Juleklappsförslag

Det lackar mot jul och många har ännu inte hittad de gode julklapparne som erfordras för att fylla den svenska sekulariserade folksjälen med mening och innehåll. Istället för att glädjas öfver Frälsarens födelse tar svenskarne dryga banklån för att kunna ge de odrägliga barnen snowboarden eller cykeln, för att kunna ge hustrun den stora spa-resan eller för att över huvud taget få julekalaset att gå ihop.

Men låt oss för all del, från Sysslolivs sida, komma med några bra juleklappsförslag till den som nu kallsvettas om nätterne då det fortfarande fattes flera juleklappar att inhandla.

Till alla

Ett par strumpor
I dagens tramsiga värld en helt föraktad gammaldags julklapp. För sysslomannen en idealisk gåva att ge till vem som helst. Ett par strumpor är trevligt, rejält och räcker bra som gåva.

Necessär/toalettväska
Alla behöver en ny necessär. De slits snabbt, de blir gamla och fordrar sällan ett noggrannt utväljande. Således blir alla glada av en ny toalettväska.

Till honom

Pyjamaskostym
Förutsatt att man vet sin nära anförvants storlek är en ny pyajamaskostym en mycket uppskattat julklapp. Det är nämligen en sådan sak som är ruskigt tråkig att köpa själf.

Slips
Lika föraktat som strumporna. Likväl slipper du här fundera å storlek eller annat. Här kan du helt enkelt påverka mottagarens stil genom att ge honom en slips som du själv gillar. En slipsgåva är fullgod som enda juleklappe.

Till henne

Morgonrock
Ja, need we say more? Dressing gown-avkopplingen gäller inte enkom mannene, utan äfven kvinnan. En perfekt juleklapp!

Lärdomen? Det klassiska vinner. Som alltid. Färggranna strumpor och sidennäsdukar kan dra dit pepparn växer! Julen är silverrävarnas högtid! Mahaha.

Ståndsmässigt uppträdande 4. Konstnären

Bland den brokiga skara som kallar sig konstnärer finner vi förstås en rad mer eller mindre svåravgränsade kategorier. Men här ska en ståndsmässig schablon av konstnärsyrket när det blir som finast, som mest Syssloliv, skisseras.

Konstnären lever sitt liv i sus och dus, mellan lidande och njutning och i drömmar om rosor och eld. Rutiner och förutsägbara vanor bryts regelbundet men håller samtidigt ihop det hårt idoga arbete som konstnären sysselsätter sig med. Konstnären har valt att leva sitt liv i storm istället för vardag, värdighet och struktur.

Konstnären klär sig gärna å ett sätt som åberopar historiska ideal eller helt enkelt en viss excentrism. Det är för att man är så nära ett självförverkligande. Å vernissagen behöver konstnären inte som di andra gästerna, klä sig i kavaj eller vårdat utan kan framträda i vilken framtoning som helst – bara inte den är trivial. Till konstnärens typiska register hör generösa byxor, huvudbonad, hängslen, halsdukar av olika slag, samt gärna en stark färgskala eller oftare i s.k. ”art director-svart”. Det art director-svarta har blivit något av konstvärldens yrkesamannauniform även bland gallerister, curatorer och kritiker. Man tycker att den starka personligheten är nog för att illuminera rummet, klädernas färg skulle endast störa, man låter den egna kroppen och mimiken vara nog som ”uttryck” som konstnären skulle säga.

Konstnären lever på passion. Det kan vara av vilket slag som helst så länge det inte är trivialt. Vardagen, det vanliga, det inrutade, skyr konstnären som pesten. Inte för att försöka vara speciell men för att det tråkar ut honom. Därför dricker konstnären helst absintbaserade drinkar, gärna med pepparot eller vispad äggvita. Men om sanningen ska fram; när vernissagevinet är slut drickes nästan vad som helst. När det kommer till dryck är inte konstnären knusslig av sig så länge den är gratis och inte tar slut.

När det kommer å damer kan konstnären mycket väl kyssa å hand om det vill sig. Man har en uppsjö älskarrinnor omkring sig i ett stormigt och inte sällan destruktivt kärleksliv. Konstnären blir ofta blixtförälskad, ofta olyckligt. Han har gärna en idéalkvinna, en musa – riktig eller imaginär.


