söndag 14 februari 2010

Vintersöndag i Sysslolivet

På en läsares uppmaning skriver Syssloliv idag om en romantisk aktivitet en Sysslosöndag i vintersverige.
Sysslomannen vet att uppskatta havet och skärgården särskilt om vintern. Istället för felnavigerande turister och stekare å sandhamnsresa föredrar Sysslomannen den karga vintern, de frusna kobbarne och när det knäpper i isen. Därför beger man sig gärna ut med fru, fästmö eller vänner å långfärdsskridskotur, gärna med pimpling efter matsäckslunchen. Ett annat alternativ är att ta en bättre båttur med lunch från övre däck och vintersolen i ögonen. Glöm inte varm Punsch i termosen!

Denne gode man sitter inte med SMS som en inskränkt skulle kunna tro. Nej det är den meditativa koncentrationen å vattnet och ljuset som är i fokus.

För den med gikt eller annat hinder för att komma ut å det öppna havet beger man sig å lämplig våffelservering. Våfflor äter sysslomannen gärna å vintern så att det osar och värmer. Bor man i huvudstaden åker man ut till Prins Eugens Waldermarsuddé där våfflorna förtärs innan man tar en tur bland den svenska sekelskifteskonsten. Man beser de så hyllade blomsterkreationerna som klär museet och tar slutligen en sakta promenad kring udden, spanandes mot det hav man föredrar på detta avstånd.

Utsikt från Lusthuset på Prins Eugens Waldermarsudde med Fåfängan i bakgrunden.

måndag 8 februari 2010

Löjtnantshjärta

Syssloliv är, som bekant, ingen politisk blogg. Men vi unnar oss att drömma om hur bra det egentligen var förut, innan allt blev förstört.



Det var å den tiden man hälsades med "goddag" och inte "tjenare" på snabbköpet. Det var å den tiden då riktiga män rakade sig. Det hände sig i de dagar då endast luffare hade toppluva eller skärmmössa å sig inomhus. Ja, det var å den gamla goda tiden när man kallade saker vid dess rätta namn: Individualism var självisk egoism, god ton var hänsyn till andra, och jeans var en utomhusarbetsbyxa.

Det var helt enkelt bättre förr. Men låtom oss icke förglömma att Sverige är ett mycket litet och socialistiskt land, därför ska vi uttrycka oss mer tolerant och nyanserat: Det var bättre förr, när det var värre.

Denna lilla blänkare är därför ägnad åt den gambla, fina och höglovliga officerskåren. Det har faktiskt funnits en tid när löjtnanter var smala med raka axlar och god bröstkorgshållning. De var då också välrakade å rätt ställe - alltså å hakan och ej kalrakade om hjässane. Å den tiden, när det var bättre, kunde officerare inte säga "R". De spottade naturligtvis inte å gatan, men kunde smälla sabeln i ändan på busungar eller luffare.

Vi hoppes att klippet ofvan var fint och fick er att känna ett romantiskt skimmer över "förr", en varm känsla inombords och en längtan att själfva, trots att det är år 2010, upprätthålla detta lif också idag.

Klippet nedan är emellertid bättre.

Sysslosprätten

Den uppmärksamme läsaren förstår att denna rubrik är en oxymoron. Ändå finns det sysslomän som, av olika glada skäl, kunnat lägga sig an med sköna dagsvanor. Det finns väl ett visst syssloliv också i detta.

Den gode Carl von Linné har i sin lilla text Stockholmscavallier beskrivit dagordningen för det tidiga 17oo-talets sprättar i hufvudstaden:

stiger upp kl. 8 à 9, coifferar sitt hår [kammar sig], kläder
sig;
kl. 1o går på coffehus, dricker ett par tassar [koppar] coffe,
pratar;
kl. 11 expedierer i staden sitt;
kl. 12 går på Riddarhustorget för att höra nytt;
kl. 1 spisar alltid med 1 à 2 kvarter vin;
kl. 3 går på coffehuset att taga sig coffe eller ett glas dricka;
kl. 4 göra någon visite;
kl. 5 går på Castenhof [källare vid Gustav Adolfs torg], eller någon
källare, dricker ett glas rhenskt vin;
kl. 7 går till Lars på Hörnet etc. att taga sig en järpa;
sedan spelar till in på natten, går hem, Gud vet vart;
äntligen får dropper, frossa eller hectique [könssjukdomar].

