Vinimitation II

Det är inte å alla Systembolagets butiker man kan bedriva vinimitation med framgånge. Dagens butik hade ett skralt utbud av mustiga herrar att imitera. Den som låg bäst till stod och valde bland de vita vinerna, vilket som vanligt inte föll Syssloliv-redaktionen i smaken.

Men så dyker han upp. En ung man, förvånadsvärt intressant klädd i detta sammhanhang. Han bar en grön Quilted Barbour, rutig tweedkeps - och jeans. Ledigt snygg men med lantlig engelsk stil. Säkert en fjant, men en box Fleur du Cap (nr 2088) blev hans val. Så ock Sysslolivs!

Boxen kostar 233 kr på Systembolaget. Färgen är trist, men det överträffas av en stor, fruktig doft med inslag av bl a vanilj. Smaken är busigt fruktig, men balanserad. Viss pepprighet. Det finns en rökighet som påminner om bra maltwhiskey och som känns Syssloliv. Ett bra vin som passar en fredagkväll tillsammans med en god bit mat.

Barbour-killens vin får 3 av 5 möjliga manschesterbyxor.

Kampen om England 4. Golfrundan

”Tjenamossen!” sade kyrkoherden och tryckte gasen i botten på sin gamla veterancabriolet med nedfälld sufflett.

På väg mot golfbanan lade de upp dagens spelregler. I potten för matchen låg en låda franskt rödvin, som Sir Morgan fått som "gåva" efter ett uppmärksammat tvistemål. Väl framme på golfbanan mötte de upp med silversmeden Johnson och tobakshandlaren Bridgemount. De luktade stark sprit.

När de fyra kommit ut på andra hålets fairway small det till i ett träd precis intill silversmedens huvud. Golfbollen som träffat trädet studsade ut framför kyrkoherdens boll.

”Vad i hela friden…” sade han förvånat. De fyra vände blicken bakåt mot första hålet.

Där kom ett sällskap om två män. En av dem kom fram och frågade kyrkoherden om det var hans boll. Kyrkoherden förstummades av personens dumhet. här hade han slagit en boll snett, utan att skrika fore, och nästan träffat Johnson i huvudet. Ändå magar karln nonchalant fråga om det är hans boll! Ännu en man ur sällskapet kommer fram.

”Hej gubbar, er känner jag ju, vi tänkte testa banan här idag… Å har ni hälsat på min bror Andrew?”

Det var Mr John Stephenson. St John rodnade i ansiktet av ilska och skrek:

”Vad i själva helvete!!!”

Kyrkoherden var i allmänhet en sansad man, men han hade lätt till ilska och kom ofta i bråk med folk. Hans rosenrasande utbrott hade ställt många av byns invånare mot väggen med utskällningar och hot.

Nu hade måttet rågats. Stephenson hade gått över gränsen. Silversmed Lenny Johnson var gammal och hans hjärta sviktade ofta. Golfbollen hade bara varit någon centimeter från hans huvud och han fick en lindrig chock.

”Aaa vadå? Värst vad du ilsknar till!” sade Stephenson med ett brett leende.

”På den här banan spelar vi med klass och fason. Och framför allt: här spelar vi rakt!”

Stephenson bara skakade på huvudet och vände sig om. Andrew Stephenson log hånfullt och följde med sin bror.

Kyrkoherden andades tungt. Lenny stoppade snabbt ordning hans pipa för att få prästen att lugna ner sig.

Sir Morgan väste mellan de gula tänderna:

”Tärningen är kastad. Nu jävlar är tärningen kastad.”

Kampen om England 3. På Lovelace Hall

De små kisarna skrämdes av advokatens våldsamma blick och gömde sig bakom faderns kortärmade byxor. Sir Morgan var precis på väg att säga något obetänksamt om barnuppfostran, när han avbröts av det enormt brak.

”Helvete! Är domedagen här?!” utbrast Sir Morgan istället.

”Det tror jag inte” replikerade kyrkoherden som stod lugnt vid fönstret, ”men inte långtifrån”.

Vad de hade hört var inget annat än jättelika bandvagnar och rivningsfordon som precis hade fällt Lovelaces gamla ridhus i sten och engelsk ek. Andra fordon av jättelika format körde omkring på den stora bakgården och rev trädgården. En trädgård som den gamle Lord Lovelace arbetat med i 30-40 år. Den revs nu.

”Hae hae hae”, skrattade Stephenson, ”vi anlägger en golfbana här. Spelar ni golf killar?” fortsatte han.

”Eh jovars” svarade kyrkoherden, som inte var van vid att bli tilltalad på ett sådant sätt.

”Nog fan spelar vi golf alltid”, sade Sir Morgan bestämt, ”med det gör vi på Greenwich County Club.”

”Jag såg den, men den var så gammal och ful, så jag bestämde mig för att anlägga en ny, alldeles egen golfbana. Vad säger ni om Stephenson’s Golf & Sports Club?”.