När det kommer till politiska ställningstaganden förhåller sig konstnären uttråkad. Man ägnar sig åt extrema frågor som liv och död, inte sjukpeng eller glesbyggdspolitik, hat och kärlek, inte arbetsmarkanadsstrategier och skatteregleringar.

Men man är icke nihilist eller rumlare. Det som finns som en stomme i konstnärens liv är didikeringen till konsten, det hårda arbetet och att kompromisslöst offra allt för att göra di egna konstverken rättvisa.

Ståndsmässig jul

Ska lutfisken, för matsmältningens skull, afsluta varmrätterne - eller ska den gamble luten afnjutas å juldagen? Ska man dra ut telefonjacket när man äter lutfisk? Är ris-a-la-Malta den gifvna efterrätten å julbordet? Ska man ha genever? Kalle Anka eller kommunisten Jonsson?

Gode läsare. Julen tåger allt närmare. Innan Syssloliv ger välbehövda tips å sista minuten-julklappar och någre gode rim-förslag vill vi inbjuda till ett festligt spontant tyck till!

Ange i kommentarfältet ditt skrå, och sedan hur du anser att julafton bör arrangeras för detta skrå. Ety, äfven julen bör firas ståndsmässigt!

Att vara "århundrademustig"

Sysslofokus är för närvarande ståndsmässighet. Därför ska våra läsare få fundera något över begreppet "århundrademustig".

Alla är "århundrademustiga" - på ett eller annat sätt. De som är mest inriktade på självständighet och att "inte vara som alla andra" kan nästan alltid sorteras in i "slutet av 1900-talet/början av 2000-taletmustigheten". De köper plagg som de tror att ingen annan bär, och de ger sina barn namn som Liam och Noel i naiv tro att de gjort unika val.

Om man är medveten om vilket århundrade man har sin mustighet kan vardagen bli så mycket enklare, roligare och - framför allt - litet mer av ett syssloliv.

Välj och braka!

Medeltidsmustig
A. Du tycker om helstekt mat som du sköljer ner med vin. Observerae att maten ska sköljas ned med vin, vilket alltså inte ska sippra fjantlöjligt på läpparne. Till måltiderna hör mycken skratt, skrål och glädje.
B. Humor: Sparka andra i baken, eller - för all del - att sätta sig å andra.
C. Kläderna är fräggranna och uttrycksfulla.

1600-talsmustig
A. Du tycker om flerrätters, och det gör dig ingenting om du blir riktigt fet av att äta så länge maten är god och vällagad. Tyskt vin är bra vin.
B. Dans och musik gläder dig.
C. Du är välklädd utan att vara uppklädd, blandar välputsat och avslappnat. Stora kostymer.

1700-talsmustig
A. Matens kvantitet är fullkomligt oväsentlig i förhållande till kvalitén. Du älskar efterrätter. Franskt vin.
B. Humor: Kurragömma och kvinnor.
C. Kläderna ska vara välsittande, visa figur och midja. Det blir en slags preppystil när du blandar klassiskt herrmode med små granna detaljer, såsom skojiga strumpor eller en uttjatad röd näsduk till smokingen.

1800-talsmustig
A. Det ska vara smörgåsbord! Ägg, sill, kallskuret, skinkor, Janssons, korv - mycket korv. Du gillar öl, men ännu mera punsch.
B. Humor: Städad och torr.
C. Det finns två sorters stilar. Du kan bära det klassiska med fokus å det mörka och korrekta; inget lek, inga tramsiga färger annat än - möjligen! - å slipsen. Eller också gillar du det uniforma. Hur civil du än är klädd ser du ut som en paradofficer, med välsittande rock, matchande korrekt slips och mycket välputsade skor. Hatt.

Ståndsmässigt uppträdande 3. Advokaten

De svenske advokaterne har under 1900-talet gått från att ha varit en vanryktad samling brännvinsadvokater till dagens väletablerade, priviligerade och respekterade skrå som en omistlig del av det svenska rättssystemet.

Advokaten kan, till skilland från exvis domaren, tillåta sig ett något mer vidlyftigt levnadssätt i både uppträdande och klädsel. Detta har att göra med advokatens oberoende och fria ställning i förhållande till stat och klient.

Det finns lika många advokatstilar som advokater, och inbördes skiljer sig advokatmanéren mkt åt beroende på vilken typ av advokat man är. Gemensamt för samtlige advokater är just denna denna möjlighet att kunna tillåta sig de lite friare tyglarne. Därför behandlar vi här en bild av den advokatstil, med viss ton av exentrism, som de lite mer framgångrika advokaterna inte helt sällan lägger sig till med.