Är det någon som känner igen sig? Om inte - är det någon som trånar?

fredag 5 februari 2010

2 av 10 filmer du bör se innan du dör

Om man bara ska se en film om andra världskriget blir konkurannsen svår. Vi har filmer som Kanonerna på Navarone, Hjältarna från telemarken, Vinterkriget och Schindlers list. Men bättre är förstås de Tyska filmerna som är mer mångfasetterade, mindre pompösa och betydligt skitigare. Vi talar om filmer så som Das Boot, Stalingrad och Der Untergang.
Men i samma förhållningssätt som Sverige eftersträvade när det begav sig förhåller vi oss i ett slags mellanläge och väljer således en film med polsk härkomst. Der Blechtrommel ifrån 1979 (baserad på Gunter Grass roman) ger en oemotsvarad bild av krigets vansinne men inte minst tidens andar.

Handlingen följer Oskar, en ond dvärg (der onte gnome) som föds med exceptionella egenskaper och en envis vilja. Bland annat kan han avge ett så högt ljud att glas krossas, vilket blir ett utmärkt vapen från de som vill ta ifrån honom den älskade Blecktrumman. Från en liten excentrikers perspektiv får vi följa Polens indragning i kriget och de skiftande levnadsöden som detta medbringar. (På vissa sätt bär historien vissa likheter med vår svenska Pär Lagerkvists ”Dvärgen”.)

OBS denna film är inget för den som efter mattinén tänkt ha ål till supén.

En fantastisk scen visar när Oskar går på en av de stora Nazistparaderna för att spela å sin trumma. I denna en av filmhistorien mest mästerliga sekvenser (som går att beskåda nedan) får vi beskåda hur musik och bild kan samverka i film på ett oöverträffat sätt, där själva klippningen och takten skapar en audiovisuell poesi. Vi lär oss hur man genom att hålla en annan takt än massan kan få dem att glömma marscherandet och dansa till ens egen trumma. Till råga på allt kan man regna på deras parad. Ge särskilt akt på den fantastiska ”Koreografin” när nazist dignitärerna kliver ur bilen, mottager blommorna och hälsar å barnet!

Uppförandet för Sysslomannen låter sig här inspireras av vikten av den annorlunda synen bredvid de stora, episka/enformiga berrättelserna. Man skulle kunna säga att det som Albert Engström:
”Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original”.

Se den fantastiska scenen här.

måndag 1 februari 2010

1 av 10 filmer du bör se innan du dör

The Bishop's WifeHandling. I denna romantiska komedi från 1947 ber biskop Henry Brougham (David Niven) om ett gudomligt ingripande för att få till stånd den nya katedralen, mot alla mänskliga odds. Hans bön tycks besvaras genom ängeln Dudleys (Cary Grant) inträdande å scenen. Dudleys himmelska uppdrag som rådgivare till biskopen är emellertid högst konfidentiellt, varför han endast avslöjar sin rätta identitet för denne. Alla charmas av den nyanlände, och välklädde, gentlemannen. Alla utom biskop Brougham, som både tvivlar på ängelns autencitet och störs av hans gentlemannamanér visavi biskopinnan Julia (Loretta Young). Filmen har naturligtvis den rätta julstämningen, med snö, glada barn och en nalkande julefrid. (En skräpig uppföljare gjordes 1996: The Preacher's Wife med Denzel Washington, Whitney Houston och Courtney B. Vance.)

Kläder. Ja, här står verkligen 40-talets permanent fashion å sin topp - det som envar syssloman än idag låter sig beledsagas af. Cary Grants välkammade frisyr och vackra leende gör förvisso att han ser bra ut i det mesta (notera t.ex. hur han bär en ganska stor ulster i filmens inledning, vilket naturligtvis inte gör något). David Niven borde vara ett stilideal för dagens biskopar. Här är det inte fråga om hängkavaj och loafers, utan om reglementsenlig mörk kavajkostym och präststock. Nivens eleganta mustascher borde vara ett ideal för alla män. Den som är lagd åt det mer uttrycksfulla hållet kan låta sig inspireras av professor Wutheridge (Monty Woolley), som själfklart bär tweed, tjock tröja och tokig halsduk/fluga. I filmen uppträder professorn också i dressing gown, serverandes sherry.