”Åh du din jävel!” Sir Morgan var på väg att gripa tag i Stephensons hals för det berömda Nicksons halsgrepp, som han lärt sig i Indien, men St John hindrade honom.

”Eh, ja vad trevligt… vi skall väl gå nu. Å återseende!” sade han och drog tag i advokatens arm.

Väl på hästryggen kom förklaringen. Greenwich County Club hade grundats 1873 och anläggningen hade inte förändrats mycket sedan dess. Det stora klubbhuset i rött tegel stod som ett jättelikt palats vid sidan av de välskötta greenerna. Klubbhuset hade nyligen renoverats och stämde nu mer överens med det ursprungliga utseendet. För denna storståtliga anläggning, denna garant för det gamla Storbritanniens värden, var Sir Morgan ordförande. Han hade lagt ner hela sin själ i arbetet med golfbanan, för att där skulle gälla en gammaldags golfmoral. Nu skulle en pajas från stan bygga en egen golfbana, en lattjoklubb utan värden och normer. Mitt på Lovelaces gamla trädgård – där tropiska växter samsats med engelsk flora i över 40 år – där skulle dekadenta stadsbor nu turista med golf. På den gård där Lord Lovelace en gång inbjudit till utmärkta garden parties – där skulle nu idioter gå omkring i shorts och bara överkroppar. Där skulle golfen vara ett nöje, inte en samling värden!

Måttet var rågat! Sir Morgan var fast besluten att stoppa projektet med Stephenson’s Golf & Sports Club. Lovelaces Hall skulle bevaras tillsammans med alla värden den stod för. Och Greenwich County Club skulle stå som byns finaste och enda golfbana! Nu gällde det att mobilisera! Utbölingen som ockuperat Lovelace Hall skulle stoppas, med alla medel! Alla medel!

Nätrea!

Skjortor, slipsar, utmärkta engelska skor - och hela kostymer! Fem dagar kvar på T.M. Lewins utmärkta vinterrea. Brittisk kvalitétsnäthandel till utmärkta priser.

Klicka här!

Kampen om England 2. Nykomlingarna

”Sigsan?” frågade Sir Morgan och gjorde ett uttryck med ansiktet som om han inte riktigt hade hört vad St. John sagt.

”Njae, STEPHENSON” artikulerade kyrkoherden för att den något höreselskadade kamraten skulle höra.

St. John berättade att han hade fått ett samtal från en kollega i Londons utkant som hade haft med en Mr Stephenson att göra. Det hade tydligen vart mycket trubbel och problem då Stephensons snickeriföretag hade hamnat i likvida. Detta hade gjort att Stephenson beslutat att flytta ut på landsbygden för att komma bort från storstadens stress och de ständiga konflikter han verkade hamna i.

Nu började de två hästburna herrarna närma sig en stor äng där de alltid red på fredagarna. Plötsligt slutade de att samtala och såg på varandra ett kort ögonblick. Sedan skrek de till, körde sina sporrar i hästens sida, och kom upp i en våldsam galopp. De båda visste vad som gällde. Först till andra sidan ängen vinner en flaska sherry på den andres bekostnad. Detta var prestige på hög nivå och de båda herrarna drev på sina hästar med rop och smackningar. När det bara var trettio meter kvar skrämdes Sir Morgans gyllenbruna springare av något i skogskanten. Sir Morgan höll så när på att kastas ur sadeln men parerade rutinerat. St. John hade nu kommit fram till andra sidan av ängen och stod som segrare denna fredag. En mycket upprörd Sir Morgan red fram till skogskanten och undersökte vad som skrämt, att förlora var alltid svårt för advokaten, som till varje pris skulle ta reda på orsaken till varför hästen skenat. I skogskanten fick han syn på två små barn som gömde sig bakom några träd.

”ANFÄKTA OCH ANAMMA, NI SKRÄMDE JU HÄSTEN, FAN!”

Kyrkoherden kom nu travandes fram till skogskanten.

”Vad försiggår här?” frågade han.

”Di här jävlarna skrämde ju slag på min häst!” skrek Sir Morgan och gestikulerade yvigt med armarna.

Barnen som nu tittade fram bakom träden började gråta och kyrkoherden förmådde, som den gode herde han i någon mån var, Sir Morgan att lugna ner sig och trösta barnen.

”Urm, nåja det var kanske inte så farligt” muttrade en surmulen Sir Morgan och de två ryttarna gjorde helt om och fortsatte den traditionella fredagsvägen.

St. John nämnde något om en flaska sherry och fick med en gång en ilsken blick från den rödbrusige advokaten. Sedan brast de båda ut i ett våldsamt skratt. Kyrkoherden satte saliv i halsen och höll på att falla av hästen. Snart var de på väg igen och när de närmade sig en vägkorsning föreslog St. John att de skulle rida in på Lovelace’s Track. Den breda stigen ledde nämligen fram till Lovelace Hall, Lord Lovelaces gamla gods.