En tumregel för advokaten är att han i rätten bär kostym. Inte sällan en lite dyrare sådan. Det är inte fråga om något ansträngt skräddarsytt från Savile rov, utan snarare fråga om en designerkostym av märket armani eller något sådant. Kostymen är mörk, ibland kritstrecksrandig, och bärs med fördel tillsamman med en s k advokatskorta. Dvs en skjorta med färgad botten men med vit krage och vita - dubbelvikte - manschetter. Slipsen - som också är obligatorisk för den processande advokaten - är gärna färgglad för att liva upp den allvarliga stämning som den torre domaren och åklagaren lägger över förhandlingarne. Glänsande smycken som armband och glittrande manschettknappar skänker också advokaten en betydligt mer exklusiv glans än sina juridiska kollegor i rättssalen.

Advokaten arbetar jämt. När han dock är ledig vill han därför koppla av ordentligt. Då passar en slottsweekend med behandlingar och god mat och dryck perfekt. Ännu bättre är att man kan förlägga byråns styrelsemöte till slottet och på så vis utnyttja slottstiden till viktigt "styrelsearbete". Ett annan vanlig advokathobby är den gamle golfen. Golfen har dock med det vanliga folkets inträde på golfbanorna medfört att köerna på banorna blivit olidliga för den upptagne advokaten. Därföre har advokaternas golfintresse svalnat något på senare år.

När det gäller damerne är detta ett särskilt kapitel för advokaterne. Arbetet som advokat inverkar menligt på privatlivet och advokaternas förhållanden och äktenskap spricker så gott som alltid. Därför träffar advokaterna många olika damer och har på grund av detta framövat en charmörstil som rönt stor framgång bland damerne. Kyssa på hand är inget för advokaten; han kramas ömt och glatt.

När det gäller det fysiska utseendet kan ingen generell bild av advokatens kroppsbyggnad illustreras. Vad som är mer intressant är de yttre attribud som advokaterna lägger sig till med och som fungerar som igenkänningstecken bland klienter. Några existerande sådana goda advokater är guldtanden, krulltotten och hästsvansen. Kanske några advokatkännare finns bland de gode läsarne som kan lista ut vilka desse är?

Ovan antyddes att frisyren inte sällan används som en advokats kännetecken. Advokatens frisyr kan, just med hänsyn till den fria ställningen, släppas helt fri. Den lite längre och kladdigare "backslicken" blev väl tyvärr sinnebilden för en advokatfrisyr vid en uppmärksammad pengatvätthärva för en tid sedan. Dock har advokaterna i allmänhet friare, längre och lustigare frisyrer än de torra juristkollegorna på andra sidan rättssalen. På så sätt får frisryren och attribuden avslutningsvis symbolisera advokaterna i förhållande till andra jurister och yrkesgrupper; friare, lustigare och vidlyftigare!

Ståndsmässigt uppträdande 2. Domaren

Till den gamble svenske ämbetsmannakårens finaste yrken hör domaren. Det är möjligt, rentav sannolikt, att domaren utgör själfva arketypen för den svenske högre statstjänstemannen.

Det är till en början viktigt att vi särskiljer domaren från jurister i allmänhet. För till exempel advokaten eller åklagaren gäller en helt annan ståndsmässighet, än vad som är fallet för lagmannen eller justitierådet. Åklagaren är ju en lite torrare, tristare och, i sin stil, halvdan person. Åklagare har polyesterslips och tubsockar. Advokaten, å andra sidan, tangerar bankvärldens uppträdanden, är litet gangster och vill vara en klass för sig. Han har massor av kostymer och har någon dyr hobby.

Domaren, däremot, är en elegant silverräv. Han är torr, som åklagaren, men eftersom han är saklig och korrekt. Han bär kostym, som advokaten, men har inga tramsiga dyra hobbies. Domaren gläds istället att å lediga stunder kunna ta sin stora bil till kusten, lägga sig å klipporne och simma i det sköna sommarhavet. En sådan avkoppling räcker gott, framför golf eller jakt.

I förhållande till damerne är domaren alltid korrekt och artig. Eftersom han till sin person är lagens långa arm förkroppsligad är det dock inte tal om att kyssa å hand, som officeren gör. Han tar i hand. Nära vänner får en lätt kram. Däremot är domaren ingen kvinnokarl. Han är stabilt gift sedan länge, eller ogift sedan ännu längre tillbaka.