Uppförande. Sysslomannen låter sig här inspireras av Cary Grants karaktär. Ängeln Dudley är gladtrevlig mot människor å gatan, hjälpsam och go' med barn. Samtidigt är han lite finurlig och klumpig, vilket gör honom charmig och omtyckt. Biskopens idealism och arbetsnarkomani är också något att eftersträfva, så länge man ser upp med att inte glömma sina nära och kära - vilket ängeln Dudley söker åvisa biskopen. Det biskopliga arbetsrummet/biblioteket är tjusigt. Den som kan bör möblera så. Biskopen och biskopinnan ber gifvetvis anspråkslös bordsbön före kvällsvarden.

10 filmer du bör se innan du dör

Det finns antagligen en och annan gammal buttergök eller trollfarbror som skrockar över att film inte är en gentlemannanjutning. Dessa vill istället hänvisa till afvnjutandet av ett gott poem eller iskyld punsch såsom det ägta sysslomannalifvets viktigaste inslag.

Dessa är väl goda ting, men ihågkom att sysslomannen är en romantiker såsom från en svartvit film, med kulört kostym, bekväm hatt och lättburen cigarett. Att njuta film, och i synnerhet biofilm, är således en viktig del i sysslolivet. När sysslomannen uppvaktar en dam går inte första "träffen" å svulstig restaurant, ety att bjuda ut för "en bit mat" är något som hör den nya krogkulturen till. En god middagsmåltid kommer som tidigast vid "träff" n:o 2. Istället frågar sysslomannen försynt om han kan få bjuda på en kopp kaffe. Man går då å konditori och äter bakelser med kaffe i riktiga koppar med fat. (Den ärbara damen nekar naturligtvis sysslomannens invit om att få betala, och betalar istället själv denna första gång.)

Efter att ha varit å konditoriet är det dags för bio! (Nu betalar sysslomannen både biljetterne, och får det att framstå som att det skedde "av en händelse" - alltså inget "jag betalar-tramsande".)

Därför ska Syssloliv nu gifva någre gode tips å 10 filmer du bör se innan du dör. Inga av dessa går dessvärre längre å biograferne. Likväl innehåller de allt vad en syssloman bör känna till, förstå - och inte minst klä sig som!

Utifrån kategorierne
handling,
kläder, och
uppförande
kommer vi att visa varför envar syssloman måste se den aktuella filmen, för att låta sig inspireras.

Låt er väl smaka.

onsdag 27 januari 2010

Packplan II

Vi fortsätter vår trefvliga kavalkad i packningens konst. Ety, det kan ju förekomma att sysslomannen reser utrikes, och där stannar ett par dagar längre än ett veckoslut. Då fordras en något utökad packning och en koffert.

En herre
behöver på resa utomlands sportdräkt, kavajkostym (ej nödvändigt blå); samt dessutom smoking på kontinenten och frack i England, om han vill leva med.
En syssloman å utlandsresa packar alltså, förutom några rena kalsonger, underlinnen och strumpor:
en udda kavaj;
en udda byxa och
en slipover, vilka efter lägenheterna och temperaturerna passar kavajen (vitbyxa, chinos, jeans - långärmad pullover vid kallare väder).
Till denne sportdräkt (för fritidsgöra, museibesök, med mera) packas ned
ett passande par skor.
Dessutom behövs
en festmiddagsdräkt, såsom frack eller smoking eller åtminstone mörk kostym.
En ren skjorta per dräkt torde väl räcka.
I det fall frack eller smoking medtages reser sysslomannen i enklare kostym. I det fall kostym nedpackas som festmiddagsdräkt nöjer sig sysslomannen med att resa i udda kavaj med byxa.


Även denne fine packplan är hämtad från Etikett och god ton. Praktisk handbok i sättet att uppföra sig, utg. av Husmodern. Stockholm 1933.

tisdag 26 januari 2010

Packplan

Vad tar man med på en weekend.
En herre behöver ofta
inte medtaga annan kostym än den han reser i,
såvida inte han behöver en blå till ev. dans, där blå kostym fordras, dessutom medtar han gummiskor, vita byxor till segling, tennis, en skjorta till ombyte, sweater eller pullover.
(En syssloman å helgresa packar alltså, förutom ett par rena kalsonger, ett underlinne och något par strumpor,
ett par gummisulade skor i händelse av regn;
en bekvämare fritidsbyxa, vitbyxa om sommaren, chinos eller jeans;
en ren skjorta;
en långärmad varm tröja, rundhalsad eller v-ringad.
Vankas det seriösare middagsbjudning packar han också sin mörka festkostym.
Reser gör sysslomannen i enklare kostym eller udda kavaj.)