”Utmärkt idé”, sade Sir Morgan och styrde in hästen på stigen.

Landskapet i dalen var mycket vackert, det var tidig höst och löven började så smått gulna och falla från träden på gången fram till Lovelaces gods. Godset hade börjat förfalla men de två kamraterna mindes forna dagars stora fester de hade varit på, här på Lord Lovelaces gamla gods. Men nu hade färgen på huset börjat flagna och ogräset blomstrade i rabatterna.

Dörren på huvudbyggnaden stod öppen och en bil var parkerad utanför på gårdsplanen. De två erfarna ryttarna satt av och lät sina dyra hästar beta lite på godsets gräsmatta. Som på en tyst, given signal krafsade de fram en varsin pipa ur fickorna, stoppade den varsamt med jubileumstobak utan det minsta tecken på att ha bråttom. De två tände därefter sina pipor och smuttade gott på den tjocka röken.

St. John gick runt hörnet på byggnaden och letade efter livstecken på gården. Sir Morgan gick in i den öppna dörren och ropade ”Hallå!” samtidigt som han blåste ut ett stort rökmoln. (Nu kan man tro att Sir Morgan glömt bort sig eftersom han rökte inomhus, hos någon annan, men i de kretsar han rörde sig var det absolut inget konstigt med att röka inomhus.) St. John gick även han in i byggnaden och plötsligt kom en man ner från övervåningen i huset.

”Eh hej” sade mannen. Han var klädd i beiga kortbyxor och någon slags t-tröja.

”HEJ, HEJ” sade Sir Morgan högljutt och sträckte fram handen och skakade hand med den nyinflyttande.

De presenterade sig för varandra och snart stod det klart att mannen i fråga var självaste Mr John Stephenson. Han hade en liten gles skäggodling och log brett och skrattade på ett underligt ansträngd vis.

”Jag skulle vilja att ni inte rökte inne”, sade han plötsligt.

Detta föranledde inga åtgärder hos gästerna som fortsatte in i huset. Lite diskussioner om husrestaureringar följde.

Plötsligt avbröts samtalen med att någon ropade ”Pappa!” och kom inspringande i rummet. Två barn i femårsåldern såg förskräckta ut när de såg att den store advokaten från ängen stod i deras hus och rökte. St. John förstod att han var tvungen att medla.

”Så det är era barn?”

”Aa” svarade Mr Stephenson.

”Ja vi har ju träffats” sade Sir Morgan och spände ögonen i de två pojkarna.

Kampen om England 1. Morgonritten

Den lilla byn Greenwich var en helt vanlig by på den engelska landsbygden. Och det var just det – att vara vanlig – som var byns stora charm. Här fanns inget i ytterligheter, allt vilade i en trygg klassiskt brittisk atmosfär.

Byns advokat, Sir Morgan Georgeson, siktades i vita ridbyxor och röd ridrock, ridandes upp mot den vackra pittoreska stengården intill byns kyrka, Saint Mary of Pureness. Det var till byns kyrkoherde, the Reverend Ian St. John, han var på väg. Det var nämligen fredag förmiddag och i Greenwich går det ingen fredag utan att de båda lokalnobla herrarna först har haft sin morning walk with sherry, det vill säga förmiddagsritt med oerhörda mängder sherry.

Kyrkoherdens häst var redan sadlad. Det var inte han själv som gjort det, utan den tröge stalldrängen Burt Loui. Kyrkoherden lunkade ut på stallgården med hatt och parapl. Till detta naturligtvis rundkragen.

Kyrkoherden satt upp. Georgeson red fram och ställde sig jämte honom. De sade inte ett ord till varandra. Så kom drängen Burt fram med en bricka i silver, på vilken sockensigillet var ingraverat. På brickan stod två fyllda ölglas – men med sherry. Glasen hade kyrkoherden låtit specialtillverka hos byns silversmed, Lenny Johnson, för att de skulle vara ovanligt stora och passa just för fredagarnas hejdlösa sherrydrickande.

De båda grep efter varsitt glas, tömde det snabbt och ställde sedan ned det igen. Därefter utbröt ett hejdlöst och mustigt ta-plats-skratt då de båda på sedvanligt sätt hälsade på varandra genom att skaka mycket hårt i hand.

Så började ritten. Till en början gick det fort och de blev båda så andfådda att Sir Morgan föreslog ett skjortbyte. Så skedde också. Sedan övergick man till lite lugnare tempo, så kallad skritt, eftersom Sir Morgans hjärta var svagt till följd av det myckna rökandet. Det passade bra, för det var något särskilt som måste dryftas denna morgon.

