Tjena du! Och ni då?

Ett kåseri.

Det är möjligt, rentav sannolikt, att de flesta nivåer i det sociala livet klarar sig bäst med "Du-andet". Att ovårdsamt använda "Ni", bara för att verka konservativ och belevrad, kan bli både oförskämt och lite märkligt. Å andra sidan har Du-andet med allt och alla skapat en olustigt familjär stämning med människor som man faktiskt inte vill känna sig privat med. Vardagsrummets myspus passar inte inte för alla sociala nivåer. Låt mig ge några skräckexempel.

Du. I artikelförfattarens lokala matvarubutik finns en ung man som är kassör. Han har ingen kaxig uppsyn och beter sig inte märkligt i övrigt. Däremot envisas han att alltid hälsa den betalande kunden med "Tjena!" Vad är det för trams?! Finns det inga charmkurser för personalen på Ica, Hemköp eller Coop? "Tjena" är väl det mest familjära och "grabb-kompis-vänliga" ord man kan använda? Ett "Hej" hade varit betydligt bättre. Nu säger säkert en och annan läsare av Syssloliv att även "Hej" är alldeles för alldagligt och uppsluppet. Kan möjligen medgivas. Men det är hästlängder mellan "Tjena" och "Hej". En stilla nick med ett välkomnande leende går också bra. Man vill faktiskt inte stå och småprata i snabbköpskassan.

Ni. Många som vill vara konservativa använder gärna "Ni" - särskilt när de talar med äldre människor. Ålder och rang avgör ju av tradition vem som får använda "Du". Men att fortsätta med "Ni-ande" efter att man presenterat sig är tramsigt och unket. "Ni-andet" förutsätter samhälleligt samförstånd. Sådant finns inte. Vill man ändå bruka "Ni" ska man göra det sparsamt. I Sverige presenterar vi oss alltid med för- och efternamn, ytterst sällan titel. Därmed kan man i regel efter presentationen bruka "Du". Och om Part 2 säger "Du" och du själv fortsätter med "Ni" är du mycket oförskämd. Därför är det ju skandalöst att det finns de som säger "Ni" till sådana man till och med är "Bror" med, bara för att verka som en svartvit film. Det är ju för f-n det värsta man kan göra.

Vill man upprätthålla ett måttligt "Ni-ande", vilket inte är fel, får man alltså vara aktsam och uppmärksam.

Många tänker dock att "Ni" är fint och "Ni-ar" alla man vill visa respekt för. Då får man ju inte glömma bort att titeln alltid vinner. "Ni" säger vi ju till den vi inte känner till, den vi inte presenterats för.

Ett exempel: Om en officer i uniform går in till en bättre herrekipering och personalen, för att verka artig, säger "Ni" vore det ju heltokigt. Då får man säga "Kapten", "Majorn", eller vad det kan handla om. Här är väl problemet att få begriper de militära graderne. Och svårare är det ju att identifiera, exempelvis, en advokat, så tillvida han inte bär den karaktäristiska advokatskjortan.

Men ibland kan det vara både skojigt, och nyttigt för den som tilltalas, att man använder ett nonchalant "Du" istället för den förväntade titeln. Behöver man självförtroende för att våga detta, kan man helt enkelt intala sig att vi faktiskt lever i Sverige. Här säger vi "Du" till varandra. Take it or leave it.