Den fine packplanen från Etikett och god ton. Praktisk handbok i sättet att uppföra sig, utg. av Husmodern. Stockholm 1933.

fredag 22 januari 2010

Lejonstatyerne!

Bland alla djurstatyer finner Sysslomannen Lejonstatyn vara den förnämsta. Sysslomannen vurmar för djurstatyer – särskillt för lejonstatyn. I den ser han majestätiska och orubbliga värden ingjutna till evighet i stenstoden. Lejonstatyen åminner Sysslomannen om honom själv eller hur han borde vara.

Lejonet är förstås en symbol för aposteln Marcus, monarkien, mod, orubblighet och skydd. Sen de antika kulturerna i hela den lejonbemängda delen av världen har lejonet bevakat de heliga templen, försvarsverken och symbolerna i babylon, kina, egypten, mecedonien, grekland, rom, det brittiska imperiet och inte minst bland våra svenska slott och herresäten.

Syssloliv ger er Lejonstatyerne!


Det uråldriga Lejonet vid Cheronae i solid marmor vaktar graven av de fallna Thebanska krigarne vid just - slaget vid Cheronae. Typiskt antikgrekiskt Lejon när det blir som bäst. Vid den tiden fanns det Lejon norr om medelhavet.


Detta lejon i Babylonien vaktar likt svingsen ökensanden och odödligheten tålmodigt.


Utanför den förbjudna staden håller Mingdynastiens Lejon ett klot i tassen symboliserandes livets blomma. Även Kineserna kunde..



I Amerikat har man inte nöjt sig med sitt "montain Lion" (Puman) utan vill också där stoltsera med Lejonet. Här utanför New York Public library, en av de stiligaste av Lejonstatyer.


Ett tio meters bronslejon vaktar MGMs huvudkontor i Grand Macao.


Det mest kända Lejonet Las Vegas - Sigfried & Roy! ..I kattguld förstås.


Och på vårt Svenska Norrbro - ett ödmjukt sällejon som som om någon hällt vatten å.


Sällejonet kan även ses som Stockholms "betongsugga". Mer tråkigt än ståtligt.


Och sist det vackraste, Statylejonens statylejon - Å Lejonbacken vaktandes Stockholms Slott, rullandes sitt klot, rytande ett urvrål förevigt utsträckt i tiden.

måndag 18 januari 2010

Krön, signa, gör nånting!!

Gamla svenska folksången
(Sveriges kungssång 1804-1844)

Text: A. N. Edelcrantz
Melodi: God save the queen

Bevare Gud vår kung!
Gör säll vår ädle kung!
Leve vår kung!
Bekrönt av ärans hand,
alltid med hjärtats brand
förent med folk och land.
Leve vår kung!

Gud! Krossa hatets våld
Och listen, som fördold
I mörkret går!
Stäng alla sorgers tropp
Längst från hans banas lopp,
Han är vår tröst, vårt hopp,
Hans sällhet vår!

Gud! Allas hjärtan rör,
Att aldrig otack gör
Hans krona tung!
För Vasars ädla ätt,
För vårt regeringssätt,
För lagens helga rätt
Leve vår kung!

Att sin belöning nå,
Han länge hälsas må
Kung, make, far!
För svenska slöjders ans,
För svenska snillets krans,
För svenska vapnens glans
Förläng hans dar!

Nu varje troget bröst
med hjärta och med röst
hans välgång sjung!
Må tvedräkt flykten ta!
Han allas kärlek ha!
Sjung, svenska Folk, hurra!
Leve vår kung!

onsdag 6 januari 2010

Romanov - Rasputin


Idag på trettondagen passar vi å Syssloliv på att uppmärksamma Romanoverna och Rasputin i en bildserie.




tisdag 22 december 2009

Juleklappsförslag

Det lackar mot jul och många har ännu inte hittad de gode julklapparne som erfordras för att fylla den svenska sekulariserade folksjälen med mening och innehåll. Istället för att glädjas öfver Frälsarens födelse tar svenskarne dryga banklån för att kunna ge de odrägliga barnen snowboarden eller cykeln, för att kunna ge hustrun den stora spa-resan eller för att över huvud taget få julekalaset att gå ihop.

