Vintersöndag i Sysslolivet

På en läsares uppmaning skriver Syssloliv idag om en romantisk aktivitet en Sysslosöndag i vintersverige.
Sysslomannen vet att uppskatta havet och skärgården särskilt om vintern. Istället för felnavigerande turister och stekare å sandhamnsresa föredrar Sysslomannen den karga vintern, de frusna kobbarne och när det knäpper i isen. Därför beger man sig gärna ut med fru, fästmö eller vänner å långfärdsskridskotur, gärna med pimpling efter matsäckslunchen. Ett annat alternativ är att ta en bättre båttur med lunch från övre däck och vintersolen i ögonen. Glöm inte varm Punsch i termosen!

Denne gode man sitter inte med SMS som en inskränkt skulle kunna tro. Nej det är den meditativa koncentrationen å vattnet och ljuset som är i fokus.

För den med gikt eller annat hinder för att komma ut å det öppna havet beger man sig å lämplig våffelservering. Våfflor äter sysslomannen gärna å vintern så att det osar och värmer. Bor man i huvudstaden åker man ut till Prins Eugens Waldermarsuddé där våfflorna förtärs innan man tar en tur bland den svenska sekelskifteskonsten. Man beser de så hyllade blomsterkreationerna som klär museet och tar slutligen en sakta promenad kring udden, spanandes mot det hav man föredrar på detta avstånd.

Utsikt från Lusthuset på Prins Eugens Waldermarsudde med Fåfängan i bakgrunden.

Löjtnantshjärta

Syssloliv är, som bekant, ingen politisk blogg. Men vi unnar oss att drömma om hur bra det egentligen var förut, innan allt blev förstört.



Det var å den tiden man hälsades med "goddag" och inte "tjenare" på snabbköpet. Det var å den tiden då riktiga män rakade sig. Det hände sig i de dagar då endast luffare hade toppluva eller skärmmössa å sig inomhus. Ja, det var å den gamla goda tiden när man kallade saker vid dess rätta namn: Individualism var självisk egoism, god ton var hänsyn till andra, och jeans var en utomhusarbetsbyxa.

Det var helt enkelt bättre förr. Men låtom oss icke förglömma att Sverige är ett mycket litet och socialistiskt land, därför ska vi uttrycka oss mer tolerant och nyanserat: Det var bättre förr, när det var värre.

Denna lilla blänkare är därför ägnad åt den gambla, fina och höglovliga officerskåren. Det har faktiskt funnits en tid när löjtnanter var smala med raka axlar och god bröstkorgshållning. De var då också välrakade å rätt ställe - alltså å hakan och ej kalrakade om hjässane. Å den tiden, när det var bättre, kunde officerare inte säga "R". De spottade naturligtvis inte å gatan, men kunde smälla sabeln i ändan på busungar eller luffare.

Vi hoppes att klippet ofvan var fint och fick er att känna ett romantiskt skimmer över "förr", en varm känsla inombords och en längtan att själfva, trots att det är år 2010, upprätthålla detta lif också idag.

Klippet nedan är emellertid bättre.

Sysslosprätten

Den uppmärksamme läsaren förstår att denna rubrik är en oxymoron. Ändå finns det sysslomän som, av olika glada skäl, kunnat lägga sig an med sköna dagsvanor. Det finns väl ett visst syssloliv också i detta.

Den gode Carl von Linné har i sin lilla text Stockholmscavallier beskrivit dagordningen för det tidiga 17oo-talets sprättar i hufvudstaden:

stiger upp kl. 8 à 9, coifferar sitt hår [kammar sig], kläder
sig;
kl. 1o går på coffehus, dricker ett par tassar [koppar] coffe,
pratar;
kl. 11 expedierer i staden sitt;
kl. 12 går på Riddarhustorget för att höra nytt;
kl. 1 spisar alltid med 1 à 2 kvarter vin;
kl. 3 går på coffehuset att taga sig coffe eller ett glas dricka;
kl. 4 göra någon visite;
kl. 5 går på Castenhof [källare vid Gustav Adolfs torg], eller någon
källare, dricker ett glas rhenskt vin;
kl. 7 går till Lars på Hörnet etc. att taga sig en järpa;
sedan spelar till in på natten, går hem, Gud vet vart;
äntligen får dropper, frossa eller hectique [könssjukdomar].

Är det någon som känner igen sig? Om inte - är det någon som trånar?

2 av 10 filmer du bör se innan du dör

Om man bara ska se en film om andra världskriget blir konkurannsen svår. Vi har filmer som Kanonerna på Navarone, Hjältarna från telemarken, Vinterkriget och Schindlers list. Men bättre är förstås de Tyska filmerna som är mer mångfasetterade, mindre pompösa och betydligt skitigare. Vi talar om filmer så som Das Boot, Stalingrad och Der Untergang.

Men i samma förhållningssätt som Sverige eftersträvade när det begav sig förhåller vi oss i ett slags mellanläge och väljer således en film med polsk härkomst. Der Blechtrommel ifrån 1979 (baserad på Gunter Grass roman) ger en oemotsvarad bild av krigets vansinne men inte minst tidens andar.

Handlingen följer Oskar, en ond dvärg (der onte gnome) som föds med exceptionella egenskaper och en envis vilja. Bland annat kan han avge ett så högt ljud att glas krossas, vilket blir ett utmärkt vapen från de som vill ta ifrån honom den älskade Blecktrumman. Från en liten excentrikers perspektiv får vi följa Polens indragning i kriget och de skiftande levnadsöden som detta medbringar. (På vissa sätt bär historien vissa likheter med vår svenska Pär Lagerkvists ”Dvärgen”.)

