Vinimitation

Ett gott vin är Syssloliv. Men som vinälskare måste man ständigt vidga sina vyer, prova nya viner och kombinationer. Ett konventionellt sätt att göra detta är att läsa vinskribenternas spalter. Det blir i längden något fantasilöst. Sysslolivs dryckesredaktion har därför - för att få lite ny vin- och dryckesinspiration - börjat tillämpa den gamble fina principen om imitation. Syssloliv lanserar härmed principen om s.k. vinimitation. Vinimitation kräver ett imitationsobjekt. Det får man genom att gå till Systembolaget, ställa sig bland hyllorna och vänta. Bara vänta. Till slut kommer det någon person som kan vara intressant att vinimitera.

Igår fanns Sysslolivs redaktion på plats bland hyllorna iförd trenchcoat, polotröja, gubbkeps och solglasögon (Klassisk spionutstyrsel; ingen får nämligen misstänka att man är ute efter att vinimitera.)

Klockan gick, men inget intressant objekt. Klockan 18.07, inträder dock vår justitiekansler småvisslandes. Med bestämda steg gick han mot boxvinerna. Sysslolivs reporter agerade snabbt; med anteckningsblocket i högsta hugg följde han med JK på behörigt avstånd. Utan att någonsin tveka eller darra på manschetten valde JK ett sydafrikanskt boxvin. Han visste precis vad han skulle ha. Han hade gjort detta förr.

Han betalade för sig och lämnade butiken. Vinimitatören från Syssloliv skred till verket. Med en box av South Atlantic (Shiraz Cabernet Sauvignon) för 169 kr lämnade sedermera vår reporter Systembolaget och småsprang hem för att prova.

Fruktigheten var påtaglig, tydliga toner av svartvinbärssylt avslöjade ett budgetvin som nog gör sig mest rättvist till kanske en lammfärsbiff på måndagkvällen. Något utöver det vanliga kan inte utlovas och detta JK-vin är knappt värt sina 169 kr.

JK-vinet får 2 av 5 möjliga manchesterbyxor.

Sysslotävling - The Working Man

Det är helg. Folk har annat för sig än att läsa bloggar. Då passar vi på med den andra sysslotävlingen - The Working Man!

Syssloliv tror att varje yrkeskategori har sin elegant. Varje professionell kår har någon som uppnått det där lilla extra. Eleganten med det lilla extra är den stiligaste inom sin krets - och därmed ett föredöme för varje kollega.

Genom att bedöma klädsel, frisyr, karaktär och chosefrihet kommer Syssloliv att kora vinnarna av titeln Den Föredömlige Eleganten inom följande yrkesgrupper:

1. Advokater
2. Affärsmän
3. Akademiker
4. Författare
5. Idrottsmän
6. Militärer
7. Präster
8. Skådespelare

I morgon, söndag, presenteras vinnarna.

Syssloliv - mycket roligare lördagsunderhållning än Melodifestivalen!

Utmanaren

För några veckor sedan kunde Sysslolivs läsare njuta av ett fint exempel av harpälsglasyrens mästare Berndt Friberg på Gustavsberg. Denna gång har turen kommit till Rörstrand, som genom åren också haft många framgångsrika keramiker i sitt stall. Spontant tänker nog många på Gunnar Nylund, som får anses vara Rörstrands främste, men idag skall Syssloliv uppmärksamma en av Nylunds lärjungar; Carl-Harry Stålhane.

Stålhane föddes 1920 och kom till Rörstrand 1939 som 19-årig, okänd tecknare. Under de perioder då CHS inte var inkallad med anledning av kriget, arbetade han flitigt på Rörstrand och lärde här känna Isaac Grünewald för vilken han sedermera även studerade för i Stockholm.

Efter studier i Paris återvände CHS till Lidköping där han under Gunnar Nylund sedan kom att utveckla sitt arbete. Vissa anser CHS:s arbete något ojämnt men skickligheten går inte att ta miste på. 1973 lämnade CHS Rörstrand och öppnade sin egen studio som han kallade för Designhuset och fortsatte där att utveckla sitt arbete med Kinesiskt och Japanskt stengods som inspiration.

CHS gick ur tiden 1990 och har lämnat efter sig en stor mängd arbeten. Dagens exempel - som pryder Syssloredaktionen - är ett 1950-talsarbete.

Syssloliv är ingen politisk blogg, men det är en blogg med känslor. Idag är redaktionen litet nedstämd över de konstitutionella problem som uppstår när ätten Westling (det blivande kungaparets barn) bestiger den svenska tronen. Ett par fel begicks för många år sedan, då Kronprinsessan fogades samman med en tradition där denna typ av äktenskap är möjliga. Man ska dock inte gråta över spilld mjölk.

