Valborg

Strax är det dags för det glada ursvenska firandet å Valborgsmässoafton. Vintern har rasat ut, våren är kommen. Ulster byts mot trench och den mörka kostymen hängs undan för enkom kvällsbruk.

Detta "sista april" eller "Valborg" har gambla anor i vårt land. Och även om det finns en gemensam nämnare i vårdkasar, akademiska upptåg och mycken svensk sprit, kanske traditionerna ändå skiljer sig åt.

Nu inbjuder vi er, kära läsare, att berätta om ert ideala Valborgsfirande, Valborgstraditioner eller Valborgsönskemål. Låt kommentarfältet flöda öfver likt Fyrisån i slutet av april!

Syssloliv goes restaurant (motsv)

Sysslofebern drar över riket. Alla vill vara sysslomän och leva syssloliv. Senaste i raden av sysslosatsningar är restauranten Sysslomannen i Upsala. Här finns en länk till restaurantens hemsida!

Den hembske förkylningen

Så var det då dags! Den vår som nu bejublas och högtidligt hälsas har gjort sitt intåg i depressionernas och glädjepillrens underbart befriade land. Ett drygt halvår av totalt mörker, kyla och åtta timmars arbetsdag har nu nått sitt slut. Temperaturen har stigit till strax under 10 grader, solen lånar oss några strålar och svensken kastar av sig alla sina mörka uniforma vinterkläder, plockar fram de knälånge Dressmann-shortsen och hyllar den efterlängtade våren.

Ur ett internationellt, eller i alla fall kontinentalt, perspektiv är det förvisso fortfarande vinter i Sverige. Men det gör detsamma, eftersom vi har valt att kalla just denna period för vår. Den svenska vårens bejublade intåg kanske lättar upp den tragiska vinter- och mörkerdepressionen, som ju är så vanlig i socialförsäkringarnas förlovade land. Men dessvärre ersätts detta av en annan folksjukdom. Den hembske förkylningen.

Den hembske förkylningen är en av Sysslomannens värsta fiender. Att vara förkyld är knappast Syssloliv. Samtidigt kan det ju heller inte betraktas som ett misslyckande i strävan efter Syssloliv, bara för att man råkar bli förkyld. Så är det naturligtvis inte. Däremot kan man bemöta förkylningen som en ägta Syssloman, och därmed gå segrande ur det hela. Låtom oss ge någre råd.

1. "Svettas in våren". Där artikelförfattaren kommer ifrån har detta utmärkta råd länge undervisats. Svettas in våren! Alltså: vinterrocken kan hänga med ett bra tag in i april. Kashmir- eller ullhalsduken likaså. Handskar är en självklarhet en bit in i maj. (Inte minst vid second hand-shopping är handskar ett klokt val året om.) Var varmt klädd. Byt hellre skjorta två gånger om dagen, istället för att gå ut i vårsolen som vore det sydspansk sommar.

2. Undvik barn. Små barn, i synnerhet dagis- och skolbarn, är erkända smittbärare. Undvik dem under förkylningstiderne. Den som har egna barn bör under denna period vara särskilt noga med att lära ut, och praktiskera, sund vardagshygien. Tvätta händerna regelbundet och ofta varje dag.

3. Se till att ha en läkarvän. En god vän som är läkare är en klok investering i alla sjukdomstider. Ett gott SMS-råd kan lugna den förkylde. Tips om halsmedicin eller förebyggande medicin kan betyda mycket!

4. Praktisera den klassiska huskuren. Så fort förkylning nalkas - ety, man måste lära sig att känna igen dess inledningsfas, för det att förkylningen helt har brutit ut - bör man göra följande. Först tar man på sig sin pyjamas och morgonrock. Varma tofflor eller tjocka strumpor. Sedan går man till köket. Två delar varm mjölk och en del konjak hälls upp i en mugg och drickes i lagomt tempo, ungefär som en kopp te. Kort därefter, med viss andhämtning, tar man två alvedon, eller motsvarande, och går till sängs. Man lägger sig tidigt och "sover ut". Även om man är varm av alvedonen, eller pyjamasen, bör man sova med en extra pläd eller filt över täcket. En svettig och varm natt masar undan förkylningen. Behövs det tar man ytterligare två alvedon å morgonen. Å sen eftermiddag/kväll upprepas huskuren om förkylningstendenserne kvarstår.

Tidlös vår med Syssloliv

Snabba trender och säsongsmode hör inte hemma hos Syssloliv. Här satsar vi på att bära kläder att åldras i, få en historia med och få en relation till.

Man köper hellre en dyrare och hållbar tröja på bättre herrekipering än 20st HM tröjor som tappar färg och passform efter tre tvättar. Det är både miljövänligt och etiskt riktigt mot alla inblandade i produktion och konsumtion.

Ibland kan man förfasa sig över svenska mäns flockbeteende avseende stil. Märk exempelvis hur det via modehusens reklamkampanjer utgick ett påbud i år om hur byxorna ska avslutas – inte uppvikta, inte nedvikta utan upprullade ! Veckan efter bar alla svenska metrosexuella män detta slaviskt och förfasade sig vid åsynen av ”de som inte kände trenden”.

Fint eller fåraktigt?

Visst kan man bära upprullade byxor men detta är bara ett exempel av många på trender som följs helt okritiskt män som har bättre koll på senaste trendfärgerna än på världsnyheterna. Det är en av alla fåniga trender som skapas i syfte att få oss att konsumera och kontinuerligt överge gamla kläder för nya. Förändring är metoden - Skjortkragar, midja och passform på byxor, slitsar på kavajer och halsdukarnas längd är särskilt utsatta för modeindustrins påfund. Men allt detta överlåter vi åt modemagasin och modebloggar att diktera för den enfaldige.

På Syssloliv satsar vi istället på den tidlösa sysslostilen som aldrig kommer lämna dig i sticket! Vi på Syssloliv blir ditt andrum i konsumtionshetsen och ett alternativ till trendiga bloggar som kräver att du har tre dagar ledigt i veckan för att hålla kollen på säsongens nycker. Att du sedan slipper skämmas för barnbarnen framför framtidens fotoalbum är en bonus.

Kampen om England. Epilog

Bröderna John och Andrew Stephenson tröttnade på de lokalnoblas trakasserier. John återvände till London, blev student på ett sämre universitet och gick i personlig konkurs. Men han somnade i varje fall sällan ensam. Andrew begav sig på upptäcktsfärd till Mellanamerika, där han försvann spårlöst.

Den förhatlige Sir Thomas of Ritthar valdes till borgmästare i Greenwich. Genom beslut i fullmäktige tog han över den omstridda bäck som under alla år skilt Georgeson Castle från Ritthar Hall. Som grädde å moset valdes han året därpå till parlamentsledamot för liberaldemokraterna och blev sedermera partiets förste premiärminister i Storbritannien.

Efter bröderna Stephensons flykt lade advokat Sir Morgan Georgeson beslag på Lovelace Hall genom att förfalska testamentet. Han blev därmed den sjunde Earlen av Tweed och Baron av Lovelace. Efter att ha blivit avgiftad å ett kurhem i mellersta England återvände han till Greenwich som en helt ny människa. Valet av Sir Thomas till borgmästare gjorde dock att han började dricka igen. Han tvingades lägga ned sin advokatbyrå och låste in sig i ett litet rum på Lovelace Hall, förbittrad på det samhälle som aldrig kunnat tåla sådana som han.

Kyrkoherde Ian St John misslyckades med alla karriärförsök i den engelska statskyrkan. Trots att han på punkt efter punkt kompromissade med sitt samvete, och övergav varje "otidsenlig" bekännelsefråga, blev han aldrig mer än kyrkoherde i lilla Greenwich. Sedan bäste vännen Sir Morgan låst in sig på Lovelace Hall begav sig St John till Oxford som student, trots sin höga ålder. Han försökte göra comeback i sitt gamla Magdalen College, men söp ned sig och blev den akademiska historiens mest tragiske överliggare.

Advokat Eric Tenton bytte snart sida och blev Sir Morgans nära medarbetare och delägare i advokatbyrån. Men på grund av Sir Morgans fördjupade missbruk lades byrån ned och Tenton fick leva på en skral pension. För belånade medel köpte han den gamla fattigstugan i Greenwich och inrättade där ett patetiskt "hov" med sig själv. Tenton höll dock fanan högt, kallade pensionen för "fallskärm" och stugan för "herrgård".

Stalledrängen Burt Loui fattade efter hand mod och sade upp sig från sin underbetalda tjänst, till St Johns stora förtret. Väl självständig bildade han eget stuteri och blev norra Englands mest framgångsrike entreprenör. Drottningen upphöjde honom till Kommendör i Order of the British Empire och han blev Sir Burt. Allmänt känt var han rik som ett troll. På den pampiga gravvården lät han hugga följande minnesord över honom själv, över Greenwich - och över den kamp om England som aldrig segrade:

Från de öden och äventyr,
genom vilka jag lidit under mångårigt hån och spä,
har jag nu vänt mig bort.
Grånad och ensam är slottets herre.
Trött och sjuk är dess herde.
Narren styr hennes roder.

Mustighetstyp no 4. "Vagabondmustig"

(klicka på bilden för större)

Ni kanske har fått intrycket av våra inlägg att man måste vara rik för att vara mustig men så är icke fallet!
Det finns en vagabondmustighet som är ovärderligt personifierad i denna film som ni kan se här.

Den vagabondmustige har en sammansatt personlighet som pendlar mellan burdus och munter. Han tillämpar klädsel i lager å lager och är mycket bra på att ”hålla låda” och fabulera historier ifrån sin ungdom. Han är ingen riktig finsmakare men har snappat upp ett och annat om god mat och dryck genom åren och kan därför slänga sig med lämpliga omdömen när seden kräver.

Han kan också vara en kameljont när så krävs – ”tala med bönder på bönders vis och med vise män på latin”.

Kläderna är måhända lagade och kantslitna här och där men bär på en historia och en relation till ägaren som gör dem värda mer än allt smör i småland. Den vagabondmustige är ofta en omtyckt typ som gärna är alla till lags när det passar men som dock kan gå sin egen väg när det faller honom in.

Ett exempel på kvinnlig mustighet ges också nedan från en italiensk tidning angående jordbävningskatastrofen:
Willy Silberstein, L’Aquila, Italien rapporterar att: ”Maria D’Antuono, 98, kom inte ut ur sitt hus och många hade förmodligen gett upp hoppet om att hon levde. Men när räddningspersonal fick upp dörren satt hon där vid god hälsa och gott humör. Maria hade fått tiden att gå genom att virka, förklarade hon för den häpna personalen.”

Mustighetstyp no 3. "Elefantmustig"

Elefanten är ett av djurrikets mustigare inslag. Men herr Elefant är varken ta-plats-mustig eller Carl Lidbom-mustig. Han är elefantmustig.

Man behöver dock inte vara elefant - eller ens ett djur! - för att kategoriseras som elefantmustig. Inte alls. Det krävs bara att man stämmer in på ett par punkter.

Lugnet. Den elefantmustige mannen har en aura av lugn omkring sig. Han lunkar fram, gärna med armarna lätt rörande utmed sidorna som den ta-plats-mustige. Lugnet och lunkandet förtar dock inte den majestätiska skepnanden. När Herr Elefant spatserar fram - för det handlar om att spatsera! - då märks det. Humöret är stillsamt och vänligt. Den ta-plats-mustige brusar upp och blir upprörd, den Carl Lidbom-mustige grinar illa och skäller. Men den elefantmustige brusar aldrig upp, ler bara värdigt och lunkar vidare. Men om det behövs smäller han till. Dock inte med skällsord eller rödbrusigt ansikte, utan helt enkelt med en välriktad smäll på käften.

Fetman. En elefantmustig är behagligt fet. Men knappast överviktig, enligt honom själv. "Storvuxen, min gode man. Storvuxen", kan han förklara sig med ett vänligt leende. Naturligtvis beror storleken på intresset för mat. Mer mat än dryck, faktiskt. En kall pilsner föredras framför vin. Men det mesta går ner i elefantbuken.

Säckigheten. Kläder inhandlas på speciella herrkonfektionister som har "Big Boy", och liknande. Eftersom en elefantmustig är "stor" så sitter inget särskilt bra. De stora kavajerna - som ofta är gröna och beiga - ger därmed ett säckigt intryck, liksom gör byxorna som sitter lite illa strax under midjan.

Att vara elefantmustig är att, med bibehållet lugn, äta gott igenom livet, vara välklädd utan att vara välskräddad. Och framför allt - att trivas bra med sin tillvaro å gatornes savanner.

Glad Påske!

En sysslokväll i ett syssloliv

Våren har kommit och vad gör man med den lördag man plötsligt fått en lucka? Vännerna samlas å eftermiddagen efter den första vårhelgen.

Man har kavaj och pressvecks, eller kostym och rosa slips för att framhäva den rödflammighet som vårsolen eller det myckna vindrickandet framkallat i ansiktet. Man dricker ett franskt vitt vin – Poully Fume 2006 och äter ankpaté på snitt medan kvällssolen går ner. Då beger man sig ut å restaurang.

Eftersom ankan fortfarande gör sig påmind struntar man i förrätt och går direkt på varmrätten. Man äter:

Det mustiga alternativet - Lammlegg med gemsallad,schalottenlök,chorizo och grönaärtor. Detta sköljs ner med mängder av rött vin förstås i detta fall en Bellingham, Cabernet Sauvignon ifrån Sydafrika 2005.

Det våriga alternativet med grillad tonfisk med blomkålscreme, grönsaksvinaigrette.koriander,mandelpotatis chips och fyra sorters peppar. Till detta dricker man ett spanskt rosévin Agramont Navarra 2007.

Man avslutar taffeln med Chokladtryffelterrinne.

Efter detta går man å en bättre bar och tar en snabb espresso innan man går in på drinkmenyn. Det själklara alternativet blir en djupgrön cocktail med absint, limejuice, vodka, mynta och vispad äggvita. Vispad äggvita är vårens passion.