Men låt oss för all del, från Sysslolivs sida, komma med några bra juleklappsförslag till den som nu kallsvettas om nätterne då det fortfarande fattes flera juleklappar att inhandla.

Till alla

Ett par strumpor
I dagens tramsiga värld en helt föraktad gammaldags julklapp. För sysslomannen en idealisk gåva att ge till vem som helst. Ett par strumpor är trevligt, rejält och räcker bra som gåva.

Necessär/toalettväska
Alla behöver en ny necessär. De slits snabbt, de blir gamla och fordrar sällan ett noggrannt utväljande. Således blir alla glada av en ny toalettväska.

Till honom

Pyjamaskostym
Förutsatt att man vet sin nära anförvants storlek är en ny pyajamaskostym en mycket uppskattat julklapp. Det är nämligen en sådan sak som är ruskigt tråkig att köpa själf.

Slips
Lika föraktat som strumporna. Likväl slipper du här fundera å storlek eller annat. Här kan du helt enkelt påverka mottagarens stil genom att ge honom en slips som du själv gillar. En slipsgåva är fullgod som enda juleklappe.

Till henne

Morgonrock
Ja, need we say more? Dressing gown-avkopplingen gäller inte enkom mannene, utan äfven kvinnan. En perfekt juleklapp!

Lärdomen? Det klassiska vinner. Som alltid. Färggranna strumpor och sidennäsdukar kan dra dit pepparn växer! Julen är silverrävarnas högtid! Mahaha.

söndag 20 december 2009

Ståndsmässigt uppträdande 4. Konstnären

Bland den brokiga skara som kallar sig konstnärer finner vi förstås en rad mer eller mindre svåravgränsade kategorier. Men här ska en ståndsmässig schablon av konstnärsyrket när det blir som finast, som mest Syssloliv, skisseras.

Konstnären lever sitt liv i sus och dus, mellan lidande och njutning och i drömmar om rosor och eld. Rutiner och förutsägbara vanor bryts regelbundet men håller samtidigt ihop det hårt idoga arbete som konstnären sysselsätter sig med. Konstnären har valt att leva sitt liv i storm istället för vardag, värdighet och struktur.

Konstnären klär sig gärna å ett sätt som åberopar historiska ideal eller helt enkelt en viss excentrism. Det är för att man är så nära ett självförverkligande. Å vernissagen behöver konstnären inte som di andra gästerna, klä sig i kavaj eller vårdat utan kan framträda i vilken framtoning som helst – bara inte den är trivial. Till konstnärens typiska register hör generösa byxor, huvudbonad, hängslen, halsdukar av olika slag, samt gärna en stark färgskala eller oftare i s.k. ”art director-svart”. Det art director-svarta har blivit något av konstvärldens yrkesamannauniform även bland gallerister, curatorer och kritiker. Man tycker att den starka personligheten är nog för att illuminera rummet, klädernas färg skulle endast störa, man låter den egna kroppen och mimiken vara nog som ”uttryck” som konstnären skulle säga.

Konstnären lever på passion. Det kan vara av vilket slag som helst så länge det inte är trivialt. Vardagen, det vanliga, det inrutade, skyr konstnären som pesten. Inte för att försöka vara speciell men för att det tråkar ut honom. Därför dricker konstnären helst absintbaserade drinkar, gärna med pepparot eller vispad äggvita. Men om sanningen ska fram; när vernissagevinet är slut drickes nästan vad som helst. När det kommer till dryck är inte konstnären knusslig av sig så länge den är gratis och inte tar slut.

När det kommer å damer kan konstnären mycket väl kyssa å hand om det vill sig. Man har en uppsjö älskarrinnor omkring sig i ett stormigt och inte sällan destruktivt kärleksliv. Konstnären blir ofta blixtförälskad, ofta olyckligt. Han har gärna en idéalkvinna, en musa – riktig eller imaginär.


När det kommer till politiska ställningstaganden förhåller sig konstnären uttråkad. Man ägnar sig åt extrema frågor som liv och död, inte sjukpeng eller glesbyggdspolitik, hat och kärlek, inte arbetsmarkanadsstrategier och skatteregleringar.