Syssloliv gläds med alla Konungens undersåtar åt Hennes Kungliga Höghets stora lycka. Tillsammans med hela det svenska folket förenas vi i ett sant, gott och skönt jubel. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.

Tjena du! Och ni då?

Ett kåseri.

Det är möjligt, rentav sannolikt, att de flesta nivåer i det sociala livet klarar sig bäst med "Du-andet". Att ovårdsamt använda "Ni", bara för att verka konservativ och belevrad, kan bli både oförskämt och lite märkligt. Å andra sidan har Du-andet med allt och alla skapat en olustigt familjär stämning med människor som man faktiskt inte vill känna sig privat med. Vardagsrummets myspus passar inte inte för alla sociala nivåer. Låt mig ge några skräckexempel.

Du. I artikelförfattarens lokala matvarubutik finns en ung man som är kassör. Han har ingen kaxig uppsyn och beter sig inte märkligt i övrigt. Däremot envisas han att alltid hälsa den betalande kunden med "Tjena!" Vad är det för trams?! Finns det inga charmkurser för personalen på Ica, Hemköp eller Coop? "Tjena" är väl det mest familjära och "grabb-kompis-vänliga" ord man kan använda? Ett "Hej" hade varit betydligt bättre. Nu säger säkert en och annan läsare av Syssloliv att även "Hej" är alldeles för alldagligt och uppsluppet. Kan möjligen medgivas. Men det är hästlängder mellan "Tjena" och "Hej". En stilla nick med ett välkomnande leende går också bra. Man vill faktiskt inte stå och småprata i snabbköpskassan.

Ni. Många som vill vara konservativa använder gärna "Ni" - särskilt när de talar med äldre människor. Ålder och rang avgör ju av tradition vem som får använda "Du". Men att fortsätta med "Ni-ande" efter att man presenterat sig är tramsigt och unket. "Ni-andet" förutsätter samhälleligt samförstånd. Sådant finns inte. Vill man ändå bruka "Ni" ska man göra det sparsamt. I Sverige presenterar vi oss alltid med för- och efternamn, ytterst sällan titel. Därmed kan man i regel efter presentationen bruka "Du". Och om Part 2 säger "Du" och du själv fortsätter med "Ni" är du mycket oförskämd. Därför är det ju skandalöst att det finns de som säger "Ni" till sådana man till och med är "Bror" med, bara för att verka som en svartvit film. Det är ju för f-n det värsta man kan göra.

Vill man upprätthålla ett måttligt "Ni-ande", vilket inte är fel, får man alltså vara aktsam och uppmärksam.

Många tänker dock att "Ni" är fint och "Ni-ar" alla man vill visa respekt för. Då får man ju inte glömma bort att titeln alltid vinner. "Ni" säger vi ju till den vi inte känner till, den vi inte presenterats för.

Ett exempel: Om en officer i uniform går in till en bättre herrekipering och personalen, för att verka artig, säger "Ni" vore det ju heltokigt. Då får man säga "Kapten", "Majorn", eller vad det kan handla om. Här är väl problemet att få begriper de militära graderne. Och svårare är det ju att identifiera, exempelvis, en advokat, så tillvida han inte bär den karaktäristiska advokatskjortan.

Men ibland kan det vara både skojigt, och nyttigt för den som tilltalas, att man använder ett nonchalant "Du" istället för den förväntade titeln. Behöver man självförtroende för att våga detta, kan man helt enkelt intala sig att vi faktiskt lever i Sverige. Här säger vi "Du" till varandra. Take it or leave it.

Snopet

I en handvänding ter sig det bästa av svenskt herrmode som en livlös efterrätt...

"Stig Malm spelar i en Oscar Jacobson-kostym och Erik Penser i en kostym specialsydd av hans engelske skräddare."

Om schackspelande vänner från di.se.

Sysslolivet. Stilikoner i politiken II

Syssloliv har fått många intressanta reaktioner på vår artikel om Gunnar Hökmark som stilikon för det äkta sysslolivet. Den som inte förstår varför politiker kan vara goda exempel för detta tidslösa liv bör nog sätta sig ned nu. Här kommer en rövare. Stilikon II - Göran Persson, herre till Torp.

Likt Gunnar Hökmark använder sig Persson av en lättskött, lättkammad frisyr utan pomada eller hårvax. Detta är idealisk för den som lever med tidiga mornar, ständiga hotellvistelser och ett oregelbundet liv över huvud taget. Håret borstas i sidled och är snyggt kortklippt, vilket gör att tunnhårigheten varken blir pinsamt dold eller ser "skallig" ut. Ett klassiskt trick!

