r u p p e n s j ä l v a skulle aldrig drömma om att i lag om tio rullstolar - utan att i vart fall anmält det till restauratören i förväg - ta sig in på en lunchrestaurang i rusningtid; detta av just medtanke till sina medmänniskor. Men det hindrar inte dagens mammor. Varför är det så? Sysslolif kan bara spekulera i hela fenomenet men uttryckssättet signalerar ett obehagligt och aggressivt rättighetstänkande; en slags oantastlig rättighet som ingen får ifrågasätta eftersom småbarnsmammor har det tufft som det är! Basta. Läskigt tycker sysslolif.
Det är dock också en sysslouppfattning att små barn inte ska uppfostras i restaurangmiljöer. Buller och pladder, ohälsosam luft och osäker miljö bör man bespara de yngsta från så länge som möjligt. Vem kan egentligen säga emot det? Det gäller även de ofta förekommande syskonen till de jollrande barnvagnsbarnen. De är ofta med och av klänger och ruskar av leda i lillsyskonets barnvagnen då de inte är upptagna med att blänga på andra restaurangbesökare med sina stora oförstående ögon. Nej, ut med barnen i skogen eller lekparken där de kan andas frisk(are) luft, lära sig saker och aktiveras. Man kan raljera om att leka bonngård med kottar och pinnar, men det är är förmodligen betydligt bättre för barnen o c h mammorna - och alla andra - än att föra det krig som idag förs i landets städer.