Det blev St. John som tog upp ärendet. Det gällde de nyinflyttade, de som tagit över Lord Lovelaces gods. Sedan Lord Lovelace dog härom året hade gården stått tom, eftersom Lorden inte hade några arvingar. De som nyligen köpt godset var stadsbor från London. Sir Morgan och St. John hade inte mycket till över för London. De menade att den staden var ett bevis på det gamla Englands förfall: där exploaterades och förstördes, där sekulariserades, där bor alla idioter och där fattas alla dumma politiska beslut.

”Vad heter di?” undrade Sir Morgan.

”Stephensons” svarade kyrkoherden.

Resetipset 1 – Att se världen med värdighet

Vare sig du väljer att resa till England i tankarna här på Syssloliv eller i verkliga livet kan det vara användbart med nödvändiga knep för att resa – eller som sagt: Att se världen med värdigheten i behåll.

Att resa är ofta en smärtsam nödvändighet. Grälla högtalare, kladdiga barn, pratsamma medresenärer samt mobiltelefoner är något som kan knäcka de mest luttrade resanden. Några hjälpsamma accessoirer kan dock göra färden mer uthärdlig. Syssloliv listar följande som oumbärliga:

1) God bok, Ett självklart tidsfördriv som i bästa fall för dig bortom tid och rum.

2) Öronproppar, Oumbärligt i händelse av småpratande tonåringar eller gnisslande toalettdörr i kupén. Notera dock att det inte räcker enbart med proppar om du skulle hamna i närheten av ett skrikande spädbarn vars frekvens tar sig igenom propparnas ludd utan problem. Det bästa är därför att köpa hörselskydd av grövre kaliber – ett par ihopfällbara kåpor (finns på tex Claes Ohlsson). Vid riktigt gälla skrik – använd propp och kåpa som vid AK5 skytte.

3) Vatten, I såväl tågkupéer som flygplanskabiner är luftfuktigheten annorlunda. Drick små klunkar ofta så att du inte sitter och torkar ihop.

4) Halstabletter/tuggummi, att bjuda medpassageraren med dålig andedräkt på. Den riktigt känslige kan med fördel ta med nässpray om man vill slå ut det egna luktsinnet tillfälligt.

5) Ögonmask, för att blockera ut ljuset naturligtvis. Under sommartid är det även en god ide att medföra solglasögon om du tvingas sitta med en retlig solstråle i ögonvrån hela färden. Solglasögonen är även användbart motmedel mot sällskapssjuka medresenärer för att förebygga oönskad konversation. Mer om detta i ett senare inlägg.

6) Sömntabletter/insomningstabletter, i nödfall om ingen annan utväg finns. Kan lätt fås av läkare eller ålderstigen släkting.

7) Fickplunta, gammalt beprövat knep att anlita mot såväl havererade äktenskap som tonåriga barn. Fungerar förstås även på resan. OBS: Nya flygplansbestämmelser har gjort det problematiskt att ta ombord vätska varför den enklast tas med redan i magen innan avgång. Tillvarons trubbiga kanter mattas av i ett bedövat välbehag...


Trevlig resa!

Anglomania!

Föreställ dig all romantisk overklighet kring den engelska landsbygden, långt utöver Morden i Midsomer. Tänk dig en kopp eftermiddagste eller ett glas kvällsherry. Tänk dig en Lord i osmakliga färgkombinationer. Tänk dig tweedkavaj och utsökt artighet. Föreställ dig dimma och regn, en chesterfieldfåtölj och en god bok.

Luta dig tillbaka framför datorn under denna vecka. Vik gärna omsorgsfullt en grå filt över knäna. Tänd pipan och låt Syssloliv ta dig med på en resa utöver det vanliga. Det blir resekildringar från de Brittiska öarna, mat och smakupplevelser, whiskeyprovning och några tips från Savile Row, öden och äventyr från den lilla byn Greenwich i novellerna Kampen om England.

Koppla av och låt resan börja.

But even though we have amassed great capital and even though we have established an industry with no parallel in the world, yet all these mighty creations are as nothing compared to the invisible customs that shape our lives.

Benjamin Disraeli i filmen Mrs. Brown

Det är Tema Anglomania på Syssloliv.

Kvinnor...

Syssloliv är en manlig blog. Här skrivs av män för män. Ändå måste vi tillmötesgå efterfrågan av det kvinnliga. Vilka förebilder ska en kvinna välja? Eller - finns det kvinnor som till och med en syssloman kan lära av? Ja! Här presenteras sysslokvinnan.

H M Drottningen

Drottningen är vackrast och elegantast av alla. Kläder, frisyr, allt! Det finns inget mer att säga. Klockren på alla sätt.

Malena Ernman

Syssloliv är upp över öronen förtjust i denna skönsångerska. Rösten, ödmjukheten, stilen - blicken! Ack, ja den blicken... Kaffemin.

Maria Abrahamsson

"För att kvinnor ska höras ska de vara som män!" - Skitprat! Här är en intellektuell och elegant kvinna, som tar plats utan att leka man - eller skämmas för det på rosaskimrande vis. Frisyren är makalöst praktisk och snygg. En given förebild!