På Torp äter man vanlig sörmländsk grötfrukost. Till detta serveras ägg, kaffe och smörgås. Persson är en sådan som uppskattar continental breakfast när han är på hotell. Hemma ska det vara svenskt.

Politiker, och kanske särskilt socialdemokrater, beskylls ofta för okunskap, smaklöshet eller dekadens när det gäller kläder och livsstil. Men som statsminister var Persson en mästare på att klä sig rätt vid rätt tillfälle. En äkta svensk sofistikerad Oscar Jacobson-stil blev hans signum - och klädde honom väl. Persson hade aldrig stigit ur regeringsplanet i trekvartsshorts och tenniströja (som statsminister Fredrik Reinfeldt...) På besök utomlands bar Persson alltid kostym. Kolgrå var vanligast. Givetvis var det aldrig fråga om några extravagant lekfulla slipsar eller kulörta näsdukar, a la Jan Eliasson. Persson var statsman och såg ut som en statsman. Elegant, sofistikerad - och modest. Det är Syssloliv!

I det dagliga arbetet i regeringskansliet, eller vid mindre viktiga plenardebatter i riksdagen, bar Persson alltid klubblazer och grå ullbyxor. Denna "arbetsuniform" är ett utmärkt exempel på Perssons förmåga att klä sig rätt vid rätt tillfälle. Kombitionen kavaj, slips och grå byxor är en manlig klassiker - gångbar i de flesta sammanhang i vardagsarbetet. Klubblazer och snyggt skurna ullbyxor (på vintern flanell!), som Persson alltid bar som statsminister, är klassikern med en stor portion finess! Naturligtvis hade Persson inget kulört näsduk; dels för att det inte är politikerstandard, men dels också för att det inte passar hans ålder. Som sagt: Jan Eliasson är inte så elegant som man skulle kunna tro...

Exemplarisk. Persson i sin "dagligdräkt".

Vi ska nu analysera en bild för att konstatera Perssons Syssloliv ytterligare. Skåda:

Vi ser här två politiker. Den ene signalerar osäkerhet och brist på pondus. Klädstilen är förutsägbar, utslätad och dödtrist. Notera särskilt den torra slipsknuten; liksom perfekt och "modern". Persson, å andra sidan, tar för sig på sin kollegas bekostnad. Han är glad och mustig. Pennan i kavajfickan - ja, själva valet av penna istället för bröstnäsduk! - signalerar en härlig nonchalans, som är väldigt mycket Syssloliv. Slipsen är statsmannamässig i färg och sidenkvalité. Slipsknuten är mycket snygg i klassisk four-in-hand.

Reinfeldts uppenbarelse säger: "Hehe, förlåt..." Perssons säger: "Haha, le mot kameran så bjuder jag på middag sen!"

Persson är ingen vinkännare, men den konsten är å andra sidan få förunnat. Däremot har han alltid varit duktig på mat och är själv mycket road av matlagning. På Torps herrgård är vilt det givna å middagsbordet.

Rätt klädd vid rätt tillfälle. Persson på Torp.

Natten avnjuts med början i en bra cognac och avslutas i en randig pyjamaskostym.

Göran Persson-länken: Oscar Jacobson

Sysslolivet. Stilikoner i politiken I

Vårt senaste inlägg om tre föredömliga sysslopolitiker, som på olika sätt gjort Sysslolivet till sitt, var mycket uppskattat. Vi fortsätter här med några djupdykningar ipolitikens stilikoner av äkta Syssloliv. Först ut är Gunnar Hökmark, svensk ledamot av Europaparlamentet.

Den lättsamma frisyren gör mornarna enkla och okomplicerade. Hökmarks lätta blonda hår kammas bara åt sidan och är i perfekt längd för att slippa pomada eller hårvax. En kontinental dusch kanske inleder dagen. En kopp kaffe och en grapefrukt därhemma.

Det hektiska livet som Europaparlamentariker innebär inte bara debatter i plenum och många resor, utan också att ta emot tillresta grupper. Hökmark har ett särskilt intresse för ungdomen, och har ofta unga moderater på besök i Bryssel. Då utnyttjas flitigt möjligheten att bjuda på frukost i Europaparlamentets lokaler. Man smörjer då kråset med traditionell beneluxfrukost: olika sorters bröd, söta pålägg, apelsinjuice, färska frukter och kaffe.

Frukostanförande. Klicka på bilden för förstoring och lägg särskilt märke till de eleganta lädertofsarna å Hökmarks skor.

