Ståndsmässigt uppträdande 4. Konstnären

Bland den brokiga skara som kallar sig konstnärer finner vi förstås en rad mer eller mindre svåravgränsade kategorier. Men här ska en ståndsmässig schablon av konstnärsyrket när det blir som finast, som mest Syssloliv, skisseras.

Konstnären lever sitt liv i sus och dus, mellan lidande och njutning och i drömmar om rosor och eld. Rutiner och förutsägbara vanor bryts regelbundet men håller samtidigt ihop det hårt idoga arbete som konstnären sysselsätter sig med. Konstnären har valt att leva sitt liv i storm istället för vardag, värdighet och struktur.

Konstnären klär sig gärna å ett sätt som åberopar historiska ideal eller helt enkelt en viss excentrism. Det är för att man är så nära ett självförverkligande. Å vernissagen behöver konstnären inte som di andra gästerna, klä sig i kavaj eller vårdat utan kan framträda i vilken framtoning som helst – bara inte den är trivial. Till konstnärens typiska register hör generösa byxor, huvudbonad, hängslen, halsdukar av olika slag, samt gärna en stark färgskala eller oftare i s.k. ”art director-svart”. Det art director-svarta har blivit något av konstvärldens yrkesamannauniform även bland gallerister, curatorer och kritiker. Man tycker att den starka personligheten är nog för att illuminera rummet, klädernas färg skulle endast störa, man låter den egna kroppen och mimiken vara nog som ”uttryck” som konstnären skulle säga.

Konstnären lever på passion. Det kan vara av vilket slag som helst så länge det inte är trivialt. Vardagen, det vanliga, det inrutade, skyr konstnären som pesten. Inte för att försöka vara speciell men för att det tråkar ut honom. Därför dricker konstnären helst absintbaserade drinkar, gärna med pepparot eller vispad äggvita. Men om sanningen ska fram; när vernissagevinet är slut drickes nästan vad som helst. När det kommer till dryck är inte konstnären knusslig av sig så länge den är gratis och inte tar slut.

När det kommer å damer kan konstnären mycket väl kyssa å hand om det vill sig. Man har en uppsjö älskarrinnor omkring sig i ett stormigt och inte sällan destruktivt kärleksliv. Konstnären blir ofta blixtförälskad, ofta olyckligt. Han har gärna en idéalkvinna, en musa – riktig eller imaginär.


När det kommer till politiska ställningstaganden förhåller sig konstnären uttråkad. Man ägnar sig åt extrema frågor som liv och död, inte sjukpeng eller glesbyggdspolitik, hat och kärlek, inte arbetsmarkanadsstrategier och skatteregleringar.

Men man är icke nihilist eller rumlare. Det som finns som en stomme i konstnärens liv är didikeringen till konsten, det hårda arbetet och att kompromisslöst offra allt för att göra di egna konstverken rättvisa.