Ebba von Sydow

Hon är ung och sysslar med det hon själv tycker om, utan att göra ner andra. Denna drivna redaktör är en bra förebild för entreprenörer. Sysslolivs redaktion består dessutom enbart av män och vi tycker att Ebba von Sydow är jättesnygg!

Walburga Habsburg Douglas

Ärkehertiginna i politiken. Need we say more...

Ebba Witt-Brattström

Hon står för en feminism som är intellektuell, nyanserad och historiskt förankrad. En stolt mor och god kvinnosakskvinna!

Zinat Pirzadeh

Någon att ta efter om man vill göra sig bra i TV. Hon är trevlig, social och chosefri. Man blir glad av henne!

Det kvinnliga av sysslokvinnan. Dan Brown, släng dig i väggen!

Sysslotävling - vinnarna

Vinnarna i helgens sysslotävling är utsedda! Titeln Den Föredömlige Eleganten inom sin yrkesgrupp går till....

Advokat Hans Strandberg

En saklig och seriös framtoning är central i advokatyrket vilket gör att utrymmet för profilerande stildrag minimeras. Tweedkeps, jaguar – och som främsta kännetecken – en glimmande guldtand är en slagfärdig kombination som Syssloliv beundrar. Den yrkesmässiga skickligheten vid sida av det lättsamma sättet gör Strandberg till en god vinnare.

Direktör Christer Gardell

Okonventionella finansmetoder fråntar inte Gardell den uppfräschning av stilnivån som han stod för vid sitt inträde i de tunga finanskretsarna. Tennisfräschhet i de grådassiga styrelserummen bör premieras och görs så härmed. Gardell är Den Föredömlige Eleganten bland affärsmännen.

Professor Stig Strömholm

Kanske är Strömholm alldeles för given och förutsägbar i denna kategori, men han är social, elegant och välklädd. Chosefriheten kan nog diskuteras. Å andra sidan har vi hittat bilder på honom i frack och armbandsur - ett "klassiskt fel" som bara stärker hans ethos. En värdig vinnare!

Författare Björn Ranelid

Det är egentligen inget snack om saken, försåvitt man inte gillar en mossig Per Wästberg-appearance. Ranelid är knappast chosefri, men har sin egen stolta stil. Solbrännan må vara, men frisyren är läcker!

Tennisspelare Stefan Edberg

Att idrottsmän vanligen är handikappade när det kommer till stil och finess är allmänt känt. Sveriges främsta undantag från denna princip är en person som lagt de professionella tennisskorna på hyllan. Edberg personifierar med sitt ödmjuka och återhållsamma lynne konsten att kombinera ett oklandervärt sportmanna- och gentlemannaskap. En värdig vinnare!

Militärer...

I Sverige finns det lika många välklädda soldater som det finns soldater. Det vill säga ytterst få. De motsvarande soldater som finns kvar brukar köra "Torshammar-stilen" med snaggade frisyrer och munskägg, gore-tex och allväderskläder. Om Ni läsare - mot förmodan - känner till någon soldat som vore värd Sysslolivs utmärkelse ber vi er att tillkänna ge detta tips i kommentarfältet.

Domprost Johan F Dalman

Finns det ett självändamål bland präster i allmänhet att klä ned sig? Är det månne några slags asketiska ideal som spökar, eller bara rädslan för folks missunsamhet? Sveriges i särklass bäst välklädde präst är social, glad och chosefri. En solklar vinnare i sin ämbetskår, med ett extra plus för rundkragen.

Skådespelare Johan Rabaeus

Det finns ingen - ingen! - som kan äta middag på film som han! Rabaeus är matmustig, matelegant och säkert också matkunnig. Klädseln är snygg men avslappnad. Det nonchalanta håret kan på lediga dagar hänga bekvämt; på aftonen vara drygt bakåtkammat. Äkta "skådespelar-stylish" på alla fronter!

Vinimitation

Ett gott vin är Syssloliv. Men som vinälskare måste man ständigt vidga sina vyer, prova nya viner och kombinationer. Ett konventionellt sätt att göra detta är att läsa vinskribenternas spalter. Det blir i längden något fantasilöst. Sysslolivs dryckesredaktion har därför - för att få lite ny vin- och dryckesinspiration - börjat tillämpa den gamble fina principen om imitation. Syssloliv lanserar härmed principen om s.k. vinimitation. Vinimitation kräver ett imitationsobjekt. Det får man genom att gå till Systembolaget, ställa sig bland hyllorna och vänta. Bara vänta. Till slut kommer det någon person som kan vara intressant att vinimitera.

Igår fanns Sysslolivs redaktion på plats bland hyllorna iförd trenchcoat, polotröja, gubbkeps och solglasögon (Klassisk spionutstyrsel; ingen får nämligen misstänka att man är ute efter att vinimitera.)

