Såhär i försommartider tänker Sysslolif, liksom så många andra, tillbaka på barndomens skolavslutningar i sockenkyrkan. Fröknarna bar hembygdsdräkt, flickorna sommarklänningar och de vattenkammade småpojkarna kortbyxor. Svenska flaggor och lövade ingångar ramade in högtiden till en plats i våra hjärtan
Förr var kyrkan en självklar plats för avslutningarna. Om detta går debatten idag varm. För min barndoms avslutningar var En vänlig grönskas och i denna ljuva sommartid obligatoriska. Men emellan dessa psalmer var det dags för skoleleverna att framföra sina inrepeterade sånger för stolta föräldrar och anhöriga. Vad jag nu vill säga är att den kyrkliga platsen inte är någon garanti för ett lämpligt innehåll i avslutningen. Det kan gälla såväl rektorns tafatta tramstal som repertorivalet bland skolfröknarne. Så var det för mig.
Jag skulle sluta tvåan, sådär omkring åtta år gammal, och vi skulle framföra en i sammanhanget säkerligen rätt vanlig sommarlåt, nämligen ”ta mig till havet” av Peter Lundblad. Glada i hågen, och med stark vilja att få fram en ren sångklang och röra åhörarna sjöng vi de väldiktade (?) orden.
Det är först långt senare som jag har reflekterat över sångtextens egentliga innehåll. Vid en första anblick på texten handlar den om hav, sand och om att göra någon till kung. Det låter somrigt, fint och tillsammans med tonartshöjningarna mot slutet blir det en känsloförmedling af rang.
Men vad var det egentligen vi åttaåringar – och förmodligen genom åren många genrationer åttaåringar – med emfas och övertygelse stämde in i? Låt oss titta lite närmare å textraderna.
"Vi tar vägen mot stranden, vi som aldrig setts förr,
att du vågar gå med mig i från trängsel och vin.
/…/
Sommarnatten är från och med nu din och min."
Första raderna handlar uppenbarligen om två för varandra okända personer som ses på en tillställning med mycket folk och vin. Det låter som en fest med alkohol. Mot natten – sommarnatten – lämnar de festen tillsammans trots att de aldrig sett varandra förut. Vi går vidare i texten och bortser från refrängens första poetiska rader och se lite noggrannare å dess fortsättning
"Sanden är fuktig och kvinnan är ung,
galen av längtan är jag."
De två festdeltagarna har här allts lämnat festen och hamnat på den fuktiga stranden. Vi får veta att en av dem är kvinna, och eftersom den andre vill bli kung lär väl han vara man. Vi får också veta att hon är ung. I förhållande till mannen kan antas? Han blir dessutom tydligen galen af längtan. Som åttaåring frågade man sig inte efter vad han längtar? Sedan har man förstått att det förmodligen är den unga kvinnan han längtar efter.
"Kanske något berusad fastän glasklar ändå
när ett sinne i taget fylls av allt jag kan få.
/…/
Jag vill ha dig när natten ser på."
Här får vi veta att vinintaget på den tidigare festen varit så pass omfattande att det är berusning med i bilden. Trots det upplevs allt som glasklart när ett sinne i taget (smak, syn, hörsel, lukt osv) fylls av allt han ”kan få”. Sen vill huvudpersonen i fråga – här tolkad som mannen - ”ha dig” - alltså den unga kvinnan - när natten ser på. Jag tror det räcker så. Detta står alltså jag och mina åttaåriga kamrater och basunerar ut, ifrån tårna, i en fullsatt sockenkyrka. Och ingen verkar tycka det är något konstigt med det (!).
Ett tecken på sekularisering eller bara dåligt omdöme? Jag vet inte. Förmodligen bådeoch. Men idag känns det inget vidare att ha förletts av småskolefröknar till att i kyrkorummet besjunga ett nedsupet och sandigt engångsligg mellan en äldre man och en ung kvinna. Inget vidare alls.