Men man är icke nihilist eller rumlare. Det som finns som en stomme i konstnärens liv är didikeringen till konsten, det hårda arbetet och att kompromisslöst offra allt för att göra di egna konstverken rättvisa.

lördag 19 december 2009

Ståndsmässig jul

Ska lutfisken, för matsmältningens skull, afsluta varmrätterne - eller ska den gamble luten afnjutas å juldagen? Ska man dra ut telefonjacket när man äter lutfisk? Är ris-a-la-Malta den gifvna efterrätten å julbordet? Ska man ha genever? Kalle Anka eller kommunisten Jonsson?

Gode läsare. Julen tåger allt närmare. Innan Syssloliv ger välbehövda tips å sista minuten-julklappar och någre gode rim-förslag vill vi inbjuda till ett festligt spontant tyck till!

Ange i kommentarfältet ditt skrå, och sedan hur du anser att julafton bör arrangeras för detta skrå. Ety, äfven julen bör firas ståndsmässigt!

måndag 14 december 2009

Att vara "århundrademustig"

Sysslofokus är för närvarande ståndsmässighet. Därför ska våra läsare få fundera något över begreppet "århundrademustig".

Alla är "århundrademustiga" - på ett eller annat sätt. De som är mest inriktade på självständighet och att "inte vara som alla andra" kan nästan alltid sorteras in i "slutet av 1900-talet/början av 2000-taletmustigheten". De köper plagg som de tror att ingen annan bär, och de ger sina barn namn som Liam och Noel i naiv tro att de gjort unika val.

Om man är medveten om vilket århundrade man har sin mustighet kan vardagen bli så mycket enklare, roligare och - framför allt - litet mer av ett syssloliv.

Välj och braka!

Medeltidsmustig
A. Du tycker om helstekt mat som du sköljer ner med vin. Observerae att maten ska sköljas ned med vin, vilket alltså inte ska sippra fjantlöjligt på läpparne. Till måltiderna hör mycken skratt, skrål och glädje.
B. Humor: Sparka andra i baken, eller - för all del - att sätta sig å andra.
C. Kläderna är fräggranna och uttrycksfulla.

1600-talsmustig
A. Du tycker om flerrätters, och det gör dig ingenting om du blir riktigt fet av att äta så länge maten är god och vällagad. Tyskt vin är bra vin.
B. Dans och musik gläder dig.
C. Du är välklädd utan att vara uppklädd, blandar välputsat och avslappnat. Stora kostymer.

1700-talsmustig
A. Matens kvantitet är fullkomligt oväsentlig i förhållande till kvalitén. Du älskar efterrätter. Franskt vin.
B. Humor: Kurragömma och kvinnor.
C. Kläderna ska vara välsittande, visa figur och midja. Det blir en slags preppystil när du blandar klassiskt herrmode med små granna detaljer, såsom skojiga strumpor eller en uttjatad röd näsduk till smokingen.

1800-talsmustig
A. Det ska vara smörgåsbord! Ägg, sill, kallskuret, skinkor, Janssons, korv - mycket korv. Du gillar öl, men ännu mera punsch.
B. Humor: Städad och torr.
C. Det finns två sorters stilar. Du kan bära det klassiska med fokus å det mörka och korrekta; inget lek, inga tramsiga färger annat än - möjligen! - å slipsen. Eller också gillar du det uniforma. Hur civil du än är klädd ser du ut som en paradofficer, med välsittande rock, matchande korrekt slips och mycket välputsade skor. Hatt.

Ståndsmässigt uppträdande 3. Advokaten

De svenske advokaterne har under 1900-talet gått från att ha varit en vanryktad samling brännvinsadvokater till dagens väletablerade, priviligerade och respekterade skrå som en omistlig del av det svenska rättssystemet.

Advokaten kan, till skilland från exvis domaren, tillåta sig ett något mer vidlyftigt levnadssätt i både uppträdande och klädsel. Detta har att göra med advokatens oberoende och fria ställning i förhållande till stat och klient.

Det finns lika många advokatstilar som advokater, och inbördes skiljer sig advokatmanéren mkt åt beroende på vilken typ av advokat man är. Gemensamt för samtlige advokater är just denna denna möjlighet att kunna tillåta sig de lite friare tyglarne. Därför behandlar vi här en bild av den advokatstil, med viss ton av exentrism, som de lite mer framgångrika advokaterna inte helt sällan lägger sig till med.