Klockan gick, men inget intressant objekt. Klockan 18.07, inträder dock vår justitiekansler småvisslandes. Med bestämda steg gick han mot boxvinerna. Sysslolivs reporter agerade snabbt; med anteckningsblocket i högsta hugg följde han med JK på behörigt avstånd. Utan att någonsin tveka eller darra på manschetten valde JK ett sydafrikanskt boxvin. Han visste precis vad han skulle ha. Han hade gjort detta förr.

Han betalade för sig och lämnade butiken. Vinimitatören från Syssloliv skred till verket. Med en box av South Atlantic (Shiraz Cabernet Sauvignon) för 169 kr lämnade sedermera vår reporter Systembolaget och småsprang hem för att prova.

Fruktigheten var påtaglig, tydliga toner av svartvinbärssylt avslöjade ett budgetvin som nog gör sig mest rättvist till kanske en lammfärsbiff på måndagkvällen. Något utöver det vanliga kan inte utlovas och detta JK-vin är knappt värt sina 169 kr.

JK-vinet får 2 av 5 möjliga manchesterbyxor.

Sysslotävling - The Working Man

Det är helg. Folk har annat för sig än att läsa bloggar. Då passar vi på med den andra sysslotävlingen - The Working Man!

Syssloliv tror att varje yrkeskategori har sin elegant. Varje professionell kår har någon som uppnått det där lilla extra. Eleganten med det lilla extra är den stiligaste inom sin krets - och därmed ett föredöme för varje kollega.

Genom att bedöma klädsel, frisyr, karaktär och chosefrihet kommer Syssloliv att kora vinnarna av titeln Den Föredömlige Eleganten inom följande yrkesgrupper:

1. Advokater
2. Affärsmän
3. Akademiker
4. Författare
5. Idrottsmän
6. Militärer
7. Präster
8. Skådespelare

I morgon, söndag, presenteras vinnarna.

Syssloliv - mycket roligare lördagsunderhållning än Melodifestivalen!

Utmanaren

För några veckor sedan kunde Sysslolivs läsare njuta av ett fint exempel av harpälsglasyrens mästare Berndt Friberg på Gustavsberg. Denna gång har turen kommit till Rörstrand, som genom åren också haft många framgångsrika keramiker i sitt stall. Spontant tänker nog många på Gunnar Nylund, som får anses vara Rörstrands främste, men idag skall Syssloliv uppmärksamma en av Nylunds lärjungar; Carl-Harry Stålhane.

Stålhane föddes 1920 och kom till Rörstrand 1939 som 19-årig, okänd tecknare. Under de perioder då CHS inte var inkallad med anledning av kriget, arbetade han flitigt på Rörstrand och lärde här känna Isaac Grünewald för vilken han sedermera även studerade för i Stockholm.

Efter studier i Paris återvände CHS till Lidköping där han under Gunnar Nylund sedan kom att utveckla sitt arbete. Vissa anser CHS:s arbete något ojämnt men skickligheten går inte att ta miste på. 1973 lämnade CHS Rörstrand och öppnade sin egen studio som han kallade för Designhuset och fortsatte där att utveckla sitt arbete med Kinesiskt och Japanskt stengods som inspiration.

CHS gick ur tiden 1990 och har lämnat efter sig en stor mängd arbeten. Dagens exempel - som pryder Syssloredaktionen - är ett 1950-talsarbete.

Syssloliv är ingen politisk blogg, men det är en blogg med känslor. Idag är redaktionen litet nedstämd över de konstitutionella problem som uppstår när ätten Westling (det blivande kungaparets barn) bestiger den svenska tronen. Ett par fel begicks för många år sedan, då Kronprinsessan fogades samman med en tradition där denna typ av äktenskap är möjliga. Man ska dock inte gråta över spilld mjölk.

Syssloliv gläds med alla Konungens undersåtar åt Hennes Kungliga Höghets stora lycka. Tillsammans med hela det svenska folket förenas vi i ett sant, gott och skönt jubel. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.

Tjena du! Och ni då?

Ett kåseri.

Det är möjligt, rentav sannolikt, att de flesta nivåer i det sociala livet klarar sig bäst med "Du-andet". Att ovårdsamt använda "Ni", bara för att verka konservativ och belevrad, kan bli både oförskämt och lite märkligt. Å andra sidan har Du-andet med allt och alla skapat en olustigt familjär stämning med människor som man faktiskt inte vill känna sig privat med. Vardagsrummets myspus passar inte inte för alla sociala nivåer. Låt mig ge några skräckexempel.

Du. I artikelförfattarens lokala matvarubutik finns en ung man som är kassör. Han har ingen kaxig uppsyn och beter sig inte märkligt i övrigt. Däremot envisas han att alltid hälsa den betalande kunden med "Tjena!" Vad är det för trams?! Finns det inga charmkurser för personalen på Ica, Hemköp eller Coop? "Tjena" är väl det mest familjära och "grabb-kompis-vänliga" ord man kan använda? Ett "Hej" hade varit betydligt bättre. Nu säger säkert en och annan läsare av Syssloliv att även "Hej" är alldeles för alldagligt och uppsluppet. Kan möjligen medgivas. Men det är hästlängder mellan "Tjena" och "Hej". En stilla nick med ett välkomnande leende går också bra. Man vill faktiskt inte stå och småprata i snabbköpskassan.