Under frukosterandet håller Hökmark gärna små lugna anföranden och besvarar de ungas frågor. På så vis uppstår en ädel samtalsform som vi känner från antiken: traderandet vid di gambles fötter. Det är i någon mån Syssloliv.

Lunchen äter man med fördel ensam i lugn och ro, kanske på någon av de trevliga restaurangerna på Square de Meeus nära parlamentet. Eller, i värsta fall, i parlamentets ledamotsrestaurang där man kan tala igenom saker med sina medarbetare. Hemma i Stockholm lunchar reservofficeren Hökmark gärna i mässen på K1.

Det myckna resandet mellan Bryssel och Strasbourg samt fram och åter till Sverige kräver en lättsam klädsel.

I Strasbourg hålls plenarsammanträderna; där bär Hökmark givetvis mörk kavajkostym, som sig bör i kammaren. Men under gruppsammanträden, kontorsarbete och seminarier i Bryssel har denne sysslolivare kommit på en bekvämare lösning. Kavaj, slips och chinos är en omtyckt klassiker som Hökmark begagnar sig mycket av.

Beprövad stil. Hökmark har kört med den ungmoderata klassikern kavaj, slips och chinos sedan lång tid. Nedan en bild från 1990-talet.

Att döma av Hökmarks blogg uppskattar han det goda samtalet vid middagsbordet. Politiska diskussioner över en god bit mat hör till vardagen.

Livet kring Europaparlamentet är dock kryddat av en stor portion politisk realism, och saknar utrymme för glans, prakt och värdighet. Middagarna i Bryssel - som visserligen är i händerna på det utmärkta belgiska köket - äts sent och i kavajkostym. Frackens frånvaro är särskilt tråkigt för Hökmark som är kommendör av Order for Merits to Lithuania, och alltför sällan kan bära sitt kommendörskors.

Natten avnjuts troligen i pyjamaskostym.

Gunnar Hökmark-länken: Rose & Born

Skrämmande

Sysslolivs medarbetare kan visserligen bjuda på sig själva, men detta är på gränsen till förnedrande. "Lika som bär" med två av oss är kanske att ta i. I så fall är det skrämmande. Riktigt skrämmande.


Ja, du glade!

Foton: Stureplan.se

Sysslopolitiker

Syssloliv är en förhållandevis opolitisk blogg. Emellertid tar vi oss i detta inlägg friheten att recensera några av våra folkvaldas, motsvarande, stilar. Sysslopolitiker eller inte. Döm själva.

Den tillrättalagde Jan Eliasson. Låt oss börja med ett dåligt exempel när det gäller kläder. Denne förre utrikesminister, FN-medlare med mera, är en äkta elegant på många vis. Han har genuin akademisk bakgrund, han talar vackert, är en framstående diplomat och har säkert mycket dyra vanor. Det är lite flott. Däremot har han fått oförtjänt goda omdömen om sin klädsel. Men de ständigt likmönstrade slipsen och bröstnäsduken, som visserligen är av högsta sidenkvalité, är varken snyggt eller elegant. Bara tillrättalagt och tråkigt. Allra minst är det Syssloliv.

Den europeiske Anders Wijkman. Såhär ser den typiske brittiske underministern ut - åtminstone i TV-serierna. Lite längre - men välansad - frisyr, lätt solbränna, snygg längd och en slags diplomatisk sexighet. Europaparlamentarikern Wijkman har anammat en slags snygg-praktisk-resestil, väl anpassad för de många flygningarna till Bryssel. Här finns den eleganta blandningen av enkelhet och extravagans som kännetecknar alla europeiska konnässörer. Syssloliv har iakttagit Wijkman resandes med en praktisk grön handbagageväska på hjul, men på samma gång iklädd en mycket stilig trenchcoat.

Att döma av utseendet är Wijkman troligen mycket intresserad av god mat, fransk konst och rött vin i stora franska glas. Vin. Kavajen å bilden är exemplarisk Syssloliv, även om frisyren är tveksam. Sysslokort* är att föredra.

Den italienske Gunnar Hökmark. Denne Europaparlamentariker har lagt sig an med en stil som är mycket vanlig vid de äldre italienska universiteten. Det är en slags "lättare", "snävare" och "tunnare" version av den typiskt engelska universitetsstilen. Till exempel uppskattar Hökmark italienska sidenslipsar, men väl med engelskt randiga mönster. Detta skapar en slags alleuropeisk elegans, som inte är så förbaskat helgjuten, och därför ganska mycket Syssloliv. Bilden talar sitt tydliga språk. God hjälp får Hökmark av den lilla butiken Rose & Born i Stockholm. Rekommenderas!