En tumregel för advokaten är att han i rätten bär kostym. Inte sällan en lite dyrare sådan. Det är inte fråga om något ansträngt skräddarsytt från Savile rov, utan snarare fråga om en designerkostym av märket armani eller något sådant. Kostymen är mörk, ibland kritstrecksrandig, och bärs med fördel tillsamman med en s k advokatskorta. Dvs en skjorta med färgad botten men med vit krage och vita - dubbelvikte - manschetter. Slipsen - som också är obligatorisk för den processande advokaten - är gärna färgglad för att liva upp den allvarliga stämning som den torre domaren och åklagaren lägger över förhandlingarne. Glänsande smycken som armband och glittrande manschettknappar skänker också advokaten en betydligt mer exklusiv glans än sina juridiska kollegor i rättssalen.

Advokaten arbetar jämt. När han dock är ledig vill han därför koppla av ordentligt. Då passar en slottsweekend med behandlingar och god mat och dryck perfekt. Ännu bättre är att man kan förlägga byråns styrelsemöte till slottet och på så vis utnyttja slottstiden till viktigt "styrelsearbete". Ett annan vanlig advokathobby är den gamle golfen. Golfen har dock med det vanliga folkets inträde på golfbanorna medfört att köerna på banorna blivit olidliga för den upptagne advokaten. Därföre har advokaternas golfintresse svalnat något på senare år.

När det gäller damerne är detta ett särskilt kapitel för advokaterne. Arbetet som advokat inverkar menligt på privatlivet och advokaternas förhållanden och äktenskap spricker så gott som alltid. Därför träffar advokaterna många olika damer och har på grund av detta framövat en charmörstil som rönt stor framgång bland damerne. Kyssa på hand är inget för advokaten; han kramas ömt och glatt.

När det gäller det fysiska utseendet kan ingen generell bild av advokatens kroppsbyggnad illustreras. Vad som är mer intressant är de yttre attribud som advokaterna lägger sig till med och som fungerar som igenkänningstecken bland klienter. Några existerande sådana goda advokater är guldtanden, krulltotten och hästsvansen. Kanske några advokatkännare finns bland de gode läsarne som kan lista ut vilka desse är?

Ovan antyddes att frisyren inte sällan används som en advokats kännetecken. Advokatens frisyr kan, just med hänsyn till den fria ställningen, släppas helt fri. Den lite längre och kladdigare "backslicken" blev väl tyvärr sinnebilden för en advokatfrisyr vid en uppmärksammad pengatvätthärva för en tid sedan. Dock har advokaterna i allmänhet friare, längre och lustigare frisyrer än de torra juristkollegorna på andra sidan rättssalen. På så sätt får frisryren och attribuden avslutningsvis symbolisera advokaterna i förhållande till andra jurister och yrkesgrupper; friare, lustigare och vidlyftigare!

fredag 11 december 2009

Ståndsmässigt uppträdande 2. Domaren

Till den gamble svenske ämbetsmannakårens finaste yrken hör domaren. Det är möjligt, rentav sannolikt, att domaren utgör själfva arketypen för den svenske högre statstjänstemannen.

Det är till en början viktigt att vi särskiljer domaren från jurister i allmänhet. För till exempel advokaten eller åklagaren gäller en helt annan ståndsmässighet, än vad som är fallet för lagmannen eller justitierådet. Åklagaren är ju en lite torrare, tristare och, i sin stil, halvdan person. Åklagare har polyesterslips och tubsockar. Advokaten, å andra sidan, tangerar bankvärldens uppträdanden, är litet gangster och vill vara en klass för sig. Han har massor av kostymer och har någon dyr hobby.

Domaren, däremot, är en elegant silverräv. Han är torr, som åklagaren, men eftersom han är saklig och korrekt. Han bär kostym, som advokaten, men har inga tramsiga dyra hobbies. Domaren gläds istället att å lediga stunder kunna ta sin stora bil till kusten, lägga sig å klipporne och simma i det sköna sommarhavet. En sådan avkoppling räcker gott, framför golf eller jakt.

I förhållande till damerne är domaren alltid korrekt och artig. Eftersom han till sin person är lagens långa arm förkroppsligad är det dock inte tal om att kyssa å hand, som officeren gör. Han tar i hand. Nära vänner får en lätt kram. Däremot är domaren ingen kvinnokarl. Han är stabilt gift sedan länge, eller ogift sedan ännu längre tillbaka.

