Förväntningarna var orimligt höga när Obama höll sitt installationstal men trots dess lågmäldhet var det väl talat. Märkligt nog är många förvånade att Obama inte gjorde ett ”I have a dream” – ett tal som mer än något annat kanoniserats i den amerikanska historien. Naturligtvis kunde Obama inte annat än misslyckas om han försökt sig på samma mynt som Dr King för ett halvt sekel sedan. Istället genomförde han ett tal som var jämförelsevis lågmält men samtidigt intesivt i sitt allvar och sina enkla formuleringar. Endast mot slutet stegrades rösten och blev flöt igång med större kraft och pahtos. Flera retoriska figurer fanns med, framför allt flera upprepningar i inledningsorden av meningarna. Talet var förvånansvärt klassiskt och följde till punkt och pricka de aristoteliska dygderna. Efter att ha vunnit åhörarnas sympoathier genom att tacka tidigare presidenten (delectare) fortsatte en beskrivande inledning med bakgrunden till talet – dess omständigheter. Därpå kom en slags mittfinal följt av ett så kallat Refutatio där invändningar och kritik avfärdades innan den stora finalen och slutorden brändes av. Obama hann även med att inkludera alla måsten som att till exempel nämna utrikespolitiska lägen, ekonomiska krisen, hans roll som första svarta president och den ohållbara miljöutvecklingen.
Vi hörde alltså ett tal som innehöll alla delar i rätt avvägd mängd för att utgöra ett skolboksexempel. Kanske var det också här det skillde sig ifrån Dr Kings tal som ofta urartade i fantastisk improvisation vars energi och spontanitet närmast kan beskrivas som en hänryckt predikan. Man hade kanske hoppats på ett mer pathosfyllt avsnitt av ljudande stämma och känsla. Men trots vad alla besvikna TV kommentatorar tycker måste jag säga att det var ett mycket imponerande tal som väl svarade mot den retoriska situationen och med genuin känsla förde fram situationens allvar.Härkan ni höra Dr Kings finaste tal kvällen innan han skjöts till döds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar