Halloween!

Sverige är ett land med ångestladdad dödsskräck. I inget annat europeiskt land går det så lång tid mellan dödsfall och begravning som här. Snittet är en månad, medan norrmännen enligt lag begraver sina döda inom åtta dagar.

Eftersom vi är rädda för döden leker vi Halloween i dessa dagar. Istället för ett medicinskt faktum, blir döden då istället en trevlig maskerad. Ety, marginaliserad är sedan länge den fina svenska sedan att särskilt använda denna helg till att minnas de döda. Bättre då med med någon slags bjudning, eller "festa" som de flesta Halloween-utövare kanske säger.

Sysslomannen däremot är en gammal god svensk och hatar alla slags white trash-fester. Därför kommer han i morgon kväll, efter en bättre middag i hemmets lugna vrå, besöka sina käras gravvårdar å kyrkogården. Där kommer han att tända något ljus samt i stillhet minnas dem som gått före, i ödmjukhet över livets gåva och inför det faktum att även han har döden att se fram emot.

Väl hemma kommer han att vara klädd i en lufsig kofta, så att intrycket av "arga gubben" blir komplett när han kastar ut de tarvligt utklädda grannungarna i oförståndets och dumhetens kyla, som de genom egen lojhet och oförstånd förutbestämts till.

Sysslolif önsker en god allhelgonahelg!
Memento te mortalem esse.

Sysslotävling!

Direktör Thomas Jisander har idag dömts till fängelse för anstiftan till grof förskingring.

Är han en syssloman eller inte? Se klippet nedan och ange svar i kommentarfältet.



Lycka till!

Naturen kallar!

Hösten är en tid för en Syssloman. Hjortronlikören är mogen, vädret tarvar en whiskey i länstolen allt som oftast, och det är tid för kontemplation.

Men innan löven skrumpnar ihop till den grådaskiga tillvaro nya tiders barn känner som vinter, vill man ut i skogen – det har blivit dags för svamphelgerna! Nu tycker kanske en och annan att det varit moget länge men betänk att den riktiga utmaningen är att plocka svamp när frosten står å dörren!

Man sätter gasen i botten ut å landsvägen. Bakom sig lämnar man det förpestade stadslivet, lattepappor, skrikande barn, jantelagar, extrapriser och repriser och gör det som Rosseau och di andra drömde om..

Träd med kråkor av Caspar David Friedrich
som nu kan beses å Nationalmuseum

Man ger sig ut med en redig korg, stövekskaften i knäleden, tweed, halsduk, hjortronlikör och en näsa för de gylldene kantarellerna eller kanske de matiga sopparna? Först vittjar man di gambla gömmorna, grämer sig över att folk hittat överallt numer eller att skogen försurats. Så provar nya svampmarker. Sen äter man en ordentlig matssäck och en kopp kaffe.

Man går å andra sidan vägen, dit man vanligtvis inte söker sig. Tittar på myrstackarna och lavarna för att ta ut en riktning, sätter sig i snåren och tar en klunk hjortronlikär innan nästa dunge utforskars. Där, ja just där - hittar Sysslomannen sitt guld i samklang med skogens och markens befriande samvaro.

Framåt kvällen sitter man visslandes i köksoffan och rensar sin tredje korg. Man har en stuvning redan puttrande å spiseln.

En sådan dag är det gott att vara syssloman!

Det gylldene guld (vid sidan om punchen)

Den förpestade stadsbilden...

När sysslos medarbetare idag skulle äta lunchmat på ett sånt där nydanande salladsställe byttes ivern av den fina maten inom kort till en panikångestattack tillfogad av ett välkänt problem inom den nutida stadsbilden.
Aptiten förlorades plötsligt och mattallriken blev bara uppäten till hälften. Något kaffe på maten - som redan betalts för - blev det inte heller.
Fenomenet är inget nytt, det är heller knappast första gången någon gnäller på det; tvärtom börjar det bli tjatigt att höra kritik emot denna grupp. Det hindrar inte syssloliv att tycka lika illa om det fenomen som alla andra - utom deltagarna i denna rörelse - också tycks hata. Det handlar om de unga mammornas "offentliga barnpassning".

Nio barnvagnar med tillhörande mammor och barn slog sig plötsligt ner invid sysslolivs medarbetares lilla lunchbord. Detta ägde rum på en restaurangyta stor som ett mindre studentrum. Lunchfriden förböts abrupt till ett inferno av skvallrande tugummituggande mammor, gallskrikande spädbarn, totalblockerade utrymmen, inträngda gäster, snoriga syskon, fånigt bebisprat, fotande till barndomsalbumen och droppande bröstmjölk.
Nu tänker väl förstås vissa läsare: "oj vad förutsägbart och mossigt att syssloliv skriver om detta eftersom mamman i sysslomännens värld ska stå hemma vid spisen, så tyyyyypiskt sysslolif". Till dig som fick en sådan tanke vill jag återspegla förutsägbarheten till dig själv; så förutsägbart att d u fick j u s t d e n tanken. För detta handlar ur sysslolifs perspektiv ingalunda om könsroller eller traditioner, det handlar enkom om dels ren och skär respekt för andra människor, dels om omtanke för barnen i fråga.

Att utsätta sina medmänniskor för det dessa mammokollektiv gör framstår som oacceptabelt för många andra grupper i vårt samhälle. Ta till exempel ett restaurangbesök av en grupp om tio rullstolsbundna som velat luncha på en central lunchkrog. De skulle behöva kryssa in med tiotalet rullstolar på restaurangen och av uppenbara anledningar blockera vägar och försvåra för andra gäster att äta (Märk väl att utrymmesproblemet bara är ett av de problem som mammorna åsamkar sina medmänniskor) Nu skulle väl alla av oss verkligen unna en sådan grupp som rullstolsbundna att komma ut på restaurang, men g r u p p e n s j ä l v a skulle aldrig drömma om att i lag om tio rullstolar - utan att i vart fall anmält det till restauratören i förväg - ta sig in på en lunchrestaurang i rusningtid; detta av just medtanke till sina medmänniskor. Men det hindrar inte dagens mammor. Varför är det så? Sysslolif kan bara spekulera i hela fenomenet men uttryckssättet signalerar ett obehagligt och aggressivt rättighetstänkande; en slags oantastlig rättighet som ingen får ifrågasätta eftersom småbarnsmammor har det tufft som det är! Basta. Läskigt tycker sysslolif.
Det är dock också en sysslouppfattning att små barn inte ska uppfostras i restaurangmiljöer. Buller och pladder, ohälsosam luft och osäker miljö bör man bespara de yngsta från så länge som möjligt. Vem kan egentligen säga emot det? Det gäller även de ofta förekommande syskonen till de jollrande barnvagnsbarnen. De är ofta med och av klänger och ruskar av leda i lillsyskonets barnvagnen då de inte är upptagna med att blänga på andra restaurangbesökare med sina stora oförstående ögon. Nej, ut med barnen i skogen eller lekparken där de kan andas frisk(are) luft, lära sig saker och aktiveras. Man kan raljera om att leka bonngård med kottar och pinnar, men det är är förmodligen betydligt bättre för barnen o c h mammorna - och alla andra - än att föra det krig som idag förs i landets städer.

Stereotyper

Hur stereotyp är du? Stämmer den gambla fina polariserade indelningen som det svenska folkhemmet är uppbyggt å? Kommentera nedan och säg om mönstret har brutits i ditt fall...

Om man röstar å Moderaterne
är man arg officer eller präst,
med SEB som bank,
prenumurerandes å Svenska Dagbladet,
och vid döden anlitas privat lokal begravningsbyrå.
Kyrklig begravning.

Om man röstar å Folkpartiete
är man småföretagare eller lärare,
med Handelsbanken som bank,
prenumurerandes å Dagens Nyheter,
och vid döden anlitas privat lokal begravningsbyrå.
Borgerlig begravning.

Om man röstar å Centerpartiet
är man bonde eller homosexuell (dock ej båda),
med Föreningsbanken (numer Swedbank) som bank,
prenumurerandes å lokaltidning,
och vid döden anlitas lokal begravningsbyrå.
Kyrklig begravning.

Om man röstar å Socialdemokraterne
är man jobbare eller karriärist,
med Sparbanken (numera Swedbank) som bank,
köpandes Aftonbladet,
och vid döden anlitas Fonus.
Kyrklig partibegravning.

Orka med landet lagom

Sysslomannen, som är en kontinental natur utan att vara utlänning, känner sig ofta instängd i sitt eget hemland. Det smalt snäva sociala och kulturella klimatet i Sverige kväver honom. Lika klart som han ser orsakssambanden till detta från Du-reform och industrivälde - lika klart håller han ut som motståndsman, trots att den kampen är hopplös.

Den gamla svenska stormakten byggde på enhet i trohet till konungen och enhet i religionen. Alla tyckte och trodde lika. Det var mycket bra. Sedan kom individualismens tidevarv med tyngdpunkt på personliga ställningstaganden i såväl politik (liberalismen) som religion (frikyrklighet). Alltså skapades en svensk mix av, å ena sidan, enhet och likriktighet men, på samma gång, individualism och självförverkligande.

Det är därför den i Sverige vanliga utsagan "Jag vill bli kändis" bara är ytligt individualistisk, eftersom den, trots den starka jag-fixeringen, är något som alla säger.

Den som har hört, och förstått, den festliga sången "Ingen vill veta var du köpt din tröja" hänger med å resonemanget.

Ett exempel från kontoret

Låtom oss ta ett exempel från kontorens värld.

Det finns extremt många skäl till att tycka att den vanliga mörka kostymen med diskret slips är den bästa kontorsklädseln: respekten för arbetskamraterna, förtroendeingivandet, representationen, med mera, med mera.

Den insikten har man gjort i hela Europa. Men inte i Sverige.

I Sverige ska man vara lagom. Det betyder att man ska vara ytligt individualistisk och det ska se ut som om man har "hittat sin egen stil". I själva verket ser man ut som alla andra. Drag blicken öfver en dag å stan eller ett större varuhus. Spana in de yngre damerne. Vad ser man, såhär i hösttider? Jo, majoriteten av dem har svarta kappor i trench- eller ullmodell. 75 % har stövlar, de andra ankelboots. Ungefär lika många har långt utsläppt hår. Alla har jeans. Nu anser drygt 95 % flesta av dessa damer att de har en egen stil. Sysslobetraktaren inser emellertid... "Nej, men. De är likadana!"

Låt oss återvända till kontoren och göra ett litet bildkollage.

Den som skulle klä sig såhär skulle på många kontor uppfattas som "extravagant", "överklädd", "snobb". Eller en svensk klassiker: "Hur ska han kunna möta människor, som är så finklädd jämt?" (I Sverige är det finaste som finns att "jobba med människor", trots att ingen vet vad det egentligen betyder.)

Men huh!! Såhär får man absolut inte se ut om man ska passa in i folkhemmet (som, by the way, är en myt).

Klockrent! Såhär ska man se ut på det svenska kontoret. Lagomt proper. Sin egen stil, men ändå som alla andra. Inte för välklädd, usch, då kan ju någon ta illa upp! Inte för egen, usch, då kan ju någon bli stött.

Sysslomannen känner sig instängd i sitt eget hemland - och i sitt kontor.