Om man bara ska se en film om andra världskriget blir konkurannsen svår. Vi har filmer som Kanonerna på Navarone, Hjältarna från telemarken, Vinterkriget och Schindlers list. Men bättre är förstås de Tyska filmerna som är mer mångfasetterade, mindre pompösa och betydligt skitigare. Vi talar om filmer så som Das Boot, Stalingrad och Der Untergang. Men i samma förhållningssätt som Sverige eftersträvade när det begav sig förhåller vi oss i ett slags mellanläge och väljer således en film med polsk härkomst. Der Blechtrommel ifrån 1979 (baserad på Gunter Grass roman) ger en oemotsvarad bild av krigets vansinne men inte minst tidens andar.
Handlingen följer Oskar, en ond dvärg (der onte gnome) som föds med exceptionella egenskaper och en envis vilja. Bland annat kan han avge ett så högt ljud att glas krossas, vilket blir ett utmärkt vapen från de som vill ta ifrån honom den älskade Blecktrumman. Från en liten excentrikers perspektiv får vi följa Polens indragning i kriget och de skiftande levnadsöden som detta medbringar. (På vissa sätt bär historien vissa likheter med vår svenska Pär Lagerkvists ”Dvärgen”.)
Handlingen följer Oskar, en ond dvärg (der onte gnome) som föds med exceptionella egenskaper och en envis vilja. Bland annat kan han avge ett så högt ljud att glas krossas, vilket blir ett utmärkt vapen från de som vill ta ifrån honom den älskade Blecktrumman. Från en liten excentrikers perspektiv får vi följa Polens indragning i kriget och de skiftande levnadsöden som detta medbringar. (På vissa sätt bär historien vissa likheter med vår svenska Pär Lagerkvists ”Dvärgen”.)
OBS denna film är inget för den som efter mattinén tänkt ha ål till supén.
En fantastisk scen visar när Oskar går på en av de stora Nazistparaderna för att spela å sin trumma. I denna en av filmhistorien mest mästerliga sekvenser (som går att beskåda nedan) får vi beskåda hur musik och bild kan samverka i film på ett oöverträffat sätt, där själva klippningen och takten skapar en audiovisuell poesi. Vi lär oss hur man genom att hålla en annan takt än massan kan få dem att glömma marscherandet och dansa till ens egen trumma. Till råga på allt kan man regna på deras parad. Ge särskilt akt på den fantastiska ”Koreografin” när nazist dignitärerna kliver ur bilen, mottager blommorna och hälsar å barnet!
Uppförandet för Sysslomannen låter sig här inspireras av vikten av den annorlunda synen bredvid de stora, episka/enformiga berrättelserna. Man skulle kunna säga att det som Albert Engström: 
Det finns en mycket äcklig scen i filmen där man fiskar ål med hästhuvud. Jag har för mig att dvärgpojken retar sig på detta. STämmer det?
SvaraRaderaTack för bra inlägg!
Det stämmer väl. Ålen, som bekant asätare, fiskas bäst med kohuvud. Faktum är att åren på andra hälften av 1940-talet var osedvanligt goda ålaår i Norge. Mindre aptitretande är att detta förstås berodde på de många sänkta slagskeppen i nordsjön.
SvaraRadera/Redak
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderahttp://www.lensculture.com/awards-2009-hm.html?thisPic=25
SvaraRadera