Efter denna kväll är man en nöjd syssloman. Man knäpper upp en knapp i och hummar lite grand åt det angenäma susandet i huvudet. Man somnar godth som en skjuten kejsare. Ytterligare en sysslodag i ett syssloliv.

Mustighetstyp no 2. "Carl Lidbom-mustighet"

Den andra av de grundläggande mustighetstyperne är den, för mången kanske okända, s k Carl Lidbom-mustigheten. Kategorin har naturligtvis fått sin benämning av upphovsmannen med samma namn - Carl Lidbom.

Carl Lidbom (1926-2004) var hög jurist, statsråd och ambassadör. Av karriärskäl var han också socialdemokrat. Lidboms livsstil, intressen och nöjen förkroppsligade på alla sätt en kategori av mustighet, där det färgstarka och uttrycksfulla liksom hämtar sin näring i en rökig fransk hög-stjärnig restaurang.

Kläder. En Carl Lidbom-mustig person är välklädd. Dock inte till vilket pris som helst. Det är inte tal om något "trams" med bröstnäsdukar, kulörta slipsar eller annat ofranskt. Kostymen är sobert mörkblå och slipsen likaså. Skjortan är gärna ljusblå. Allt är sobert utan extravaganser. Medan en ta-plats-mustig sommartid skulle bära storspräcklig skjorta utanför byxorna, skulle en Carl Lidbom-mustig bära kortärmad vit skjorta nedstoppad i linnebyxor.

Rökning. En Carl Lidbom-mustig är, per definition, rökare. Men så fort det handlar om pipa eller cigarrer rör det sig inte om Carl Lidbom-mustighet. Möjligen kan en Carl Lidbom-mustig röka cigarr å någon socitetsfest i smoking, sisådär, men då bara för etikettens skull när man blir bjuden. Annars röker man cigaretter. Mycket. Ofta. Det är i cigarretten som den Carl Lidbom-mustiges själfva livssluft finns. Mer än kläderna är det just den elegante cigaretten som uttrycker ägta Carl Lidbom-mustighet. Den Carl Lidbom-mustige skrattar i mjugg åt rökningens hälsorisker. Röka är helt enkelt något man gör. Det finns inga alternativ. Men man röker inte med munstycke eller annat "fjolligt", som den Carl Lidbom-mustige skulle säga skrattande i goda vänners lag. Inte heller har man något tramsigt och opraktiskt etui. Däremot ska det vara franskt och dyrt. Riktigt dyrt. En Carl Lidbom-mustig hittar sitt märke och håller sig till det, ety han röker inte vad som helst. Trots sitt motstånd mot "finlir" när det gäller rökning, är han en stor finsmakare. Gauloises cigaretter ligger bra till.

Dryckesvanore. Som alla mustiga dricker den Carl Lidbom-mustige vin. Mycket vin. Vin. Vinsorter, vindruvor, vin till den och den rätten. Allt handlar om vin. Det finns ett enormt intresse för vin. Whiskey och groggar kan väl vara trevligt, men inget är ändå som vin. Vin.

Kärlek. Den Carl Lidbom-mustige har en älskarinna. Inte av respektlöshet mot sin hustru/motsvarande, eller för att han inte älskar henne. En älskarinna är helt enkelt något man har. Det har den Carl Lidbom-mustige lärt sig i Frankrike. Med älskarinnan är det ofta som med rökning: det ska vara franskt och dyrt. Riktigt dyrt. Men man hittar sin älskarinna och håller sig till henne, ety man är inte med vem som helst.

Möten och mat. Man träffar inte vänner för "en fika", "en kopp kaffe", "en promenad" eller något sådant. Man ses å en restaurang! En Carl Lidbom-mustig har en handfull riktigt bra restauranger i världens stora städer där han mer eller mindre är stamgäst, eller åtminstone känner sig trygg. Men detta med dyra restauranger är inget som den Carl Lidbom-mustige liksom talar om som om vore han lite "fin"; han säger inte "Ska vi äta en bit mat?" Nej, han talar om matställena som om det inte fanns så många alternativ: "Vi kan väl ses på Le Meurice då?"

Politik. En Carl Lidbom-mustig är socialist av några slags (obegripliga?) konservativa skäl. Det handlar om stabilitet och samhällsbevarande. Socialismen är fransk och mest en finess. Man hatar kommunister och "tokvänster".

Detta är Carl Lidbom-mustighet. "Man skulle ha tänkt det i alla fall", säger jag och håller cigaretten i ena handen, småskrattandes med hes, rökig röst. Jag har ätit en god fransk måltid bestående af chèvrebrulée med liten sallad, hummersoppa, någon tryffel uppå en Boeuf Bourguignon. Jag har lutat mig tillbaka, lett i mjugg åt min text och känt mig lite sådär socialistisk. Det här med solidaritet är väl ändå viktigt.

Man skulle ha tänkt det i alla fall.