Orka med landet lagom

Sysslomannen, som är en kontinental natur utan att vara utlänning, känner sig ofta instängd i sitt eget hemland. Det smalt snäva sociala och kulturella klimatet i Sverige kväver honom. Lika klart som han ser orsakssambanden till detta från Du-reform och industrivälde - lika klart håller han ut som motståndsman, trots att den kampen är hopplös.

Den gamla svenska stormakten byggde på enhet i trohet till konungen och enhet i religionen. Alla tyckte och trodde lika. Det var mycket bra. Sedan kom individualismens tidevarv med tyngdpunkt på personliga ställningstaganden i såväl politik (liberalismen) som religion (frikyrklighet). Alltså skapades en svensk mix av, å ena sidan, enhet och likriktighet men, på samma gång, individualism och självförverkligande.

Det är därför den i Sverige vanliga utsagan "Jag vill bli kändis" bara är ytligt individualistisk, eftersom den, trots den starka jag-fixeringen, är något som alla säger.

Den som har hört, och förstått, den festliga sången "Ingen vill veta var du köpt din tröja" hänger med å resonemanget.

Ett exempel från kontoret

Låtom oss ta ett exempel från kontorens värld.

Det finns extremt många skäl till att tycka att den vanliga mörka kostymen med diskret slips är den bästa kontorsklädseln: respekten för arbetskamraterna, förtroendeingivandet, representationen, med mera, med mera.

Den insikten har man gjort i hela Europa. Men inte i Sverige.

I Sverige ska man vara lagom. Det betyder att man ska vara ytligt individualistisk och det ska se ut som om man har "hittat sin egen stil". I själva verket ser man ut som alla andra. Drag blicken öfver en dag å stan eller ett större varuhus. Spana in de yngre damerne. Vad ser man, såhär i hösttider? Jo, majoriteten av dem har svarta kappor i trench- eller ullmodell. 75 % har stövlar, de andra ankelboots. Ungefär lika många har långt utsläppt hår. Alla har jeans. Nu anser drygt 95 % flesta av dessa damer att de har en egen stil. Sysslobetraktaren inser emellertid... "Nej, men. De är likadana!"

Låt oss återvända till kontoren och göra ett litet bildkollage.

Den som skulle klä sig såhär skulle på många kontor uppfattas som "extravagant", "överklädd", "snobb". Eller en svensk klassiker: "Hur ska han kunna möta människor, som är så finklädd jämt?" (I Sverige är det finaste som finns att "jobba med människor", trots att ingen vet vad det egentligen betyder.)

Men huh!! Såhär får man absolut inte se ut om man ska passa in i folkhemmet (som, by the way, är en myt).

Klockrent! Såhär ska man se ut på det svenska kontoret. Lagomt proper. Sin egen stil, men ändå som alla andra. Inte för välklädd, usch, då kan ju någon ta illa upp! Inte för egen, usch, då kan ju någon bli stött.

Sysslomannen känner sig instängd i sitt eget hemland - och i sitt kontor.