Med åtminstone ett undantag är den svenske domaren i själfva verket mycket snäll. Det tror man kanske inte, men så är det. Ilskna äldre gubbar som går omkring och morrar på stan - det är ofta gamla direktörer. Dock inte domare. Som pensionär blir domaren ännu vänligare och snällare än han var som yrkesverksam.

En domare är smal. Ofta är han också kort. Men hans tunna figur beror inte å god fysik, utan å hårt arbete och god kosthållning. Han har ofta stel rygg.

Håret är välkammat och välfriserat, emedan kortrakningen i nacke och ofvan öronen inte är lika strängt efterhållet som å officeren. Givetvis har domaren en liten bena, som han försiktigt kammar till före varje mål i rätten.

Den fine svenske silverräven till domare är dock inte främst road av processerna, och rättegångsförhhandlingarna. Han tycker bäst om att författa domarna, att sitta och skriva, vända på ord, formulera rätt. Han älskar helt enkelt ord, språk och att uttrycka sig korrekt.

Ståndsmässigt uppträdande 1. Officeren

Inom de flesta yrkeskategorier finns olika uppträdandekoder. Eller fanns, rättare sagt. Som alla andra goda seder har även denna försvunnit. Men hur borde det vara? Och - för att spetsa till det hela å sysslovis - vilka konsekvenser får det när man inte är på jobbet?

En gång i tiden var officeren mönstret för alla män i fråga om adekvat klädsel, hållning och grace. Det gäller visserligen inte mertalet av dagens militärer, där de flesta antingen är dansbandslyssnande överstelöjtnanter eller vikingalika och lajvlekande fänrikar.

Men genom uniformen borde ju officeren ha mycket gratis. Tänka sig, att alltid kunna vara så elegant å jobbet. Den strama uniformen fordrar god hållning. Här ska vi tänka på den gamble svenske löjtnanten, som alltid har varit ett föredöme när det gäller korrekt svankning, rakt huvud, manliga mustascher och korrekta manér, inte minst - ja, i synnerhet - visavi damerne. Kavallerilöjtnanten intar här en synnerlig särställning.

När officeren inte är i tjänst följa hållningen med honom utanför kasernerne. Han ska vara rakryggad och med vakna ögon. Han ler inte i onödan, men när han ler gör han det med lagom charmans och inför den flickas hand han kysser. En officer är en gentleman och det är inte tal om annat sätt att hälsa å ogifta damer, än att kyssa deras hand. Eftersom de unga snärtorne idag inte är vana vid sådant fnissar de till och rodnar. Officeren, som ju inte vet av annat sätt att hälsa å dem, räddar situationen genom att verka obemärkt och föra in samtalet å något annat.

God fysik är A och O, och uppnås, där ridning inte förekommer, med en rejäl motionshund. Denne heter Archibald eller Caro.

Slutligen ska något sägas om frisyren. En illa klippt officer är som en skandal i Kungahuset. Det får helt enkelt inte förekomma. Han ska vara kortrakad, alltså snaggad, i sidorne och i nacken. Överhåret ska vara något längre. Beträffande överhårets längd finns ett visst utrymme för eget tycke och smak. Viktigt är dock att det finns en ordentlig bena. Kortrakad hjässa, som vore det fråga om en amerikansk marinsoldat, är det inte tal om för vår officer.

Ståndsmässighet

Härmed inleder Syssloliv en liten artikelserie om ståndsmässighet.

Men risk för att göra flera icke-namngivna läsare besvikna kommer denna artikelserie dock inte att handla om bakgrund, ädla anor eller hur man på olika sätt motsvarar den uppfostran man menar sig ha. Nej, Syssloliv vill resonera om för- och nackdelarna med att vara, leva och tala utifrån sitt värv. Det handlar om människors förväntningar - men också de egna krafven å sig själf.

"Var dig själv!" har kanske någon fått höra under sin uppväxt. Ja, det är precis detta det handlar om. De val vi gör i livet - val av utbildning, yrke, vänner och partner - danar oss till de vi är.

Ståndsmässighet, eller att leva i sitt stånd, kommer att handla om att motsvara förväntningar samt att upprätthålla urgammal yrkesstolthet.

Låt er väl smaka!