Hökmark gillar som synes manschesterbyxor, men också chinosmodeller. Glasögonen är väldigt mycket Syssloliv!

Den udda kavajen - Gunnar Lund. Om glasögonen får avgöra vinner dock det tidigare statsrådet, diplomaten med mera, Gunnar Lund. Han är i många avseenden Syssloliv förkroppsligad. Utan tvekan är han expert på att använda den udda kavajen på olika snygga vis - till skillnad från sin diplomatkollega Eliasson, som alltid tar det säkra före det osäkra och bär kostym.

Det är oklart var Lund handlar sina kläder och sina glasögonbågar. Syssloliv har dock en medarbetare som arbetat på fallet i flera månader. Sökandet fortsättere.

* Sysslokort = kortrakad, alltså snaggad, vid sidorna och i nacken.

Presentation

Det har kanske blivit dags för en liten presentation av Sysslolivs blygsamma redaktion.

Arbetet med Syssloliv som en guide mot det tidslösa, eller medvandrare i livets små och stora bestyr, fordrar givetvis väl insatta medarbetare inom olika områden. Här följer en lättsmält presentation av tre av våra medarbetare.

Denne välkammade lille man arbetar i första hand med inlägg om kläder och livsstil. Han fungerar också som "idéspruta" och har ett huvudansvar för de olika Syssloteman, som varje vecka präglar Syssloliv.

Kläder och livsstil är dock inget värda utan något gott i glaset och en välsmakande bit mat.

Vår skäggige medarbetare med sidennäsduk arbetar främst med mat och dryck, i synnerhet vin. Vin. Genom mycket stor personlig erfarenhet utgör han kvalitétssäkringen å Sysslolivets dryckesvardag. Dessutom skriver han artiklar om dyra antikviteter.

Sysslolivs konnässör nr 1, och vår alldeles egne James Dean, bloggar om konst, kulturliv, restaurangromantik och kläder. Utan hans blick för det sköna vore Syssloliv inte särskilt läsvärd.

Syssloliv goes on. Låt er väl smaka.



Foton: Life.com

Alkohol och kläder. Kläder, kläder

Vi är vana att tänka hur den och den drycken ska passa till den och den maträtten. Många föredrar att servera vita viner till fisk, röda till oxkött. Men hur vana är vi att tänka att den och den drycken passar till det och det plagget? Vad smakar bäst till smoking? Vad dricker man lämpligen i tenniströja? Syssloliv har några förslag.

Till den gamble fracken kan man i princip dricka vad som helst. Någon skulle kanske säga att öldrycker inte passar sig till frack, eller att brännvin inte är fint nog. Inget kunde vara mer fel! Till fracken hör den kompletta middagen, i vilken rejält svenskt brännvin ingår som en oundviklig beståndsdel. Vinet kan gärna vara någon röd Bourgogne, eftersom eventuella fläckar är som ett par glasögon: varför skämmas för dem? Det finns ingen pondus i bleka Chardonnay-fläckar.

Med den glade smokingen kommer en mer uppsluppen och mindre formell stämning än med fracken. Ofta handlar det om en supé eller social cocktailtillställning. Lite vardagslyx helt enkelt. Champagne är givetvis det klassiska drickat till smoking - men är skojigare i form av en Stoli Boli. Dry Martini däremot är som en smoking med maggördel: tråkigt förutsägbart. Allra bäst, och mest Syssloliv, är dock en rågad Gin & Tonic. Inget smakar så bra till smoking som en G&T i en fet chesterfieldfåtölj.

Det finns å andra sidan en slags inflation på champagne-drickandet. Syssloliv varnar för smaklöshet. Till den gode kavajkostymen är det trevligare med ett glas vin. Vin. Färg och druva är ganska likgiltigt. Man kan säga att fracken har större krav på vinet än kostymen. Naturligtvis påverkar också kostymens snitt och stil. En snäv engelsk kostym med enkel slits fungerar ganska bra till vilka viner som helst. Men en välsittande fransk två-knäppt kreation, med dubbla slitsar, låter sig endast smaka franska viner.

Något liknande gäller den sköne tenniströjan (eller pikétröjan som någon 90-talspersonlighet tydligen bestämt att det ska heta). Också till tenniströjan är det allra godast med vin. Vin. Men om kostymen klarar de flesta vinsorter, och fracken har särskilda krav, är å andra sidan tenniströjan en ägta finsmakare. Den som gärna dricker några glas vin i tenniströja sitter i sköna designsoffor och talar om betydande samhällsfenomen. Här handlar det inte om något lättillgängligt rödtjut, utan om kännarens urval. Ju större samhällsengagemang, desto finare viner. Inget annat än rött vin får komma i fråga. Kanske en Gevrey Chambertin, Clos du Fonteny 2003 (579 kr på Systembolaget) kan vara något? Ja, du glade!