Ni. Många som vill vara konservativa använder gärna "Ni" - särskilt när de talar med äldre människor. Ålder och rang avgör ju av tradition vem som får använda "Du". Men att fortsätta med "Ni-ande" efter att man presenterat sig är tramsigt och unket. "Ni-andet" förutsätter samhälleligt samförstånd. Sådant finns inte. Vill man ändå bruka "Ni" ska man göra det sparsamt. I Sverige presenterar vi oss alltid med för- och efternamn, ytterst sällan titel. Därmed kan man i regel efter presentationen bruka "Du". Och om Part 2 säger "Du" och du själv fortsätter med "Ni" är du mycket oförskämd. Därför är det ju skandalöst att det finns de som säger "Ni" till sådana man till och med är "Bror" med, bara för att verka som en svartvit film. Det är ju för f-n det värsta man kan göra.

Vill man upprätthålla ett måttligt "Ni-ande", vilket inte är fel, får man alltså vara aktsam och uppmärksam.

Många tänker dock att "Ni" är fint och "Ni-ar" alla man vill visa respekt för. Då får man ju inte glömma bort att titeln alltid vinner. "Ni" säger vi ju till den vi inte känner till, den vi inte presenterats för.

Ett exempel: Om en officer i uniform går in till en bättre herrekipering och personalen, för att verka artig, säger "Ni" vore det ju heltokigt. Då får man säga "Kapten", "Majorn", eller vad det kan handla om. Här är väl problemet att få begriper de militära graderne. Och svårare är det ju att identifiera, exempelvis, en advokat, så tillvida han inte bär den karaktäristiska advokatskjortan.

Men ibland kan det vara både skojigt, och nyttigt för den som tilltalas, att man använder ett nonchalant "Du" istället för den förväntade titeln. Behöver man självförtroende för att våga detta, kan man helt enkelt intala sig att vi faktiskt lever i Sverige. Här säger vi "Du" till varandra. Take it or leave it.

Snopet

I en handvänding ter sig det bästa av svenskt herrmode som en livlös efterrätt...

"Stig Malm spelar i en Oscar Jacobson-kostym och Erik Penser i en kostym specialsydd av hans engelske skräddare."

Om schackspelande vänner från di.se.

Sysslolivet. Stilikoner i politiken II

Syssloliv har fått många intressanta reaktioner på vår artikel om Gunnar Hökmark som stilikon för det äkta sysslolivet. Den som inte förstår varför politiker kan vara goda exempel för detta tidslösa liv bör nog sätta sig ned nu. Här kommer en rövare. Stilikon II - Göran Persson, herre till Torp.

Likt Gunnar Hökmark använder sig Persson av en lättskött, lättkammad frisyr utan pomada eller hårvax. Detta är idealisk för den som lever med tidiga mornar, ständiga hotellvistelser och ett oregelbundet liv över huvud taget. Håret borstas i sidled och är snyggt kortklippt, vilket gör att tunnhårigheten varken blir pinsamt dold eller ser "skallig" ut. Ett klassiskt trick!

På Torp äter man vanlig sörmländsk grötfrukost. Till detta serveras ägg, kaffe och smörgås. Persson är en sådan som uppskattar continental breakfast när han är på hotell. Hemma ska det vara svenskt.

Politiker, och kanske särskilt socialdemokrater, beskylls ofta för okunskap, smaklöshet eller dekadens när det gäller kläder och livsstil. Men som statsminister var Persson en mästare på att klä sig rätt vid rätt tillfälle. En äkta svensk sofistikerad Oscar Jacobson-stil blev hans signum - och klädde honom väl. Persson hade aldrig stigit ur regeringsplanet i trekvartsshorts och tenniströja (som statsminister Fredrik Reinfeldt...) På besök utomlands bar Persson alltid kostym. Kolgrå var vanligast. Givetvis var det aldrig fråga om några extravagant lekfulla slipsar eller kulörta näsdukar, a la Jan Eliasson. Persson var statsman och såg ut som en statsman. Elegant, sofistikerad - och modest. Det är Syssloliv!

I det dagliga arbetet i regeringskansliet, eller vid mindre viktiga plenardebatter i riksdagen, bar Persson alltid klubblazer och grå ullbyxor. Denna "arbetsuniform" är ett utmärkt exempel på Perssons förmåga att klä sig rätt vid rätt tillfälle. Kombitionen kavaj, slips och grå byxor är en manlig klassiker - gångbar i de flesta sammanhang i vardagsarbetet. Klubblazer och snyggt skurna ullbyxor (på vintern flanell!), som Persson alltid bar som statsminister, är klassikern med en stor portion finess! Naturligtvis hade Persson inget kulört näsduk; dels för att det inte är politikerstandard, men dels också för att det inte passar hans ålder. Som sagt: Jan Eliasson är inte så elegant som man skulle kunna tro...