Med åtminstone ett undantag är den svenske domaren i själfva verket mycket snäll. Det tror man kanske inte, men så är det. Ilskna äldre gubbar som går omkring och morrar på stan - det är ofta gamla direktörer. Dock inte domare. Som pensionär blir domaren ännu vänligare och snällare än han var som yrkesverksam.

En domare är smal. Ofta är han också kort. Men hans tunna figur beror inte å god fysik, utan å hårt arbete och god kosthållning. Han har ofta stel rygg.

Håret är välkammat och välfriserat, emedan kortrakningen i nacke och ofvan öronen inte är lika strängt efterhållet som å officeren. Givetvis har domaren en liten bena, som han försiktigt kammar till före varje mål i rätten.

Den fine svenske silverräven till domare är dock inte främst road av processerna, och rättegångsförhhandlingarna. Han tycker bäst om att författa domarna, att sitta och skriva, vända på ord, formulera rätt. Han älskar helt enkelt ord, språk och att uttrycka sig korrekt.

torsdag 10 december 2009

Ståndsmässigt uppträdande 1. Officeren

Inom de flesta yrkeskategorier finns olika uppträdandekoder. Eller fanns, rättare sagt. Som alla andra goda seder har även denna försvunnit. Men hur borde det vara? Och - för att spetsa till det hela å sysslovis - vilka konsekvenser får det när man inte är på jobbet?

En gång i tiden var officeren mönstret för alla män i fråga om adekvat klädsel, hållning och grace. Det gäller visserligen inte mertalet av dagens militärer, där de flesta antingen är dansbandslyssnande överstelöjtnanter eller vikingalika och lajvlekande fänrikar.

Men genom uniformen borde ju officeren ha mycket gratis. Tänka sig, att alltid kunna vara så elegant å jobbet. Den strama uniformen fordrar god hållning. Här ska vi tänka på den gamble svenske löjtnanten, som alltid har varit ett föredöme när det gäller korrekt svankning, rakt huvud, manliga mustascher och korrekta manér, inte minst - ja, i synnerhet - visavi damerne. Kavallerilöjtnanten intar här en synnerlig särställning.

När officeren inte är i tjänst följa hållningen med honom utanför kasernerne. Han ska vara rakryggad och med vakna ögon. Han ler inte i onödan, men när han ler gör han det med lagom charmans och inför den flickas hand han kysser. En officer är en gentleman och det är inte tal om annat sätt att hälsa å ogifta damer, än att kyssa deras hand. Eftersom de unga snärtorne idag inte är vana vid sådant fnissar de till och rodnar. Officeren, som ju inte vet av annat sätt att hälsa å dem, räddar situationen genom att verka obemärkt och föra in samtalet å något annat.

God fysik är A och O, och uppnås, där ridning inte förekommer, med en rejäl motionshund. Denne heter Archibald eller Caro.

Slutligen ska något sägas om frisyren. En illa klippt officer är som en skandal i Kungahuset. Det får helt enkelt inte förekomma. Han ska vara kortrakad, alltså snaggad, i sidorne och i nacken. Överhåret ska vara något längre. Beträffande överhårets längd finns ett visst utrymme för eget tycke och smak. Viktigt är dock att det finns en ordentlig bena. Kortrakad hjässa, som vore det fråga om en amerikansk marinsoldat, är det inte tal om för vår officer.

tisdag 8 december 2009

Ståndsmässighet

Härmed inleder Syssloliv en liten artikelserie om ståndsmässighet.

Men risk för att göra flera icke-namngivna läsare besvikna kommer denna artikelserie dock inte att handla om bakgrund, ädla anor eller hur man på olika sätt motsvarar den uppfostran man menar sig ha. Nej, Syssloliv vill resonera om för- och nackdelarna med att vara, leva och tala utifrån sitt värv. Det handlar om människors förväntningar - men också de egna krafven å sig själf.

"Var dig själv!" har kanske någon fått höra under sin uppväxt. Ja, det är precis detta det handlar om. De val vi gör i livet - val av utbildning, yrke, vänner och partner - danar oss till de vi är.

Ståndsmässighet, eller att leva i sitt stånd, kommer att handla om att motsvara förväntningar samt att upprätthålla urgammal yrkesstolthet.

Låt er väl smaka!

lördag 21 november 2009

Englandsresa

Om sysslomannen eventuellt ska resa till England, låter han inte eventuella skavsår eller sjukdomar hindra den skojiga upplevelsen.