Hotelbaren - Spritens finrum

En bra drink eller cocktail avnjutes sällan så bra som i - Hotelbaren!

Vad är det då för kriterier man ska ställa på en bra hotelbar? Glöm slank inredning a la "nordiskt rent" i borstat stål och obekväma vinklar. Glöm skräning musik och kladdiga plastmenyer. Glöm drinkar med namn som "Orgasm" "sex on the beach", "vodka redbull". Glöm Ikeakonst och bjärta färger.

Syssloliv listar några måsten:

1) En suckande läderfotölj som ger efter ett par centimeter medan imman på highballglaset stiger.

2) Smakfull inredning - gärna med god konst. (här ska Lydmars bar i sthlm, som för övrigt rekommenderas varmt, ges en eloge för fotokonsten i entrén!)

3) Diskret musik som inte är påträngande eller för hög. En duktig pianist med möjlighet att önska en eller annan bit (grand hotels Olle kan det mesta)

4) Färska frukter och bär (finns alltid i en bra bar)

5) Tilltugg följer med drinkarna.

6) En bok eller två inom räckhåll - gärna med lättsamt innehåll samt många bilder.

7) Drinkar med äggvita i. Det är underskattat!

?) Vilka "måsten" har jag missat? Skriv fortsättningen i kommentarerna!

(Klicka på bilden för större format)

Bilderna är ifrån Hotel Delmano i Brooklyn New York (2008) - en föredömlig bar i alla de listade kategorierna - som dessutom är något så genialiskt som en hotelbar utan hotel! Kan inte någon starta ett liknande koncept i Stockholm?

(Klicka på bilden för större format)

En dag med alkoholen

Som nämndes i inledningsinlägget nedan är detta med alkohol i många avseenden ett tabubelagt ämne i vårt land. Inte minst när det gäller vardagskonsumtion, och kanske allra hemskast anses konsumtion före klockan 17-18 på kvällen vara.

Naturligtvis är det djupt tragiskt att människor av olika anledningar drabbas av ett sjukligt begär till alkoholen; Syssloliv hävdar inget annat. Men någon måtta får det ändå vara å moraliserandet.

Att börja dagen med en redig sup till frukosten var för våra förfäder något helt naturligt; det skänkte glädje och styrka och underlättade det slitsamma dagsverket. I dag har den stora majoriteten arbeten där det inte tolereras alkoholkonsumtion på arbetet. Dessutom ställer den moderna trafiklagstiftningen också krav på nykterhet vid exempelvis bilkörning. Därför bör man för sin egen och andras skull vänta med alkoholen tills lunch.

Beroende på vad man väljer att äta varierar naturligtvis vad man bör dricka till lunch. Det är dock ingen nyhet att en iskall stor och stark skänker skomakarlådan och kryddosten på husmanskoststället störst rättvisa. Är det fredag och man skall äta bättre middag - eller ägna sig åt exvis ordensverksamhet på kvällen - kan fredagslunchen gärna utsträckas till en slags klassisk smör ost och sill-tillställning där en jubiléumsakvavit spelar huvudrollen. Svensk husmanskost är för övrigt Syssloliv. På lunchen följer naturligtvis kaffe. Här menar Syssloliv att avecen blir överflödig och onödigt förslappande en vanlig veckodag. Så låt bli avecen om det inte är fredag.

Tillbaka på kontoret. Småmysig vällustkänsla. Kaffesmaken behåller man med fördel i munnen ett tag innan bonbonkaramellen stoppas in för att dölja alkohollukten när klienten eller kunden kommer å besök. Någon timmes arbete innan eftermiddagskaffet. Till detta kaffe behöver man något sött som kan kombineras till den gode frukten. Här vill Syssloliv rikta ett varningens finger till starksprit som konjak eller whiskey. Intag av sådan dryck till eftermiddagskaffet förslöar dig! Ta istället ett par glas portvin på kaffet. Sött, friskt och ljuvligt och det skänker dig den energi du behöver för att bemästra dagens sista arbetstimmar.

Väl hemma från arbetet - efter att bemästrat den hemska trafiken - är man naturligtvis torstig. Man orkar egentligen inte laga mat. Men man bör. Sysslolösningen är att svalka sig med en kall öl som sätter fart på matlagningsfantasin. Medan maten puttrar och ölen avslutats är det dags att få rejäl fart på matsuget. Då går man med fördel in på de lite starkare dryckerna. Ett glas brandy gör susen. Själavårdsvarianten sherry går också bra.