OBS denna film är inget för den som efter mattinén tänkt ha ål till supén.

En fantastisk scen visar när Oskar går på en av de stora Nazistparaderna för att spela å sin trumma. I denna en av filmhistorien mest mästerliga sekvenser (som går att beskåda nedan) får vi beskåda hur musik och bild kan samverka i film på ett oöverträffat sätt, där själva klippningen och takten skapar en audiovisuell poesi. Vi lär oss hur man genom att hålla en annan takt än massan kan få dem att glömma marscherandet och dansa till ens egen trumma. Till råga på allt kan man regna på deras parad. Ge särskilt akt på den fantastiska ”Koreografin” när nazist dignitärerna kliver ur bilen, mottager blommorna och hälsar å barnet!

Uppförandet för Sysslomannen låter sig här inspireras av vikten av den annorlunda synen bredvid de stora, episka/enformiga berrättelserna. Man skulle kunna säga att det som Albert Engström:

”Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original”.

Se den fantastiska scenen här.

1 av 10 filmer du bör se innan du dör

The Bishop's WifeHandling. I denna romantiska komedi från 1947 ber biskop Henry Brougham (David Niven) om ett gudomligt ingripande för att få till stånd den nya katedralen, mot alla mänskliga odds. Hans bön tycks besvaras genom ängeln Dudleys (Cary Grant) inträdande å scenen. Dudleys himmelska uppdrag som rådgivare till biskopen är emellertid högst konfidentiellt, varför han endast avslöjar sin rätta identitet för denne. Alla charmas av den nyanlände, och välklädde, gentlemannen. Alla utom biskop Brougham, som både tvivlar på ängelns autencitet och störs av hans gentlemannamanér visavi biskopinnan Julia (Loretta Young). Filmen har naturligtvis den rätta julstämningen, med snö, glada barn och en nalkande julefrid. (En skräpig uppföljare gjordes 1996: The Preacher's Wife med Denzel Washington, Whitney Houston och Courtney B. Vance.)

Kläder. Ja, här står verkligen 40-talets permanent fashion å sin topp - det som envar syssloman än idag låter sig beledsagas af. Cary Grants välkammade frisyr och vackra leende gör förvisso att han ser bra ut i det mesta (notera t.ex. hur han bär en ganska stor ulster i filmens inledning, vilket naturligtvis inte gör något). David Niven borde vara ett stilideal för dagens biskopar. Här är det inte fråga om hängkavaj och loafers, utan om reglementsenlig mörk kavajkostym och präststock. Nivens eleganta mustascher borde vara ett ideal för alla män. Den som är lagd åt det mer uttrycksfulla hållet kan låta sig inspireras av professor Wutheridge (Monty Woolley), som själfklart bär tweed, tjock tröja och tokig halsduk/fluga. I filmen uppträder professorn också i dressing gown, serverandes sherry.

Uppförande. Sysslomannen låter sig här inspireras av Cary Grants karaktär. Ängeln Dudley är gladtrevlig mot människor å gatan, hjälpsam och go' med barn. Samtidigt är han lite finurlig och klumpig, vilket gör honom charmig och omtyckt. Biskopens idealism och arbetsnarkomani är också något att eftersträfva, så länge man ser upp med att inte glömma sina nära och kära - vilket ängeln Dudley söker åvisa biskopen. Det biskopliga arbetsrummet/biblioteket är tjusigt. Den som kan bör möblera så. Biskopen och biskopinnan ber gifvetvis anspråkslös bordsbön före kvällsvarden.

10 filmer du bör se innan du dör

Det finns antagligen en och annan gammal buttergök eller trollfarbror som skrockar över att film inte är en gentlemannanjutning. Dessa vill istället hänvisa till afvnjutandet av ett gott poem eller iskyld punsch såsom det ägta sysslomannalifvets viktigaste inslag.

Dessa är väl goda ting, men ihågkom att sysslomannen är en romantiker såsom från en svartvit film, med kulört kostym, bekväm hatt och lättburen cigarett. Att njuta film, och i synnerhet biofilm, är således en viktig del i sysslolivet. När sysslomannen uppvaktar en dam går inte första "träffen" å svulstig restaurant, ety att bjuda ut för "en bit mat" är något som hör den nya krogkulturen till. En god middagsmåltid kommer som tidigast vid "träff" n:o 2. Istället frågar sysslomannen försynt om han kan få bjuda på en kopp kaffe. Man går då å konditori och äter bakelser med kaffe i riktiga koppar med fat. (Den ärbara damen nekar naturligtvis sysslomannens invit om att få betala, och betalar istället själv denna första gång.)

Efter att ha varit å konditoriet är det dags för bio! (Nu betalar sysslomannen både biljetterne, och får det att framstå som att det skedde "av en händelse" - alltså inget "jag betalar-tramsande".)

Därför ska Syssloliv nu gifva någre gode tips å 10 filmer du bör se innan du dör. Inga av dessa går dessvärre längre å biograferne. Likväl innehåller de allt vad en syssloman bör känna till, förstå - och inte minst klä sig som!

Utifrån kategorierne
handling,
kläder, och
uppförande
kommer vi att visa varför envar syssloman måste se den aktuella filmen, för att låta sig inspireras.

Låt er väl smaka.