Exemplarisk. Persson i sin "dagligdräkt".

Vi ska nu analysera en bild för att konstatera Perssons Syssloliv ytterligare. Skåda:

Vi ser här två politiker. Den ene signalerar osäkerhet och brist på pondus. Klädstilen är förutsägbar, utslätad och dödtrist. Notera särskilt den torra slipsknuten; liksom perfekt och "modern". Persson, å andra sidan, tar för sig på sin kollegas bekostnad. Han är glad och mustig. Pennan i kavajfickan - ja, själva valet av penna istället för bröstnäsduk! - signalerar en härlig nonchalans, som är väldigt mycket Syssloliv. Slipsen är statsmannamässig i färg och sidenkvalité. Slipsknuten är mycket snygg i klassisk four-in-hand.

Reinfeldts uppenbarelse säger: "Hehe, förlåt..." Perssons säger: "Haha, le mot kameran så bjuder jag på middag sen!"

Persson är ingen vinkännare, men den konsten är å andra sidan få förunnat. Däremot har han alltid varit duktig på mat och är själv mycket road av matlagning. På Torps herrgård är vilt det givna å middagsbordet.

Rätt klädd vid rätt tillfälle. Persson på Torp.

Natten avnjuts med början i en bra cognac och avslutas i en randig pyjamaskostym.

Göran Persson-länken: Oscar Jacobson

Sysslolivet. Stilikoner i politiken I

Vårt senaste inlägg om tre föredömliga sysslopolitiker, som på olika sätt gjort Sysslolivet till sitt, var mycket uppskattat. Vi fortsätter här med några djupdykningar ipolitikens stilikoner av äkta Syssloliv. Först ut är Gunnar Hökmark, svensk ledamot av Europaparlamentet.

Den lättsamma frisyren gör mornarna enkla och okomplicerade. Hökmarks lätta blonda hår kammas bara åt sidan och är i perfekt längd för att slippa pomada eller hårvax. En kontinental dusch kanske inleder dagen. En kopp kaffe och en grapefrukt därhemma.

Det hektiska livet som Europaparlamentariker innebär inte bara debatter i plenum och många resor, utan också att ta emot tillresta grupper. Hökmark har ett särskilt intresse för ungdomen, och har ofta unga moderater på besök i Bryssel. Då utnyttjas flitigt möjligheten att bjuda på frukost i Europaparlamentets lokaler. Man smörjer då kråset med traditionell beneluxfrukost: olika sorters bröd, söta pålägg, apelsinjuice, färska frukter och kaffe.

Frukostanförande. Klicka på bilden för förstoring och lägg särskilt märke till de eleganta lädertofsarna å Hökmarks skor.

Under frukosterandet håller Hökmark gärna små lugna anföranden och besvarar de ungas frågor. På så vis uppstår en ädel samtalsform som vi känner från antiken: traderandet vid di gambles fötter. Det är i någon mån Syssloliv.

Lunchen äter man med fördel ensam i lugn och ro, kanske på någon av de trevliga restaurangerna på Square de Meeus nära parlamentet. Eller, i värsta fall, i parlamentets ledamotsrestaurang där man kan tala igenom saker med sina medarbetare. Hemma i Stockholm lunchar reservofficeren Hökmark gärna i mässen på K1.

Det myckna resandet mellan Bryssel och Strasbourg samt fram och åter till Sverige kräver en lättsam klädsel.

I Strasbourg hålls plenarsammanträderna; där bär Hökmark givetvis mörk kavajkostym, som sig bör i kammaren. Men under gruppsammanträden, kontorsarbete och seminarier i Bryssel har denne sysslolivare kommit på en bekvämare lösning. Kavaj, slips och chinos är en omtyckt klassiker som Hökmark begagnar sig mycket av.

Beprövad stil. Hökmark har kört med den ungmoderata klassikern kavaj, slips och chinos sedan lång tid. Nedan en bild från 1990-talet.

Att döma av Hökmarks blogg uppskattar han det goda samtalet vid middagsbordet. Politiska diskussioner över en god bit mat hör till vardagen.

Livet kring Europaparlamentet är dock kryddat av en stor portion politisk realism, och saknar utrymme för glans, prakt och värdighet. Middagarna i Bryssel - som visserligen är i händerna på det utmärkta belgiska köket - äts sent och i kavajkostym. Frackens frånvaro är särskilt tråkigt för Hökmark som är kommendör av Order for Merits to Lithuania, och alltför sällan kan bära sitt kommendörskors.

Natten avnjuts troligen i pyjamaskostym.

Gunnar Hökmark-länken: Rose & Born