Maten på bordet, ett välavvägt glas vin ur bag-in-boxen smakar ljuvligt. Om kvällsarbete står på schemat avrådet återigen från starksprit. Är målet istället avrundning och sedermera sänggående föreslås en liten kvällsjamare i form av något starkare smuttvänligt. Eller bara vanligt vin. Vin.

Såhär kan en dag med alkoholen se ut. Alkohol är en del av ett bra Syssloliv. Hur ser din alkoholvardag ut?

Hjortronlikör och en tajt paletå

Några strödda tankar. Hjortronlikör och en tajt paletå är Sysslolivets själva signum. Inte för att hjortronlikör är särskilt gott - för så är inte fallet. Inte för att en tajt paletå skulle vara praktiskt - det är den ju knappast. Men jakten efter det tidslösa illustreras liksom i dessa två ting: ett glas starkt, sött och med trevlig färg, samt en i alla lägen perfekt och stilig rock.

Syssloliv är som en god middag. En måltid utan efterrätt med något litet sött till känns ofullständig. En gåbort-klädsel utan en snygg rock känns så B.

Det är mycket som har fötts ur ett glas hjortronlikör och med en tajt paletå på galgen. Syssloliv bland annat. Och nog sagt om paletån. Det är tema spritromantik på Syssloliv. Hjortronlikören står i fokus. Ja, du glade!

Absinthen – Egots afrodisiaka

Van Gogh, Strindberg, Oscar Wilde, Dracula var män som alla delade spritromantiken och inte minst – Absinten! Detta spriternas sprit i famnen på den gröna fen...

Idag är absinten blott ett eko ifrån var den var bland bohemerna och drinkarna i 1800-talets salonger. Faktum är att absinten, som förbjöds då den visade sig ge upphov till nervskador, idag saknar det aktiva ämne – tujon, som ger den hallucigena effekt som var så uppskattad bland författare, konstnärer och poeter. Mig veterligen finns det endast två platser där man kan få riktig absint (även om ”riktig” absint ofta saluförs på allt från finlandsbåtar till korridorsfester) och det är en bar i köpenhamn/christisania samt ett museum i Holland där man kan köpa La Fea, som är bryggt efter gammalt recept på gott och ont.

(Klicka på bilden ovan)

Dagens absint är dock väldigt, väldigt stark varför den ofta ger liknande effekter som man kan föreställa sig att den riktiga absinten gav. Man bör dricka den med andakt. Syssloliv har hittat ett föredöme för hur absinten bör intagas vilket exemplifieras i de första minuterarna i filmen nedan. Notera den för tillfället korrekta stärkta kragen samt den sobra miljöns inramning.

Sist men inte minst lär vi oss av filmen - Absint drickes bäst i privat salong med socker och en intagande kvinna.

Se mer:
Så drickes absint! (filmklipp)
Strinderg och absint

Spritromantik!

I Europas mest alkoholiserade och helgsupande region finns ett tabubelagt ämne. Nu är det tema spritromantik på Syssloliv. På med nattmössan!

Sysslobyxor - årstid för årstid

Sysslolivs senaste inlägg, där vi varnade för chinons problem och felanvändning, har väckt starka reaktioner från våra läsare.

Kanske kan denna uppställning ge våra läsare några goda byxtips. Åtminstone när det gäller Sysslobyxor.

Vintertid använder Sysslomannen mörkblå eller mörkbruna manschesterbyxor, gärna grovmönstrade och varma. Sida vid sida av dessa används grå flanellbyxor, med knivskarpa pressveck. När alla manschesterbyxor ligger i tvättkorgen tar Sysslomannen på en chinosbyxa i grövre bomull, helst mossgrön.

Under våren blir manschesterbyxorna smalrandiga (needlecord) och ljusare, till exempel kornfärgade. Flanellbyxan består, men kan så sakteliga bytas mot en pressveckad något tunnare ullbyxa. Mörkt grå och blågrå är fortfarande de givna färgerna.

Sommartid byts manschesterbyxan helt ut mot en ljusbeige chino. Modell och passform avgörs helt av användaren. Den grå byxan står sig fortfarande, fast nu i om möjligt ännu tunnare ull. Materialet andas och är svalt. Ullbyxan kan fungera som en "udda festbyxa" under hela sommaren, men pressvecken är svåra att hålla efter i värmen. Den tappre överlever!

Med hösten kommer återgången manschester och flanell. Först med smalrandiga/tunnare ull, och så småningom det varma grova/den tjocka flanellen.

Så är Sysslobyxan både stilig, praktisk och trevlig. Därmed är tema chinos slut för denna gång.

Sysslosommar

Syssloliv har nu haft tema chinos under ett par dagar. Chinosbyxans fördelar har framhållits - särskilt dess bekvämlighet och praktiska vidd.

Men liksom många andra byxor - inte minst jeansen! - får chinon inte överutnyttjas eller användas slentrianmässigt. Visst är det legitimt att använda en chinosbyxa i kraftigare bomull vintertid, gärna i mossgrön varm färg. Men chinon har sin rätta plats, först och främst, såsom sommarbyxa tillsammans med den lätta sommarskjortan och sommarkavajen. En mörkblå kavaj och en ljusbeige, eller khakifärgad, chinosbyxa kan göra underverk till nästan vilken skjorta som helst. Och med en god engelsk öl är cirkeln sluten. Det är Sysslosommar.

Chinon - ett varningens ord

Genom hyllningskören här på Syssloliv för Chinon vill jag bara höja en varningens röst. Chinon riskerar ibland att bli gubbig - paradoxalt nog därför att gubbar gärna bär chinos då de uppfattar pressvecks som gubbiga. Resultatet blir alltså att pressvecks endast bärs av moderävar, stiligare män i övre 30 åren och en och annan utrotningshotad praktgubbe.

Ett annat hot mot chinon är den dåliga association som redan berörts i med en chinosvåg i det mest deppiga 90-tal där märket ”Dockers” lanserade säckiga mattfärgade chinos som blev lite av data/IT-nördarnas uniformsbyxa. Chinos av denna modell är inte att föredra, särskillt inte i kombination med t-shirt under skjortan och repigt Dressmanskärp.

Glöm för all del inte att man absolut inte ska ha händerna i fickorna när det gäller chinos. Det ser inte nonchalant ledigt ut som somliga tror utan skapar bara en dålig form där underkroppen framstår som ett stort V.

Slutligen bör nämnas att det utrotningshotade pressvecket dessutom är ett plagga som verkligen har sina förtjänster och som skiljer män från riktiga män. Att bära pressvecks kombinerat med en ledigare överdel ska inte underskattas.

Alla lika. Alla olika

Chinos är en byxa för alla. Här är några smakprov på chinosoutifts. Don efter person.

Foto: Pakeman
Sommaradvokaten

Denne framgångsrike engelske advokat är "kontorscasual" i en riktigt klassik outfit: klubbkavaj och ljusa sommarchinos i lätt bomull. Svarta pennyloafers, istället för bruna mockabrougs, framhäver kontorskänslan framför semesterlooken. Smart casual i fingertopparna. Lite preppy. Lite Syssloliv.

[Fotot borttaget]
Konnässörbiskopen

Här använder en festlig biskop svarta chinos till mörk udda kavaj på ett trevligt sätt. Pressvecksbyxorna behövs inte. Stilen är mörk och konservativ. Och ändå chinosbekvämt. Det är Syssloliv!

Foto: Paul Smith
Coolkillarna

Paul Smith-modellerna går som yin och yang i lediga chinosoutfits. Byxorna är smala och snäva utan att kompromissa med bekvämligheten. Vänster är vår/sommar. Höger är höst/vinter. Inte så mycket Syssloliv, men stiligt.

Chinos och chinos

Bild 1: En dressad svart chino i rakt snitt. Rätt!
Bild 2: Ljusbeiga unkna chinos med tråkiga gångveck. Fel!

Chinos eller chinos? Syssloliv vill besvara cirkelresonemanget och konstaterar följande.

Om chinos ska användas som den unge mannens normala udda byxa krävs att den håller stilen av så kallat dressat snitt. Det innebär att gångveck/frontveck går bort. Det innebär att formen ska vara förhållandevis rak. Men det innebär också att byxan ska kunna bäras bekvämt och inte på så kallat svenskt vis, med lågt skuren midja och obehaglig passform upptill. Ingen byxa ska bäras lägre än fyra centimeter från naveln!

Framför allt innebär det att chinosgarderoben inte ska vara begränsad till vanliga khakifärgade chinos. En rätt använd chino får inte vara en malplacerad sommarbyxa i vintertid. Den som förstår vidden av chinos hittar sina svarta, marinblå och mossgröna till vintern - helst i tyngre bomull. Mollskinnsbyxan håller i allmänhet chinossnitt och är en utmärkt vinterchino.

Sysslolivs chino kanske skulle kallas "bomullsbyxa", eller "casual byxa" - i alla fall om "chinos" riskeras att associeras med stora, hängiga och fula khakibyxor från 90-talet. Allt är ju inte chinos som glimmar.